SE BILDEN: Gatufoto från 1600-talet

Så här års befinner sig min fotoinspiration alltid i ett slags bottenläge. Därav bloggtorkan från min sida. Med tiden har jag lärt mig att det inte är någon större idé att streta emot. Istället väljer jag numera att ägna mig åt andra saker. För jag vet samtidigt att när vårljuset sakta börjar komma tillbaka brukar även suget efter att fotografera återvända.

I förra veckan var jag i alla fall på jobbresa i Rotterdam och Amsterdam med några kollegor. Jag hade tyvärr inte möjligheten att gatufotografera, men några reflektioner kring detta med foto hann jag i alla fall med. Inte minst under ett besök på det fantastiska Rijksmuseum med alla sina otroliga målningar. 

Medan jag vandrade omkring bland dessa ikoniska verk slog mig en sak tydligt. Nämligen hur den moderna bildkonsten har växt fram under hundratals år. Ett faktum som jag tycker att vi fotografer glömmer bort ibland. Vi betraktar gärna fotografin som ett separat spår, något helt annat. Men så är det såklart inte.

Jag tycker att det går att lära sig en hel del om det som vi ser idag inom fotografin genom att betrakta den klassiska bildkonsten. Det gäller allt från komposition och bilduppbyggnad till hur konstnärerna hanterade ljuset. Men också vilka motivval som har varit aktuella genom historien. De är nämligen märkligt oförändrade. 

"Gatufoto" från 1640-talet av Michael Sweerts. Här tycks konstnären ha fångat ett ögonblick som sticker ut från det vanliga, precis som vi nutida gatufotografer ofta gör. Mer info om tavlan. 

Den här gatufototavlan av George Hendrik Breitner är förmodligen från 1897 och föreställer Singelbrug nära Paleisstraat i Amsterdam. George Hendrik Breitner använde fotografier som underlag för sina tavlor. Så detta är alltså ett gatufoto från början. Läs mer om verket här.

Ett "bröllopsfoto" från 1622 av Frans Hals. Det nygifta paret Isaac Abrahamsz Massa och Beatrix van der Laen sitter avspända vid ett träd. Se hur hon håller handen på sin makes axel för att visa ringen på fingret. Och han håller i sin tur högerhanden över hjärtat. Kanske något för nutida bröllopsfotografer att inspireras av. Läs mer om konstverket här. 

"Porträtt av flickan klädd i blått", kallas den här tavlan från 1641 av Johannes Cornelisz. Verspronck. En sak som man ofta kan se på gamla porträttmålningar är att de innehåller detaljer som säger något om den avbildade, men också om tidsandan. Det är klädsel, färger eller att den avporträtterade håller i något symboliskt. Kanske något att prova istället för att bara dra till med kortast möjliga skärpedjup nästa gång du tar ett porträtt. Läs mer här.

"Den glada familjen". Ungefär så kan man översätta titeln på den här festliga tavlan från 1668 av konstnären Jan Havicksz. Steen. Familjebilder har nog varit populära länge.  Mer om tavlan här.

Och så en "selfie" från cirka 1628 av Rembrandt Harmensz. van Rijn som 22 årig ung man. Att vända blicken mot sig själv är alltså knappast en nutida företeelse. Här är mer info om tavlan. 

Slutligen kan jag tillägga att Amsterdam med sina cirka 90 museer anses vara världens museitätaste stad och med andra ord en plats väl värd att besöka för den kulturellt intresserade.  

Att titta för mycket på andra sänker självförtroendet

När min sambo studerade konst för några år sedan hade hon en lärare som ofta upprepade ett påstående. Han brukade säga till sina elever att de inte skulle titta för mycket på andra konstnärer – att jämföra sig kunde helt enkelt sänka självförtroendet.

Jag kan på sätt och vis förstå vad han pratade om. För även om det är både lärorikt, inspirerande och motiverande att spana in vad andra gör så kan det också skapa en vilsenhet och i värsta fall en sämre tro på den egna förmågan.

