SE BILDEN: Gatufoto i vardagen - att alltid ha kameran med sig

Det är inte alltid så lätt att hitta tid för gatufoto. Åtminstone inte om man saknar möjligheten att ägna sig åt denna ädla konst på heltid, vilket är få förunnat. Ett sätt att komma runt dilemmat är att ha med sig en schyst kamera så ofta som möjlig för att kunna fotografera i sin vardag. Exempelvis till och från jobbet, under lunchen, eller när man hittar på saker med familjen - eller med vänner. 

Själv är jag lite av en periodare när det gäller detta. Ibland har jag konstant en kamera i näven oavsett vad jag gör (då syftar jag inte på mobilen). Och ibland ligger mina kameror hemma och skrotar mer än vad jag hade önskat. Men, jag har trots allt en till hands betydligt oftare än de allra flesta. Det är jag rätt säker på. 

Den här metoden är förvisso inte helt optimal eftersom gatufoto kräver en hög närvaro.  Något som kan vara knepigt att få till när man har fokus på annat. Samtidigt är det givetvis betydligt bättre än att inte fotografera alls. Inte minst är det ett sätt att hålla igång sitt bildseénde och vanan att fotografera. Sedan får man ju faktiskt till en och annan lyckad exponering ibland. 

I det här blogginläggen kan ni se ett urval av bilder som jag har tagit i sammanhang där jag egentligen har haft helt andra saker än gatufoto som mål. Den översta knäppte jag till exempel under lunchrasten för några år sedan när jag var på väg för att handla mat. Då mötte jag den här killen som verkade vara ute i samma ärende. På sin skateboard och med vovven i släptåg. 

Under en jobbresa till Island fick jag till den här bilden på en kollega som skulle ta en selfie i den bitande motvinden. Det gick inte riktigt som hon hade tänkt sig.  

Den här lilla prinsessan fick jag syn på när jag och en vän var på loppis strax utanför Karlskrona.

Det här är en bild som jag tog när jag besökte Clas Ohlson efter jobbet. 

Den här situationen fångade jag en vinterkväll när jag skulle handla mat på Lidl i Akalla. Årets första snö lockade fram leklusten hos de här killarna.  

Under en familjeresa till Moskva knäppte jag den här bilden utanför det välkända GUM-varuhuset vid Röda torget. 

Sett vid Karlaplans busshållplats på vägen hem efter jobbet. 

Kanske inte ett gatufoto i dess allra striktaste bemärkelse, men en bild som jag kunde ta eftersom jag hade kameran med mig under en cykeltur på Järvafältet.

SE BILDEN: Jag vill också ha en renodlad kamera, som Mikael Good

Mikael Good skrev nyligen ett uppmärksammat blogginlägg om att moderna kameror har blivit alldeles för avancerade för många av oss. Eller, rättare sagt att de är överlastade med funktioner och knappar som inte riktigt går att stänga av och välja bort, vilket försämrar användarupplevelsen.  Jag har själv skrivit något liknande om saken och håller därför med Mikael Good till punkt och pricka. 

En del undrar hur något sådant ska gå till eftersom vi fotografer har så många olika behov och preferenser. Mitt förslag är att kameratillverkarna ännu mera börjar betrakta kameror som datorer, vilket de ju faktiskt också är. Med ett sådant mindset borde de i ännu större utsträckning kunna överlåta till användarna hur de vill konfigurera sina kameror. Ungefär som det går att bestämma vilka funktioner en smartphone ska ha genom att installera olika appar.

Vissa tycker att diskussionen är meningslös och påpekar att kameror redan idag går att anpassa i hög grad. Detta stämmer visserligen. Men, för mig handlar det om att få en optimal och renodlad användarupplevelse. Ja, faktiskt en form av minimalism. Genom att skala bort oväsentligheterna och kluddet som stör bli det helt enkelt lättare att fokusera på det du vill uppnå.

Det här borde vara möjligt för kameratillverkarna att fixa. Frågan är väl bara om behovet är så pass stort att de ens orkar bry sig? Förmodligen inte, är min gissning. Men, om dessa möjligheter hade funnits skulle jag ha ställt in min Fujifilm X-Pro2 ungefär enligt nedanstående. Allt för att få till en ur mitt perspektiv så bra gatufotokamera som möjligt. 

- De grundläggande funktionerna (bländare, slutartid, ISO, exponeringskompensation, autofokus och spaken som skiftar mellan optisk och elektronisk sökare) skulle jag låta vara som de är. Samma sak med menyknappen, liksom knappen för view mode. 

- En knapp skulle sedan dedikeras till att välja AF-läge.

- En annan till att välja mellan frammatningsmetoderna.

- En tredje knapp skulle gå till blixtinställningarna.

- En fjärde skulle jag ställa in för att kunna välja filmsimulering. 

