SE BILDEN: I Cartier-Bressons fotspår i Leningrad

Den som kan sin fotohistoria förstår direkt vad ovanstående bild handlar om. I alla fall om detta med gatufoto är av minsta intresse. Bilden är nämligen mitt simpla försök att återskapa ett känt fotografi av Henri Cartier-Bresson som han tog i Leningrad 1973. Alltså i den ryska stad som numera heter Sankt Petersburg. 

Originalet som jag syftar på (se det här) föreställer en flintskallig man som endast iklädd ett par tanga-liknande kalsonger står och solar med ansiktet vänt mot muren. Jag har fascinerats av detta foto ända sedan jag såg det första gången för många år sedan. Det är något väldigt bisarrt med mannens pose. Hur han vinklar fötterna, hur han håller händerna och hur han står lite snett för att så mycket som möjligt exponera baksidan av kroppen mot solen. Ja, och så är det såklart de där tangakalsongerna också... 

Platsen som bilden är tagen på heter Peter-Paulfästningen. Det är en försvarsanläggning från 1700-talet som ligger på en ö i floden Neva, mitt i centrala Sankt Petersburg. Här finns mängder med historiska sevärdheter, men också en promenadväg och en populär badstrand. Det var säkert av den enkla anledningen som Cartier-Bresson gick omkring just här under sitt besök i staden.

Cartier-Bresson är för övrigt känd för att han helst plåtade med 50-millimetersglugg på sin Leica. Något som sägs ha präglat hans fotografiska uttryck i hög utsträckning. Jag insåg dock snabbt att den här bilden absolut inte kunde ha varit tagen med den brännvidden. Till min förvåning gick det upp för mig att han måste ha använt ett 28-millimetersobjektiv, vilket kändes som väldigt mycket vidvinkel för att stämma överens med min uppfattning av Cartier-Bressons fotostil. Så bilden högst upp är därför tagen med motsvarande brännvidd på min Fujifilm X-Pro2.

Men, jag hade fel. När jag efteråt granskade min egen bild och jämförde den med Cartier-Bressons version insåg jag att det omöjligen kunde stämma. Han hade trots allt inte använt ett 28-millimetersobjektiv. Dessutom saknades ett brovalv till höger i min egen bild. Så inte bara hade jag misstagit mig angående brännvidden, jag hade också slarvat med både placering och komposition. Därför består bilden högst upp av två olika exponeringar som jag snabbt har monterat ihop för att få till något som åtminstone är i närheten av originalet. Så titta inte alltför noga, för då lär du upptäcka diverse konstigheter. 

Men det var mer som inte gick ihop. Ett par dagar senare återvände jag därför till strandpromenaden för göra ett nytt försök. Dagen till ära var det blåsigt och regnigt. Ett för staden inte helt ovanligt väder som i Sankt Petersburg kallas för Dostojevskijväder eftersom författaren Fjodor Dostojevskij beskrivit det så inlevelsefullt i sina böcker.  

Tyvärr var det inte bara vädret som var en besvikelse den dagen. På platsen hade några gubbar parkerat en mindre lastbil och börjat gräva upp några stenar. Jag svor ve och förbannelse över dessa satans marodörer men bestämde mig ändå för att försöka komponera bilden så nära Cartier-Bressons original som det bara var möjligt. Männen undrade säkert vad det var för en ensam galning som stod där insvept i en mintgrön och halvt genomskinlig engångsregnkappa. Ömsom stirrandes i sin kamera och ömsom på deras anskrämliga bil.  

Vid det här laget stod det i alla fall klart för mig att Cartier-Bresson hade kört med en 35:a när han tog sin bild. Tveklöst var det så. Men han hade gjort en sak till. Medan jag på mitt första försök reflexmässigt hade använt de horisontella skarvarna mellan murens stenar för att positionera horisontlinjen (se översta bilden), hade Cartier-Bresson gått efter murens fundament och bron i bakgrunden. Det säger en hel del om hans förmåga att se och hur han måste ha synat hela kompositionen och bildens olika lager innan han tryckte på avtryckaren.  

När jag insåg det föll allt på plats och jag satte bilden här ovanför som jag menar nästan är ett identiskt utsnitt jämfört med det som Cartier-Bresson tog den där majdagen 1973. 

Jag själv i egen hög person på samma plats som mannen stod. Får nog erkänna att min egen säckiga akterspegel inte riktigt kan mäta sig med den solandes mannens fasta och runda bakdel.

SE BILDEN: Funkar Bresson som förebild ännu idag?

Så var det då dags att grotta in sig i ämnet Henri Cartier-Bresson igen. Denna nästan mytiska person och fotoikon som av många påstås vara gatufotografins fader. Inte bara för att han tog enastående bilder utan också för att han formulerade ett speciellt förhållningssätt till den ädla gatufotokonsten. 

Men hur står sig Bressons syn på gatufoto idag – och hur funkar hans typ av bilder jämfört med det som produceras i nuläget? Kan man säga att hans stil fortfarande känns modern, eller har tiden sprungit ifrån honom? Är Bresson helt enkelt en inaktuell förebild numera? 

