SE BILDEN: Intressantare bilder när mera händer

Häromdagen upptäckte jag en fotograf som märkligt nog har gått under min radar. Han heter Jason Eskenazi och har bland annat gjort fotoboken Wonderland med bilder från forna Sovjetunionen. En bok som fick priset för bästa fotobok 2008.

Eskenazi fotograferar på ett sätt som tilltalar mig väldigt mycket. Det är dokumentärt och det är med inslag av gatufoto. Han kör dessutom analogt, med svartvit film och som det verkar plåtar han med Leica, men också med Olympus OM 1.

I intervjuer som jag har läst beskriver han sitt sätt att förhålla sig till fotograferandet. Speciellt två saker fastnar hos mig. Dels att det främst är jakten efter bilden som driver honom. Inte upplevelser eller annat - utan bilden. Jag kan känna igen mig i det. 

Å dels så talar han om att fotografera i olika lager och att ha med flera händelsecentrum i sina bilder. Med det tycker jag att han pekar på något intressant. Nämligen ett förhållningssätt som handlar om att nå en ny nivå i bildskapandet.

Titta exempelvis på mina bilder i det här inlägget. Nedanstående har bara ett händelsecentrum, medan den översta har flera. Själv tycker jag att den översta är den mest intressanta, men det är lätt att det mest blir bilder som dom här under eftersom det är så mycket lättare. 

Ibland är jag riktigt avis på Eric Kim

Vad ska man säga om fenomenet Eric Kim egentligen? Snubben som enligt egen utsaga inte ens har något riktigt jobb men som konstant flänger runt till väldens häftigaste storstäder för att gatuplåta och hålla föredrag i ämnet. Detta medan jag själv runkar de vindpinade gatorna här i Kallekrona. 

Nä, jag är inte bitter - bara sådär lite lagom avundsjuk. Jag menar, det är inget fel med att vara statlig museitjänsteman och hobbyfotograf. Men ni fattar grejen va? Att killen dessutom får kameror av Leica, blir inbjuden till samarbeten med Magnum och i största allmänhet överöses med prylar och spännande erbjudanden gör ju inte saken bättre precis. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras. Han verkar vara en munter typ med ett äkta engagemang. Dessutom tycks han ha en ärlig vilja att dela med sig av sina kunskaper och sprida detta med gatufoto till så många som möjligt. Och det tycker jag är riktig bra av honom.

Fast det jag undrar är när min break ska komma? Jag har ju också en Leica nu. Och en blogg. Så nu får det fan ta och hända något på riktigt liksom. Är det någon på Leica som läser detta? Eller på Magnum? Hallå!

Annars går det riktigt bra med mitt gatufotograferande just nu. Ja, i alla fall på så sätt att jag är ute flera gånger i veckan med min kamera och gnetar. Sedan betyder inte det per automatik att det blir en massa bra bilder tyvärr (om det vore så enkelt), men det är ändå skönt att hålla igång och känna att man har ångan uppe trots årstiden. 

Förresten - kommer ni håg den där missade bilden som jag gnällde över här i bloggen för ett tag sedan? Jag lyckades ju få till ett par skott till när jag hade bytt rulle och en av dessa bilder kan ni se här under. Men, som jag misstänkte gick det bästa ögonblicket förlorat.

Nåväl, gott nytt år på er!

Slutligen en liten länk för alla gatufotonördar: en liten länk!

Måste en gatufotograf ha en Leica som Eric Kim?

Jag halkar in på Eric Kims blogg via artikeln här på fotosidan. Scrollar mig genom hans inlägg och hittar en del ganska kul grejer. Han verkar helt klart vara en skön prick den där snubben. 

Men ganska snabbt inser jag att det talas väldigt mycket om Leica i Eric Kims blogg. I ett inlägg påstår han till och med att en Leica M6 är mest ”bang for the buck” om man vill ha en schysst gatufotokamera.

Njae, där måste jag nog myndigt resa mig upp och protestera. Man kommer faktiskt jäkligt långt med exempelvis en Canon Canonet GIII QL17 som kostar runt tusingen. Det finns även andra liknande kameror från Yashica och Minolta som är ungefär lika bra. 

Vill man sedan ha utbytbara gluggar finns snorbilliga mätsökare från både Canon, Cosina Voigtlander, med flera. Att lägga tio papp på en Leica M6 med glugg är inte alls mest pang för pengarna i min värld - långt ifrån. 

Självklart beror detta på att Eric Kim är sponsrad av just Leica vilket det såklart inte är något fel med. Men man ska i alla fall ha detta klart för sig när man läser diverse fotobloggare på nätet. Många är sponsrade och det är alltså inte där du kommer att få den mest neutrala informationen. 

Ja, så finns det förstås bloggare som inte blir betalda av Leica men som ändå har svårt med neutraliteten. Ingen nämnd, ingen glömd ;-)

Titta förresten på bilden här ovanför. När jag skulle lägga in den i bloggen började jag fundera på varför jag tog den. Vad var det jag såg som fick mig att höja kameran och trycka på avtryckaren? 

Ibland är den frågan märkligt svår att svara på, men i det här fallet vet jag exakt vad det var som fångade mitt intresse. Jag kände nämligen igen mig själv i de här två tjejerna som uppenbarligen verkar vara nära kompisar. 

För jag minns hur jag själv och min bästa polare i tonåren också brukade gå omkring nästan likadant klädda. Jag har bilder hemma i mina album där vi klädmässigt ser ut som kopior av varandra. Man kan se detta ganska ofta hos tonåringar. 

Så det är väl förmodligen som det sägs; bilderna vi tar är egentligen speglingar som säger mer om oss själva än om personerna vi avbildar. Men vad säger i så fall bilden här under?

För övrigt börjar jag tröttna lite på det analoga köret. Jag lär nog återkomma till det i ett annat blogginlägg.