SE BILDEN: Är Garry Winogrand överskattad?

Häromkvällen spanade jag in dokumentären "Garry Winogrand: All Things Are Photographable". Det är en och en halv timme om en fotograf som på många sätt anses vara en ikon och förebild. Inte minst bland oss gatufotografer. 

Personligen har jag alltid gillat Winogrand och jag uppskattar verkligen flera av hans fotografier. Men, efter att ha sett den här dokumentären var det som om allt ställdes i en annan dager. Kanske beror det på dokumentären i sig och hur de presenterade hans gärning, eller också på att jag hade kunskapsluckor som nu fylldes i. 

Det blev i alla fall tydligt för mig att även de bilder som jag gillar av Winogrand inte sällan står sig ganska slätt gentemot många andra och samtida fotografers verk. Liksom hur otroligt många intetsägande och rena skitbilder han tog under sin karriär. Alster som faktiskt framstår som fullständigt meningslösa. 

Detta försöktes såklart skylas över i dokumentären. Inte minst genom att ett antal personer satt och snackade upp Winogrands fotografiska gärning. De benämnde hans bilder som konst, talade om postmodernism, att han var världens första digitalfotograf (eftersom han tog så ofattbart många exponeringar jämfört med många andra fotografer), och så vidare.

Men, det jag främst såg var slarvigt sammansatta bilder utan ett uns av medveten komposition. Många gånger oskarpa, felexponerade och i avsaknad av egentligt innehåll. Liksom personer på alldeles för långt avstånd eller röriga folksamlingar. Men också skott tagna genom bilfönster med en A-stolpe mitt i bilden. Foton som främst verkar ha varit hafsiga slumpskott.

När Winogrand dog 1984 lämnade han efter sig ungefär 2 500 oframkallade rullar och cirka 6 500 negativ som han inte hade gått igenom. Tydligen var han inte ens själv intresserad av att se sina egna bilder. Det säger på sätt och vis en hel del.

Bilderna i den här bloggposten är för övrigt från min resa till New York för några år sedan. En plats där Winogrand tog huvuddelen av sina mest kända fotografier. 

SE BILDEN: 2018 blev ett klent fotoår

Fotografiskt blev inte 2018 något vidare bra år för min del. Det kan jag krasst konstatera efter att nu ha plöjt igenom mina hårddiskar. Framförallt gäller det mitt gatufotograferande som verkligen har gått på sparlåga, lindrigt sagt. Det blev tråkigt nog inte ens en gatufotoresa utomlands som det brukar bli på försommaren. 

Men det är ingen idé att klaga. Istället tror jag att detta var precis vad jag behövde för att sakta men säkert återigen få tillbaka inspirationen. För så är det. Efter att ha varit ganska mätt på mitt fotograferande i största allmänhet börjar jag nu få tillbaka lusten att plåta. 

Har därför suttit några kvällar och spanat in fotodokumentärer på YouTube. Hittade bland annat ett gäng filmer om Garry Winogrand. Visserligen har jag sett filmerna förut, men det är ändå kul att återupptäcka denna fotograf som på många sätt verkade ha ett ganska okomplicerat förhållningssätt till detta med foto. 

Han körde helt enkelt bara på och sköt till höger och vänster och verkade inte bry sig så mycket om det blev bra eller ej i själva fotograferingsögonblicket. För mig är det rätt befriande att lyssna på en sådan som Garry Winogrand eftersom jag ibland tänker för mycket kring mina bilder. Så mitt nyårslöfte blir därför att bara köra på, sedan får det bli vad det blir.