SE BILDEN: Att släppa det stela och våga gå på känslan

Mer eller mindre alla fotografer har en egen stil, oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Hos en del är den väldigt utpräglad och lätt att känna igen. Framförallt hos rutinerade fotografer. Hos andra är den mera subtil och inte alltid så framträdande, men den finns där.

Min fotografiska stil bygger en hel del på enkelhet och tydliga kompositioner. Jag använder gärna gyllene snittet, tredjedelsregeln, diagonaler och liknande. Det gör bilderna direkta och lättlästa, tycker jag själv. Men det kan också bli alltför stelt, förutsägbart och tråkigt.

Detta är något som jag brottas med emellanåt. Alltså att släppa det kompositionsmässiga tvånget, att våga gå mera på känsla och innehåll och inte alltid vara så övertydlig när det kommer till kompositionen.

En fotograf som jag tycker är bra på detta är Micke Berg. Hans bilder bygger i mitt tycke ganska ofta på känsla. Bilderna kan ibland nästan upplevas som att de saknar komposition, men så är inte fallet. Kompositionen finns där fast invävd på ett nästan omärkbart sätt. Lite i bakgrunden för att hålla ihop bilden, liksom.

Det skulle kunna beskriva som två olika skolor inom fotografin. Alltså att bygga sina bilder främst på känsla eller främst på komposition. Eller också beror det rent av på hur man är som människa. En del kanske går mer på känsla, medan andra mer på rationalitet. Vad vet jag?

Tänkte i alla fall att jag ska försöka gå mera på känsla framöver. Använda magen som kompass och anstränga mig för att inte fastna för mycket inom kompositionens stela ramar. Jag får se hur det går. Om det blir bättre eller sämre har jag inte en aning om.

Egen fotostil – är det överskattat?

I många år kämpade jag frenetiskt för att hitta min personliga fotostil. Man kan lugnt säga att det gick väldigt trögt. Hur mycket jag än grubblade på saken trillade polletten inte riktigt ner. Jag såg inte den röda tråden.

Men så slog det mig för ett par år sedan att fotografisk stil egentligen handlar om en enda sak; att vara konsekvent. Att ständigt hoppa mellan olika tekniker, genrer och bildlösningar är det sämsta du kan göra i sammanhanget. Håller du däremot fast vid en och samma grej utvecklas din stil av sig självt.

Under en period fotograferade jag nästan bara den här sortens motiv. Det var miljöer, landskap och natur. Jag strävade efter vackra bilder som skulle vara tekniskt bra, ha  fin komposition och de innehöll nästan aldrig några människor. Men jag tröttnade efter ett par år och idag tar jag mycket sällan bilder av det här slaget.

Men, hur viktigt är detta med att hitta sin personliga fotografiska stil egentligen? Frågan dök upp i mitt huvud när jag häromkvällen tittade på den trevliga dokumentären om Lennart Nilsson. I filmen påstods nämligen en sak som fångade mitt intresse, och det var att Lennart Nilsson inte har någon speciell stil som fotograf.

Det hela är väldigt intressant med tanke på att Lennart Nilsson är en av Sveriges mest framgångsrika och berömda fotografer genom tiderna. Det som har karakteriserat honom genom åren är snarare motsatsen till att hitta en fotografisk stil. Han har hoppat friskt mellan tekniker, genrer, olika bildlösningar och ständigt kastat sig in i nya projekt där det ena inte alltid varit likt det andra.

Jag var en av dom som för några år sedan föll med huvudet före ner i strobistträsket. Ett tag kunde jag i praktiken inte ta en endaste bild utan att först rigga upp ett gäng med blixtar. 

Sedan blev det livstilsbilder, bröllop och reportage för hela slanten. Mycket beroende på att jag jobbade som frilansande fotograf just då.

Kan det rent av vara så att det inte alls på något sätt är ett givet framgångsrecept att odla fram en allt för tydlig egen stil?  Är det hela egentligen överskattat och en sådan där typisk ”sanning” som bara uppkommit för att det låter bra? Räcker det egentligen inte med att vara en skicklig fotograf som är kunnig på sitt hantverk?

Jag vet inte riktigt svaret på den frågan men en sak vet jag. Det är att ju mera du odlar fram din fotografiska stil, ju smalare blir du som fotograf. Frågan är om det i alla lägen är något som gynnar ens möjligheter att lyckas - om det nu är vad man vill? 

Nu är det gatufoto som gäller och det känns svårt att återvända till det jag gjort tidigare. Möjligtvis kan jag tänka mig en kombination mellan gatufoto, reportage och livsstil.

Fotostil, fotografiskt signum och Göran Segeholm

I flera år har jag funderat kring det där med att jobba fram en personlig fotografisk stil, något som verkligen är en utmaning. Jag mejlade till och med Göran Segeholm för ett tag sedan eftersom han undervisar i ämnet. Han lovade att återkomma, men gjorde sedan aldrig det.

Nu är detta på inget sätt en attack på den förträfflige och mycket trevlige Göran Segeholm. Jag skrev till och med i mejlet som jag skickade till honom att det inte gjorde något om han inte svarade. För det var inga lätta frågor som jag ställde. Och man kan inte kräva hur mycket engagemang som helst av sina medmänniskor. Men om han läser detta får han ju såklart gärna höra av sig! ;-)

Nåväl. Hur definierar man då en fotografs bildmässiga stil? Om vi börjar med det rent tekniska så brukar fotografer som har en tydlig stil ofta ha gjort vissa tekniska val. Det kan exempelvis vara att fotografen främst tar svartvita bilder, kör med analog småbild, fasta gluggar och använder naturligt ljus hellre än blixtljus.

Därefter kommer valet av motivområde in  i bilden - eller genren som det också skulle kunna kallas. Alltså vad fotografen väljer att avbilda. Tydliga exempel på detta är Anton Corbijn som nästan bara tar porträtt på kändisar och  Sally Mann som valt sina barn och sin familj som huvudsakligt motiv.

Men mer då? Ja, det är nu det börjar bli lite krångligt tycker jag. För när man som fotograf har hittat tekniken och motivområdet man gillar så gäller det också att hitta sitt alldeles egna och personliga uttryck. Det vill säga sådant som handlar om bildkomposition, användandet av färger, ljus och så vidare.

Och det är väl då det som kallas för fotografiskt signum blir viktigt, antar jag. Om man ska göra en jämförelse så är det som att en sångare måste hitta sin egen unika röst. Den som klingar igenom oavsett vad sångaren sjunger för något. Och det är detta jag personligen finner allra svårast.

För hur kretar en fotograf fram sitt personliga signum? Och för att göra det ännu svårare. Tänk om man som fotograf älskar att variera sig? Hur fasiken blir man tydlig i sin fotostil då? Eller är det som fotografen Micke Berg uttryckte det i sin blogg:

"Hoppa ner i din egen balja tusen ggr, pröva allt i din egen balja och skit i andra, skit i alla nya filmer, nya böcker, nya bilder och se tiden ann. En annan dag, då du har hoppat ner i din egen balja två tusen ggr och utvecklat något där, kan du kolla på lite annat och se vad du tycker…”