SE BILDEN: Tri-X, skärpeproblem och analog fotoglädje

I går rev jag av de sista exponeringarna på Tri-X-rullen som satt i kameran. Visst, jag stressade mig litegrann igenom de sista rutorna, det får jag väl erkänna. Men det var för att jag verkligen ville se resultatet jämfört med Kentmere Pan 400 som jag använde senast och tyvärr inte blev särskilt nöjd med.  Sedan var det verkligen inget vårväder på stan utan kallt och eländigt. Så efter tre timmars harvande var jag genomfrusen och ville bara åka hem och värma mig med en kall öl och lite filmframkallning. 

Fast det jag allra mest var nyfiken på var hur jag hade lyckats sätta skärpan den här gången. För utan att ljuga så blev jag i det närmaste chockad när jag spanade in mina två första rullar. Till min stora förvåning satt skärpan fel på majoriten av bilderna. Jag trodde inte att det var sant och tänkte att det måste vara fel på objektivet som jag nyligen skaffat mig- ett Olympus Zuiko 35 mm f/2. 

Men så verkar tack och lov inte vara fallet. Jag testkörde ett gäng bilder hemma i trädgården på olika avstånd och bländare, men också med olika objektiv, och allt såg bra ut (förutom att dessa gamla 70-talsgluggar är rätt softa). Så det handlar alltså högst sannolikt om skit bakom spakarna, vilket var en lättnad. För det är betydligt enklare att skärpa till sig själv, än ett oskarpt objektiv. 

För övrigt njuter jag för fulla drag just nu när jag är ute med kameran. Jag går sakta. Stannar upp och hänger en stund på strategiska ställen. Knäpper av något enstaka skott när något bildmässigt dyker upp framför linsen. Jag pratar med folk och tar porträtt när jag hittar någon som som jag tycker sticker ut från mängden. Just nu vill jag bara ha kul och inte känna någon press. Det får bli vad det blir. Bra eller dåligt känns inte superviktigt. Målet är att återigen komma in i det analoga och att fotografera med svartvit film. 

En annan sak som jag har insett är att jag behöver bygga upp ett system kring framkallning och digitalisering. Just nu är det för bökigt, segdraget och opålitligt. Inte minst behöver jag hitta en bättre metod för att digitalisera negativen. I alla fall om jag långsiktigt tänker hålla på med det här, vilket det definitivt känns som just nu. 

Slutligen så kan jag säga att resultatet som jag fick med Tri-X verkligen överglänste det som jag fick med Kentmere. Att det skulle bli så visste jag såklart redan innan jag hade framkallat filmen. För det är knappast första gången som jag använder Tri-X 400. Samtidigt blev det så tydligt hur otroligt bra Kodaks svartvita filmemulitioner är. Men så är det en betydligt dyrare film än Kentmere också. 

Fast jag tänker inte ge upp när det kommer till Kentmere bara för det. Inte minst eftersom jag har köpt på mig en sisådär tio rullar. I mitt förra blogginlägg fick jag dessutom några bra tips som jag tänker testa (tack för det). Sedan får vi se hur det blir. Kanske kan jag lära mig att uppskatta Kentmere också. 

Och så var det ju det där med mätsökarkameror...

Vad är grejen med mätsökarkameror egentligen? Ja, det undrade jag tills helt nyligen. Jag kunde liksom inte förstå vissa fotografers extrema fixering vid dessa föråldrade fotoapparater. Spegelreflexkameror är ju mycket bättre, tänkte jag.

Men så vann nyfikenheten över mig tillslut. Inte minst på grund av alla intressanta bloggar här på fotosidan som fullständigt frossar i ämnet. Det var ungefär som droppen som urholkar stenen. Efter att ha läst det driljarde blogginlägget om mätsökare uppstod tillslut ett behov av att testa en sådan där förbaskad kamera. 

Så jag började leta och insåg att som färsking var det nog bra att börja med en Canon Canonet QL17 G-III. En klassik och hyggligt kvalitativ kamera från 70-talet som dessutom går att få tag på i fint skick för bara några hundralappar. Jag ville helst inte spendera allt för mycket pluring på saken eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka.

Nu, drygt två månader senare kan jag villigt erkänna att jag är ganska såld faktiskt. Sedan jag köpte min lilla ”Nette” har jag i praktiken haft den med mig överallt. Den har till och med återuppväckt suget inför den analoga fotografin. Så numera soppar jag film i badrummet igen - och gillar det!

Men vad är det som är så himla speciellt kanske den oinvigde undrar. Ja, det är inte helt lätt att förklara eftersom mycket handlar om känsla. Men det är en slags kombination av storlek, handhavande, byggkvalitet och utseende - tycker jag. Och så har mätsökarna en skön aura av genuint och klassiskt fotohantverk över sig. 

Fånigt? Självklart! Inbillning? Förmodligen! Men kul som bara den!

Här kommer förresten en serie av mina senaste Canonetbilder. De ingår i ett miniprojekt där jag tar porträtt på några av de människor som betyder något i mitt liv på olika sätt. Idén är att försöka ta avslappnade och naturliga bilder utan överdrivna leenden och tillrättalagda poser. Mitt måtto är enkelhet och direkthet.

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Film: Fomapan 400
Framkallningsvätska: D 76 1+1
Tid: 10 minuter

Jag kör alltid samma metod. Agitering första trettio sekunderna och sedan fem sekunder (tre vändningar) varje halvminut.

Nyckeln till fotografisk framgång är...

Hur kommer det sig att vissa människor blir extremt duktiga och framgångsrika fotografer och andra inte? På den frågan skulle nog väldigt många svara att lyckade fotografer har talang. Jag skulle vilja påstå att det inte stämmer. Ja, rent av att talang inte ens är nödvändigt i sammanhanget.

Jag tänker exemplifiera mitt uttalande genom att ställa ännu en fråga.  Hur många gånger har du inte titta på någon omtalad och för tillfället populär fotografs bilder och tänkt; det här kunde jag också ha gjort. Och minst lika bra dessutom. Ja, kanske till och med bättre!

Vad skiljer då den där fotografen från dig själv? Vad är det som utmärker henne eller honom allra mest? Jo, det är förmågan att förverkliga sina idéer. Att vara driftig helt enkelt. En duktigt och framgångsrik fotograf jobbar hårt och medvetet mot sina mål. 

Detta gäller såklart inte bara inom fotografin, utan överallt i livet. Människor som tar sig någonvart är oftast handlingskraftiga personer. Faktum är att det finns forskning som visar att en av de främsta skillnaderna mellan framgångsrika människor och alla vi andra helt vanliga personer är just förmågan att förvalta och göra någonting vettigt av sina idéer. 

Självklart är talang något som också spelar in. En talangfull person kan nå längre än många andra och dessutom göra det betydligt snabbare. Men talang är ingen garanti för framgång. Det är däremot din egen förmåga att ta tag i dina idéer och genomföra dessa . Och det är ju något som vi alla kan påverka hos oss själva. Eller hur?

För att koka ner hela saken till ett enda påstående; det handlar om att få tummen ur…ja ni vet vad ;-)