För min egen del kan jag ibland känna att ”fan, vad bra dom här bilderna är och vad dåliga mina är” eller ”den där stilen borde jag nog testa”. Och så känner man samtidigt en stor trötthet inför sina egna prylar. Det är helt enkelt klassikern om att gräset är grönare på andra sidan - med andra ord farliga grejer.

Så kanske borde man låta bli att spana in allt för många bloggar, fotoböcker och tidningar och bara ge järnet och köra sin egen grej. Vem vet vad det kan leda till. Fast samtidigt låter det ganska trist. Att ta del av andras bilder ger också en slags motivation att plåta själv.

För övrig så befinner jag mig i en rejäl fotosvacka just nu. Har inte tagit några seriösa bilder på ett bra tag. Det är samma sak varje år vi den här tiden – botten är nådd. Det blir nästan bara menlösa slumpskott av det här slaget. 

Men nu vänder det sakta och redan i dag hade vi vårväder här i Blekinge. Det var nästan 10 plusgrader och sol. Så snart kommer energin tillbaka och då ska jag nog dra till Köpenhamn och gatufota någon helg. 

Slutligen en fråga till alla analoga rävar därute. Var kan jag hitta en bra filmskrapa för att få bort vattnet från filmen. Just nu kör jag bara med fingrarna vilket lämnar retfulla torkfläckar på negativen.

Nu stupar jag in i vintermörkret

För ett par veckor sedan tog det liksom tvärstopp i mitt plåtande. Inte för att jag känner mig utbränd eller något sådant. Nej, nej, nej! Det är helt enkelt ett årligen återkommande fenomen i mitt fotografiska liv. När slutet av oktober närmar sig tappar jag farten. Rejält.

Det beror på en kombination av flera själadödande faktorer. Inte minst vädret, kylan och det annalkande svarta vansinnet som ligger framför oss. Mina kreativa kretsar bestämmer sig i detta läge för att stänga ner. Bara en mycket svag energi orkar hålla sig vid liv och den försörjer i sin tur en liten pulserande lysdiod som leder mig genom vinterhelvetet.

Nu låter detta säkert väldigt deppigt och så. Tja, lite deppigt är det faktiskt. Vintern är inte min årstid och har aldrig någonsin varit det. Speciell inte den som vi oftast har här i södra Sverige. Ett grådisigt fuktigt töcken. Livlöst och illaluktande. Ibland känns tillvaron som en svartvit film från första världskrigets frontlinjer. Man bara väntar på de kreverande bomberna. Och de faller - inombords.

Nåväl. Jag kommer att klara mig. Som alltid. Man får försöka tänka foto. Läsa om foto. Diskutera foto. Planera foto. Titta på foto. Och såklart finna glädje i andra saker som inte har ett dugg med foto att göra. Alltså det riktiga livet utanför den jättelilla nördiga fotografiska sfären.

För övrigt har jag bytt namn på bloggen igen. Att hela tiden byta namn på sin blogg är ett typiskt kardinalfel och jag borde veta bättre. Men det jag hade innan funkade inte av flera skäl. ”På gatan i Karlskrona” lät som en horas bekännelser, eller något sådant. Det håller liksom inte.

Så allra sist. Man måste lämna sina läsare med hopp och en strimma ljus. Vi människor funkar ju på det viset. Därför kan jag berätta att jag har en skön Rolleiflex på G som jag kanske kan köpa av en kollega på jobbet. Det känns kul. Och så har jag gett min X100 en ny chans. Jag har med mig den varje dag och planerar att göra några små miniprojekt med den. Jag får se vad det leder till. Kanske något bra. Den tände ju trots allt en slags gnista när jag använde den i Paris i början av sommaren. 

EDIT: Hittade just en film om Gunnar Smoliansky på tuben. Den kan ni spana in.