SE BILDEN: Gatufoto - det är svåra grejer

Som ni kanske har märkt har jag legat lågt med bloggandet sedan ett par månader tillbaka. Jag behövde helt enkelt en paus från både plåtandet och skrivandet. Men nu kände jag att det var dags för ett litet inlägg, trots allt. Inte minst efter en diskussion i en gatufotogrupp på fejjan som jag tillhör.  

För en sak är säker, detta med gatufoto är svårt. Ja, till och med väldigt svårt. Det finns ju mängder med tolkningar och säkert tusentals motiv till varför man som fotograf vill ägna sig åt denna ädla konst. Det gör alltsammans otroligt komplicerat och svårgreppbart i mångas ögon.

Själv tycker jag visserligen inte att det är så svårt. Eller, svårt och svårt. Klart det är svårt att lyckas och det krävs enormt mycket övning och tålamod. Men jag tycker inte det är särskilt krångligt att förstå gatufotografins grunder - och det var i stort vad diskussionen i gruppen handlade om.

Det enda man behöver göra är att sätta sig in i den fotografiska traditionen som finns. Alltså läsa på lite, kolla bilder och helt enkelt förkovra sig i ämnet. Det måste inte vara något jättestort jobb. Mängder med information finns på webben och en snabb inblick kan man säkert skaffa sig på en kväll, eller så.

Personligen är jag också helt övertygad om att man som fotograf aldrig kan bli riktigt bra utan att på allvar intressera sig för de traditioner som finns. Det är först ståendes på andras axlar som det blir möjligt nå riktigt högt. 

Hursomhelst, bilderna i det här inlägget tog jag i somras. Rullen hamnade sedan bortglömd i ett skåp och jag soppade den bara häromdagen. Det var faktiskt ganska kul att se alla skott som jag mer eller mindre hade förträngt. Nästan så jag funderar på att låta mina rullar ligga till sig i fortsättningen.

Mitt gamla härke till skanner har för övrigt börjat strula. Så negativen är avfotograferade med min pocketkamera. Därför är väl inte kvalitén riktigt lika schyst som den brukar. Men det får duga tills jag fått igång skannereländet, eller köpt en ny.

SE BILDEN: Vad kan filosofin lära en fotograf?

Den senaste tiden har jag läst en del filosofi. Skämtsamt har jag sagt till mina vänner att det förmodligen är ett tecken på att jag befinner mig i en fyrtioårskris. Men eftersom jag inte har råd att köpa en sportbil får jag läsa böcker om filosofi istället. 

Samtidigt finns ett allvar i botten. Det är svårt att vifta bort dessa tänkares slutsatser och om man backar bandet till antikens filosofer så har dessa på många sätt påverkat våra moderna religioner. Något som sedan förts in i nuvarande värdesystem och hur vi tänker kring livet. 

En tragikomisk sak i sammanhanget är att de flesta riktigt stora filosofer levde sina liv i olycka och själslig misär i ett slags utanförskap. Många av dem dog också under tragiska omständigheter. Antingen genom beordrade självmord eller på grund av djupa depressioner och mentalsjukdom.

Den naturliga frågan som uppstår är därför om dessa personer egentligen har något att säga oss vanliga människor. Personligen tror jag det. För kanske är det trots allt så att de som står bredvid oss övriga är de som allra bäst kan urskilja livets mekanismer. De har skäl att på djupet begrunda tillvaron, så att säga. 

Kan då filosofin lära oss något om fotografins ädla konst? Tveklöst är det så. Ta till exempel Friedrich Nietzsche. En av hans grundfilosofier var att inget av värde i livet kommer utan rejäla ansträngningar och rent av ett visst lidande. För att må bra eller för att nå ett livsmål måste du helt enkelt kämpa och stå ut med djupa svackor. 

Detta är något som vi i vår tid nog på många sätt har glömt bort. Vi vill gärna ha allt det goda utan att behöva anstränga oss särskilt mycket. Livet ska vara ett flow av ständig lycka och framgång. Vi tror att det finns genvägar och snabba lösningar. Varför inte en app som fixar livet? 

För att koppla resonemanget ännu tydligare till den fotografiska sfären så kan man säga att om du verkligen vill utvecklas som fotograf eller prestera något riktigt bra – ja, då måste du förstå att det krävs en uppoffring. Du lär få slita, gå genom ångest, tvekan och även motgångar. 

De största fotograferna känner till detta. Christer Strömholm talade exempelvis om att ”utsätta sig”. Jag tror han menade ungefär samma sak som Nietzsche. Du måste stångas med livet och fotografin. Ibland gör det ont. Ibland spottar du blod. Men utan ansträngningen kommer du aldrig att nå bergets topp och där få njuta av utsikten för att använda en liknelse i Nietzsches anda. 

SE BILDEN: Konsten att lära av konsten

I veckan var jag på Fotografiska och spanade in Henri Cartier-Bresson. Jag tänker inte recensera utställningen för det har andra redan gjort så bra. Det enda jag kan säga är att det kanske var väl många bilder att ta in på en och samma gång, vilket i och för sig inte behöver vara negativt. Snarare är det en utställning att återkomma till.

Det jag istället tänkte skriva om är detta med hur vi fotografer har en hel del att lära av den klassiska konsten. Inte minst HCB är ju känd för att han som ung gick i konstskola. Något som också syns tydligt i hans bilder hur de är uppbyggda, hur han jobbade med linjer, kontraster och så vidare.

Detta betyder inte att Bressons sätt är det enda rätta eller att man inte kan hitta andra vägar till bra bilder. Men det finns ändå skäl till varför det existerar ett antal förhållningssätt inom konsten som funnits ända sedan människan började karva ner grottmålningar och som fortfarande lärs ut på konstutbildningar idag. De funkar!

På utställningen fanns ett antal bilder på Henri Cartier-Bresson själv som var kul att se.

Varför de fungerar beror i allra högsta grad på hur våra hjärnor är uppbyggda. Precis som när det kommer till smaker finns det sådant vi instinktivt reagerar på när utsätts för det. Visuella element som underlättar för våra medvetanden att läsa av och tolka det våra ögon tar in. Sedan finns det såklart skillnader som beror på kultur och så vidare.

Att lära sig åtminstone de mest grundläggande byggstenarna tror jag de allra flesta fotografer skulle tjäna väldigt mycket på. Samtidigt märker jag att det finns en rädsla inför detta. En rädsla för att bli allt för stel, fyrkantig, gammalmodig, och så vidare. Personligen tror jag att den rädslan är helt obefogad.