SE BILDEN: Jakten på den analoga svartvita känslan

Ovanstående bilder är fotograferade med 113 års mellanrum. Den till vänster tog jag nu i helgen framför Drottningholms slott i Stockholm. Medan den till höger är fotograferad 1905 och hämtad från Digitalt Museum. Platsen är Stortorget i Karlskrona (min hemstad) och i bakgrunden syns den karakteristiska Fredrikskyrkan.

Men det är inte tidsskillnaden eller platserna som just nu intresserar mig. Det är skillnaden mellan den digitala svartvita bilden och den analoga motsvarigheten. För enligt min mening vinner analoga svartvita bilder nästan alltid över digitala. Något som regelbundet leder mig in i en desperat jakt där jag försöker få till den där goa analoga känslan i mina digitala bilder. 

Vad menas då med den analoga känslan? Ja, det beror såklart på vad för slags kamera som har använts, vilket objektiv, filmformat, filmtyp och mycket mer. Men det skulle kanske kunna kokas ner till att analoga svartvita bilder har mjukare gråskalor, en mera levande organisk karaktär på grund av korn istället för pixlar - och att det analoga hanterar högdagrarna snyggare.

I just det här fallet är jämförelsen visserligen inte helt rättvis. Min bild är fotograferad med en Fujifilm X100F som har en APS-C sensor. Det andra fotografiet är taget med en storformatskamera och glasnegativ. Så jag borde såklart ha jämfört med åtminstone ett småbildsnegativ om det skulle ha varit någorlunda schyst. 

Hursomhelst, det jag tycker är svårast är att få bort den vassa karaktären som lätt uppstår i digitala bilder. De är helt enkelt så väldigt skarpa, kontrastrika, och detaljrika. Ja, lite för bra skulle man kunna säga. Att "fula till" och mjuka upp den digitala bilden så att den påminner om den analoga är därför vad som krävs. Men också att få högdagrarna att hålla ihop och inte fräta ut.

För att lyckas bättre med detta underexponerar jag mina bilder runt ett halvt steg eller till och med lite mer. Jag har också ställt ner vitheten i kamerans inställningar så att högdagrarna inte blir för ljusa. Tillsammans med efterarbete i Silver Efex Pro 2 och Photoshop för att bland annat lägga till korn och minska kontrasten kan jag komma ganska nära det analoga, anser jag själv. Men helt i mål har jag inte kommit - ännu!

P.S. Varför plåtar du inte bara analogt istället då, undrar kanske någon. Jo, det gör jag också. Men oftast är jag helt enkelt för lat.

SE BILDEN: Snälla - ge mig en "analog" digitalkamera

Det kan vara så att jag inte är något annat än en teknikfientlig gnällgubbe. Eller att jag helt enkelt har blivit frånåkt och inte hänger med längre. Men enligt mitt tycke är moderna digitalkameror för avancerade. Det är för många funktioner, för många knappar, för många valmöjligheter. 

Jag slogs återigen av detta när jag nyligen köpte en Fujifilm X100F. En i grunden fantastisk kamera som jag för all del är väldigt förtjust i, men som liksom alla andra digitalkameror är späckad med inställningsmöjligheter och diverse funktioner. 

Problemet enligt min mening är att den där "analoga" direktheten i handhavandet försvinner. Det är också för lätt att av misstag råka ändra någon av alla dessa miljoner inställningar och sedan inte ha en jävla aning om vad som har hänt. Plötsligt riskerar du att stå där som en fåntratt och inte ens kunna ta en korrekt exponerad bild. 

Min dröm är därför att Fujifilms kameror skulle ha ett "Classic Mode". Ett läge där det gick att stänga av allt utom det mest elementära. I CM skulle du förutom att kunna justera bländare, slutare, ISO och exponeringskompensation ha möjligheten att slå av och på blixten och manuellt ändra styrkan. That's it!

Samtliga knappar utom förhandsvisningsknappen och val av AF/MF borde vara avstängda i det här läget (eller att du själv kan välja vilka knappar som ska stängas av). Alla andra inställningar får göras innan man går in i CM. Som exempelvis frammatnings- och ljusmätningsmetod. Eller vilket format kameran ska spara bilderna i, och så vidare.

Det borde inte vara svårt att fixa en sådan här möjlighet som jag tror att många skulle uppskatta. Nu är bara frågan hur jag når fram till Fujifilm med det här otroligt viktiga budskapet?