- Övriga knappar skulle vara helt avstängda, förutom play-knappen. Och när den hade tryckts in skulle kameran fungera som den gör i nuläget med möjligheten att bläddra bland bilderna, starta den trådlösa kommunikationen och så vidare.

- Jag skulle också dölja i stort sett alla menyer och val som inte har med bildinställningarna att göra.

SE BILDEN: Några ord om Olympus OM 1 och Fujifilm X100S

Med tanke på Bengt Björkboms senaste blogginlägg om Olympus OM 1 kan jag inte låta bli att lägga upp den här filmen. Jag spelade in den i våras men har suttit och hållit på den sedan dess. Det är en slags presentation av just Olympus OM 1(n). Ja, ni får titta själva.

RÄTTELSE: I filmen säger jag att slutartidsinställningen sitter på objektivet. Det är fel. Den sitter på kamerahuset vid objektivfattningen. 

Slänger med nedanstående korta film också när jag ändå är i farten. I den förklarar jag varför jag främst använder Fujifilm X100S som gatufotokamera.

SE BILDEN: In my camera bag

Ta en titt på bilden här ovanför. Enbart en hård och hjärtlös person kan låta bli att falla för denna bedårande syn. För visst är det vackert med 1960-talets charmiga estetik och design.

Detta är ett av skälen till varför jag tycker om mina analoga kameror så mycket. Skönheten som jag tyvärr inte kan finna hos moderna digitalkameror. Och för en skör och känslig själ som mig själv är skönheten en omöjlig faktor att bortse från.

Sedan har vi det här med handhavandet. Känslan när kameran befinner sig i handen. Reglagens placering. Ljudet när slutaren spänns. Klicket. Vilken modern digitalkameras ihåliga klonkande kan mätas med det?

Nej, snälla – bli nu inte ledsna alla digitalkamerafotografer därute. Den digitala tekniken har sina enastående fördelar och jag älskar min Canon 5D Mk II också. Den är som en pålitlig tjänstebil. Trygg, komfortabel, praktisk, fantastisk. Men när jag verkligen vill känna att jag lever, då tar jag inte tjänstebilen, om ni förstår vad jag menar ;-)

Allra överst ser ni min Canon 7 från 1962. Precis ovanför en bild på min Canonet från 1972 med originalblixten på.

In my camera bag. Väskan är från Svenska försvaret och har ursprungligen innehållit en gasmask. Jag köpte den på Lövmarknaden i Karlskrona dagen innan midsommarafton när jag var 13 år. Väskan är från 1960-talet, tror jag.

Måste en gatufotograf ha en Leica som Eric Kim?

Jag halkar in på Eric Kims blogg via artikeln här på fotosidan. Scrollar mig genom hans inlägg och hittar en del ganska kul grejer. Han verkar helt klart vara en skön prick den där snubben. 

Men ganska snabbt inser jag att det talas väldigt mycket om Leica i Eric Kims blogg. I ett inlägg påstår han till och med att en Leica M6 är mest ”bang for the buck” om man vill ha en schysst gatufotokamera.

Njae, där måste jag nog myndigt resa mig upp och protestera. Man kommer faktiskt jäkligt långt med exempelvis en Canon Canonet GIII QL17 som kostar runt tusingen. Det finns även andra liknande kameror från Yashica och Minolta som är ungefär lika bra. 

Vill man sedan ha utbytbara gluggar finns snorbilliga mätsökare från både Canon, Cosina Voigtlander, med flera. Att lägga tio papp på en Leica M6 med glugg är inte alls mest pang för pengarna i min värld - långt ifrån. 

Självklart beror detta på att Eric Kim är sponsrad av just Leica vilket det såklart inte är något fel med. Men man ska i alla fall ha detta klart för sig när man läser diverse fotobloggare på nätet. Många är sponsrade och det är alltså inte där du kommer att få den mest neutrala informationen. 

Ja, så finns det förstås bloggare som inte blir betalda av Leica men som ändå har svårt med neutraliteten. Ingen nämnd, ingen glömd ;-)

Titta förresten på bilden här ovanför. När jag skulle lägga in den i bloggen började jag fundera på varför jag tog den. Vad var det jag såg som fick mig att höja kameran och trycka på avtryckaren? 

Ibland är den frågan märkligt svår att svara på, men i det här fallet vet jag exakt vad det var som fångade mitt intresse. Jag kände nämligen igen mig själv i de här två tjejerna som uppenbarligen verkar vara nära kompisar. 

För jag minns hur jag själv och min bästa polare i tonåren också brukade gå omkring nästan likadant klädda. Jag har bilder hemma i mina album där vi klädmässigt ser ut som kopior av varandra. Man kan se detta ganska ofta hos tonåringar. 

Så det är väl förmodligen som det sägs; bilderna vi tar är egentligen speglingar som säger mer om oss själva än om personerna vi avbildar. Men vad säger i så fall bilden här under?

För övrigt börjar jag tröttna lite på det analoga köret. Jag lär nog återkomma till det i ett annat blogginlägg.