SE BILDEN: Jag är sämst på att plåta min vardag

Så här ser min arbetsvardag ut för det mesta. En stor del av dagen sitter jag parkerad framför skärmen med min kollega Elin mittemot. Hon håller på med sitt och jag med mitt. Väldigt många människor har det ungefär så här vecka ut och vecka in. Så det är på inget sätt unikt. 

Kanske är det därför jag så sällan tar några bilder på min arbetsplats eller på mina kollegor. För det känns ärligt talat inte särskilt intressant. De flesta kontorsmiljöer ser ju ändå likadana ut. Du skulle förmodligen kunna plåta ett antal slumpmässigt utvalda svenska kontor och sedan säga att bilderna var tagna på samma ställe. Få hade antagligen ifrågasatt ett sådant påstående. 

Samtidigt är det lite synd att tänka så. För saker förändras även på våra kontor. Allt från datorer och annan teknisk utrustning till inredningen och vad folk har för kläder och frisyrer. Det borde också finnas ett värde i att dokumentera en yrkesvardag som så många människor delar. Plus att bilder såklart är minnen för en själv. 

Fast det är inte bara på jobbet jag alldeles för sällan fotograferar. Samma sak gäller resor till och från jobbet. Vardagslunken hemma. En middag som äts en onsdag i oktober. Fikat med polarna. Veckans matinköp. Svampplockningen med kärestan. Och så vidare. Kanske är det dags att bli lite bättre på att knäppa bilder även i dessa sammanhang. Åtminstone ibland. För även vardagen förändras. Dock sker det ofta på ett nästan omärkligt sätt. Plötsligt inser du att något som bara fanns där är borta. För alltid. 

En kollega på min förra arbetsplats.

Jag är glad att jag inte blev fotograf

Alla gör vi val här i livet som vi sedan får ta konsekvenserna av. Ett av mina livsval har varit att inte blir fotograf på heltid utan att istället ha det som hobby och extraknäck vid sidan av ett annat jobb. Ett beslut som jag tog på allvar för några år sedan efter att ha frilansat i ett par omgångar.

Baksidan är att längtan efter att få komma ut och fotografera kan bli väldigt stark ibland. Det river och sliter i sinnet och det kliar retfullt i avtryckarfingret. Men samtidigt känner jag ett antal personer som har satsat på att bli heltidsfotografer och de har det inte lätt. Mellan de sura uppstötningarna blir den ständiga desperationen och frustrationen uppenbar.

Att få ekonomin att gå ihop är helt enkelt en evig kamp för den självanställde bildnissen. Ett missat jobb kan innebära en smärre katastrof. Och medan jag tar ut mina semesterveckor eller sitter och latar mig en lördag är de i full gång. Men visst, det finns ju såklart undantag. Fotografer som klarar sig riktigt bra på sitt plåtande - för att inte säga extremt bra. Fast jag bedömer dessa som få i det stora hela.

Jag är med andra ord inte avundsjuk. Även om det hade varit kul att kunna lämna kontoret ibland, ta sin kamera och sticka iväg någonstans…

För övrigt så måste jag nog fixa en ny skanner framöver. Min gamla HP s20 från typ 1998 håller helt enkelt inte måttet längre (inte så förvånande kanske?). Visserligen skannar den förvånansvärt bra, men om jag ska ställa ut mina bilder behöver jag ändå en bättre.

Förutom att den är slö som Skalman på sömnpiller så har den inte minst problem med damm. Hela tiden fastnar dammkorn i skannern som sedan släpas över negativen. Den oönskade effekten blir fula breda ränder på bilderna.

Jag funderar dessutom på att börja plåta lite mellanformat, så en skanner som kan ta större negativ blir ju i så fall nödvändig. Tipsa gärna! :-)

Porträtt känns alltid rätt

Att fotografera människor är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det ofta både utmanande och svårt. Som fotograf måste du helt enkelt vara extra närvarande och fokuserad. Men förmodligen är det just det som är charmen med det hela.

Idag gjorde jag ett jobb åt min vän Morten Ravnbö som nyligen har startat en designbyrå tillsammans med tre kreativa kollegor. De ville ha typiska byråbilder för användning till deras hemsida, i presentationer, på visitkort och lite annat smått och gott.  

Jag hade tänkt lite i förväg och även rekat i deras lokal. Jag visualiserade svartvita bilder framför mig tagna i naturligt ljus utan blixt. Så fick det också bli under fotograferingen som avlöpte smidigt och bra. Jag kände mig nöjd efteråt och det gjorde även Morten och grabbarna.

I det här blogginlägget kan ni spana in några av bilderna. Samtliga är tagna med min Canonet QL17 G-III och TRi-X 400 pressad ett steg. Eller, nej! Nu ljuger jag! ;-)

Mitt första bröllopsjobb – en motvillig historia

Att fotografera bröllop kan vara en rejäl utmaning för den som är ovan. Rädslan för att misslyckas känns i hela kroppen och det sista man vill är att sabba en sådan grej. Därför tog det mig många år innan jag vågade mig på mitt första riktiga bröllopsjobb. 

Men för snart sex år sedan blev jag ändå övertalad av en kvinnlig bekant att fotografera hennes dotter som skulle gifta sig. Motvilligt och lite nervöst gick jag med på saken. Det skulle vara ett enkelt bröllop ute i naturen och jag kände att det passade en färsking som mig ganska bra.

Utöver det hade jag nyligen köpt min första digitala systemkamera då. Det var en Canon 20D med några olika zoomgluggar. På sätt och vis gav det mig en trygghet som jag inte hade känt tidigare. Jag kunde kontrollera bilderna på plats och säkra upp att de blev bra.

Efteråt var både jag och bröllopsparet Lina och Ola nöjda med resultatet vilket var en rejäl lättnad och glädje. En av bilderna (den till höger ovan) la jag sedan ut här på fotosidan. Den fick mycket uppskattning och många kommentarer. En bonus som gjorde det hela ännu roligare. 

Idag gillar jag att fota bröllop och jag gör det mer än gärna. Något som nog faktiskt beror på att det kändes så bra den där gången för snart sex år sedan. Man ska med andra ord inte underskatta en bra start och positiv feedback från fotosidans medlemmar! ;-)