SE BILDEN: Det knepiga med att hitta rätt uttryck i ett projekt

För några veckor sedan påbörjade jag lite försiktigt mitt nya fotoprojekt om Akalla. En viktig sak för att komma igång på allvar är att verkligen börja tänka bild. Alltså att mentalt bryta sig ur den rutinmässiga vardagslunken och se sig omkring ordentligt. För det gäller ju att se alla dessa bilder som faktiskt finns där hela tiden.   

En annan viktig sak är såklart också att ha kameran med sig så mycket som möjligt. Därför har jag återigen kameran med mig i stort sett alltid när jag lämnar bostaden. Så med kameran redo och hjärnan inställd på att skanna efter intressanta motiv är min förhoppning nu att högen med bilder ska börja växa. 

Men det finns en till viktig sak som jag grubblar över. Till skillnad från mitt projekt om Karlskrona som gjordes med analoga kameror och svartvit film i klassisk gatufotostil tänker jag plåta det här digitalt och i färg. I och med det beslutet måste jag också hitta ett fungerande uttryck.

Jag vet ännu inte hur det slutligen kommer att se ut. Kanske är det helt enkelt så att det får växa fram och uppstå av sig självt under tiden projektet fortgår. Bilderna i den här bloggposten är i alla fall ett exempel på hur uttrycket skulle kunna bli. Som ni ser är det en slags motsats jämfört med mitt projekt i Karlskrona. 

Personligen kan jag tycka att det finns en nackdel med att fotografera digitalt i ett projekt. Och det är helt enkelt att valmöjligheterna blir för många. Det går att fibbla och ändra i all evinnerlighet med olika uttryck. Du hamnar lätt i det berömda "The paradox of choise" - ju fler valmöjligheter, desto svårare blir det att bestämma sig.  

Med det analoga så kommer uttrycket på sätt och vis automatiskt utifrån valet av kamera, brännvidd och film. Kanske är det just därför så många av de fotografer som ses ställa ut, göra böcker och så vidare plåtar analogt. Jag tror inte att det är en slump. Men oavsett vad tänker jag köra på med det digitala nu. Det får bli så den här gången. 

SE BILDEN: Min kamp med gatans färger

Få saker kan väl ställa till det så mycket för en gatufotograf som just färger. Det handlar om färgglada skyltar, ballonger, kläder, skor, peruker, plastkassar och Gud vet allt! En färgklick på fel ställe kan helt enkelt fullständigt och totalt förstöra en i övrigt hygglig bild.

Samtidigt kan det också bli precis hur bra som helst om fotografen har övat upp förmågan att dra nytta av de extra dimensionerna som öppnas upp. Själv håller jag just nu på att försöka lära mig just det. Alltså att använda färgerna bättre i mina gatufoton.

Men det är lite klurigt eftersom jag nästan enbart har plåtat i svartvitt de senaste åren. För nu måste jag se världen i färg. Ja, det låter kanske lite konstigt men det är inte så säkert att man gör det. Fast man såklart gör det, om ni förstår. Det handlar om att ”se”, alltså om att på riktigt se. Inte bara registrera.

I den här bloggposten kan ni beskåda några av mina trevande försök. Personligen tycker jag att bilderna är lite för uppenbara. Jag skulle vilja bli smartare på att använda färgerna. Så jag får öva på. Men tillslut ska det nog sitta det också.

SE BILDEN: Tillbaka till det analoga

I höst hade jag tänkt avsluta mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Planen var att jag nu skulle börja jobba med en utställning och en bok. Men så blir det inte. Jag har helt enkelt ändrat mig och kör därför på ett tag till.

Beslutet beror till vissa delar på en nytändning. Jag började nämligen fota med Leican som fått vila sedan september och plötsligt infann sig den där goa känslan igen. En känsla som jag bäst kan beskriva som lusten att göra bild – på riktigt!

Det är märkligt men vad jag än gör faller jag hela tiden tillbaka till det analoga och mina mätsökarkameror. Jag tror det beror rätt mycket på vad bland annat Bengt Björkbom skrev i sin blogg häromdagen; att det är svårt.

Analoga mätsökarkameror kräver att man är med hela tiden. Du kan inte överlåta ”tänkandet” till automatiken. Du måste vara mentalt på banan annars blir det inget. För mig skapar det den där extra utmaningen som triggar igång en slags tävlingsinstinkt. Jag ska jävlar i mej lyckas, ungefär!  

Sedan har jag 20 rullar svartvit film kvar i kylen och det är väl lika bra att köra på tills dessa tar slut. Och om jag känner mig själv rätt lär de nog räcka ända till sommaren, gott och väl. För högre tempo än så håller jag inte.