SE BILDEN: Analoga misstag lättare att acceptera än digitala

Det finns ett lite småmärkligt fenomen som jag har noterat när jag kör analogt. Och det är att jag har en högre tolerans för brister än när jag fotograferar digitalt. Lite oskärpa hit eller dit gör mig exempelvis inte så otroligt mycket. Jag går mer efter känsla och innehåll än teknisk perfektion.

Med andra ord är jag hårdare mot mig själv när jag plåtar digitalt. Fler bilder sållas bort och döms ut. Visst är det lite konstigt men kanske också helt logiskt. För det blir helt enkelt fler tekniskt sämre exponeringar när man kör analogt. Få bilder skulle med andra ord klara sig vid en riktigt hård gallring.

Samtidigt ser jag detta som en styrka och något som tar bort en osund fixering vid teknisk perfektion. Det känns med andra ord ganska skönt att kunna vara nöjd med en suddig bild, eller en som innehåller mycket korn. Befriande, rent av.

Jag kan också tycka att det är just dessa brister som ofta gör att analoga bilder vinner över digitala som har en tendens att kännas overkligt perfekta. Men det är som sagt enbart min personliga åsikt, så bli nu inte ledsen om du tycker annorlunda.  

Förresten så är min Canon 7 till salu om någon är intresserad.

SE BILDEN: Fotosidan urholkar den fotografiska kvalitén

Det är väl lika bra att jag omgående ber om ursäkt för min rubrik här ovanför. Som före detta journalist är det ibland svårt att inte spetsa till sina formuleringar i överkant. Hårdvinklandet och polariserandet sitter i ryggmärgen, liksom. Men vi kan alla trösta oss med att det bara handlar om något så harmlöst som fotografi. 

För i sanningens namn gäller inte det här inlägget specifikt Fotosidan, det rör sociala bildmedier i stort. Hur de tycks ha en förmåga att göra oss till sämre fotografer. Eller nej, vänta nu. Kanske inte till sämre fotografer utan snarare så tycks vi bli sämre på självkritik och att hålla våra usla bilder borta från offentligheten.

Enligt min mening beror detta på ett fenomen som sociala medier underblåser med full kraft. Nämligen den outtalade överenskommelsen som säger att om du gillar mig så gillar jag dig. Ett förhållningssätt som innebär att jag främst kommenterar och berömmer dina bilder för att vi har en ömsesidig relation, inte för att det du gjort alla gånger är särskilt bra.  

I allt detta finns ytterligare en intressant företeelse som skulle kunna beskrivas som ett medvetet självbedrägeri. Det är när vi får en kick av alla likes, kommentarer av typen ”bra fångat” och favoriserandet som egentligen inte säger något alls. Ja, detta trots att vi till och med inser innerst inne att uppmärksamheten inte alls beror på vår prestation. 

Tyvärr rimmar allt detta förbannat illa med fotografisk kvalitet vilket också märks. Mest uppenbart blir det när erkänt duktiga fotografer så tydligt släpper sitt kvalitetstänk i jakten på den där beroendeframkallande uppmärksamheten. Ja, det är nästan självplågeri att se hur vissa sänker ribban till bottennivå. 

Istället för att verkligen reflektera och på allvar försöka upprätthålla en hygglig nivå sprutar vi alltså ur oss bilder för att få den där snabba egoboosten som sorgligt nog går över alldeles för snabbt. Därför måste vi genast få ut något nytt – igen. Så hålls karusellen igång medan vi hivar upp de där bilderna som borde ha stannat på hårddisken för gott. 

I filosofiska kretsar är det här beteendet välkänt och genomlyst sedan urminnes tider. Alltså hur jakten på ständig uppmärksamhet och omedelbar bekräftelse får oss att förlora fokus på det som verkligen är viktigt. Att vara snabb och ösa på med bilder är därför inte alltid det ultimata. Få saker som görs i hast för att få beröm blir riktigt bra. Det gäller även fotografi. 

Kan slutligen tillägga att detta även gäller bloggar. Själv balanserar jag på gränsen ganska ofta och faller även i fällan nu och då. Kanske kan rent av det här inlägget tolkas som ett typiskt sökande efter snabb uppmärksamhet och bekräftelse.