Nej, det tycker inte den kinesiske gatufotografen Fan Ho som jag läste en intervju med nyligen. Visserligen tillhör knappast 75-årige Fan Ho de unga påläggskalvarna inom gatufotosfären, men han sa ändå en intressant sak; nämligen att Bresson i hans ögon fortfarande är samtida och relevant. 

Personligen kan jag inte annat än hålla med Fan Ho. Bresson känns fortfarande modern och hans förhållningssätt till gatufotografin fungerar ännu. Samtidigt upplever jag att mycket av det som Bresson och andra tidigare fotografer sa och förmedlade kring gatufotografin har glömts bort av många av oss som nu för tiden harvar omkring på gatorna.

Inte minst då den konstnärliga medvetenheten och känslan för finess som fanns hos Bresson. Det handlar om allt från att se i flera lager och att fånga det avgörande ögonblicket till tydliga och starka kompositioner. Alltså den där helheten som Bresson talade om när bildens viktiga beståndsdelar i ett mycket kort ögonblick faller på plats.  

I det här blogginlägget har jag valt ut tre av mina egna bilder där jag har inspirerats av Bresson. Det är svårt, för att inte säga mycket svårt att försöka gå i hans fotspår. Men det är samtidigt extremt lärorikt och roligt. Om man sedan lyckas eller inte är en annan femma.  

Den nionde mars öppnar för övrigt en stor retrospektiv utställning om Henri Carter-Bresson på Fotografiska i Stockholm. I samarbete med bildgruppen Magnum kommer närmre 300 bilder att visas upp. Enligt Fotografiska ska utställningen innehålla både hans mest välkända klassiker liksom ett antal tidigare aldrig visade verk.  

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography

Bressons smygteknik på gatan – så gjorde han

Det är väl känt att Henri Cartier-Bresson använde olika tekniker när han gatufotograferade. Han hade helt enkelt ett gäng utarbetade metoder för att komma nära människor utan att dra onödig uppmärksamhet till sig, men också för att diskret kunna göra sorti. 

Det är sällan man stöter på dessa tekniker beskrivna på ett tydligt sätt, men för ett tag sedan hittade jag en kort minidokumentär på tuben om Henri Cartier-Bressons besök i Bukarest 1975. I filmen finns en superkort liten sekvens där den rumänske fotografen Andrei Pandele beskriver en av Bressons speciella smygtekniker. 

Det handlar bara om några få sekunder, men när jag såg sekvensen kom jag att tänka på att jag hade sett något liknade beskrivet i en bok som jag har (bilden ovan). Fast i boken är det nästan omöjligt att förstå hur han egentligen gjorde. Förmodligen är det inte ens samma teknik. 

Jag har i alla fall testat metoden från dokumentären hemma framför spegeln och den känns förvånansvärt bra. Det är inget jag tror HCB använde hela tiden utan förmodligen bara i speciella situationer när han ville komma riktigt nära människor. Själv tänker jag testa tekniken i verkligheten så fort jag får chansen för att praktiskt försöka lista ut när den fungerar som bäst. 

Här under kan ni se en kort filmsnutt där jag visar hur det ser ut. Om ni vill se dokumentären som jag hittade om Bressons besök i Bukarest så klickar ni här. Tekniken beskrivs 3.20 minuter in i filmen. 

En sista grej. Man kan fundera över hur mycket HCB:s olika knep och tekniker bidrog till att hans bilder blev så bra som de är. För om man tittar på bilden överst så verkar det ha varit väldigt genomtänkt och inövat. Alltså förmodligen något han använde någorlunda regelbundet.  

Slutligen - jag testade några nya inställningar på YouTube när jag la upp klippet. Jag är inte helt säker på att det blev så bra. Med andra ord; jag beklagar att bildkvalitén är sisådär :-)

En skicklig gatufotograf tänker på bakgrunden

Många nybörjare som testar gatufoto misslyckas utan att riktigt förstå varför. Allt verkar stämma enligt konstens alla regler, ändå blir inte bilderna särskilt bra. Inte sällan beror detta på en allt för dålig känsla för bakgrundens betydelse i en gatufotobild.

För så är det. Bakgrunden är lika viktig som huvudmotivet. Det spelar ingen roll om fotografen har lyckats fånga något spännande eller ovanligt om allt drunknar i en gyttrig och störig bakgrund eller omgivning. Ett faktum som nog alla erfarna fotografer kan skriva under på, och det gäller såklart inte bara gatufoto.

En som var fenomenal på detta var Henri Cartier-Bresson. Tittar man på hans bilder kan man se att han använde olika metoder för att få bakgrunden och omgivningen att förstärka det han ville visa. Han jobbade med kontraster, geometri, diagonaler och komposition i flera lager.

Här kan ni läsa en intressant bloggpost som beskriver hur Henri Cartier-Bressons bilder är uppbyggda och varför de funkar så bra: http://www.adammarelliphoto.com/2011/09/henri-cartier-bresson/

Nu är förresten min reparerade jädrans Leica M6 på ingång från Tyskland. När jag spårade paketet var det i Jönköping tidigt i morse. Kanske, kanske, kanske hinner jag få kameran innan helgen. Det ska i så fall bli roligt att få använda kameran för första gången sedan jag köpte den i mitten av augusti!