SE BILDEN: Sälj dina kameror och bli en bättre fotograf

Det finns en slags levnadsfilosofi som jag sympatiserar väldigt starkt med. Den är långt ifrån ny och ni lär säkert känna igen resonemanget som går ut på att allt för många ägodelar tar bort fokus från det som verkligen är viktigt i tillvaron. Ägodelar tynger helt enkelt ner våra liv, gör oss ofria och inte sällan skuldsatta.

Istället för att odla våra relationer, lära oss nya saker och samla på oss spännande upplevelser upptas vi istället av våra prylar, eller av att införskaffa ännu flera. Det tragiska i kråksången är att detta varken är något som gör oss särskilt lyckliga eller mera tillfredställda med våra liv. I alla fall inte om vi redan har täckt in våra grundläggande behov, vilket de flesta av oss trots allt har gjort.

Om man översätter tankegångarna till den fotografiska sfären så blir jakten på kameraprylar något som tar fokus från det som faktiskt kan göra verklig skillnad – alltså att utveckla sig och bli en duktig fotograf. Prylfixeringen gör oss istället missnöjda med det vi har och tid och energi läggs på att hitta och köpa de där nya grejerna som ska hjälpa oss att ta bättre bilder.

Problemet är att tankemodellen är fullständigt korrupt. Därför är min fasta övertygelse att mer eller mindre alla fotografer skulle tjäna på att skala ner sin utrustning kraftigt till exakt de saker som de verkligen behöver och sedan göra sig av med resten. Inte minst amatörer och entusiaster som knappast behöver sitta på proffsutrustningar men som förvånansvärt ofta gör det.

I grunden handlar det om att programmera om sig själv mentalt för att se de möjligheter som redan existerar istället för de ”hinder” och "behov" som man tror finns. Detta tillsammans med att frigöra värdefull tid, möjligheter och ekonomiska förutsättningar för att utvecklas på olika fronter.  Exempelvis genom att resa, förkovra sig eller ro iland egna fotoprojekt.

Jag har därför gjort en sammanställning av den här filosofin vilken jag själv delvis har försökt följa i några år nu och som jag tänker hålla mig till ännu striktare framöver. Den innehåller följande sju punkter:

- Fundera djupt och riktigt noga på vilken utrustning du verkligen använder och har nytta av – sälj resten. Var stenhård mot dig själv. Att gå halva vägen är meningslöst. Frigör dig från dina onödiga kameraprylar och njut sedan av lättnadskänslan. Du kommer att inse hur få grejer du verkligen behöver, på riktigt. 

- Köp bara nytt om det du har går sönder eller om förhållandena plötsligt ändras så radikalt att du verkligen måste. Återigen, var rejält tuff mot dig själv. Ju mer energi du lägger på att skaffa nya prylar, ju mindre tid och kraft har du att fokusera på ditt fotograferande. Varje onödigt inköp innebär inget annat än att du motarbetar din egen utveckling.

- Istället för att lägga pengar på nya kameragrejer lägg dina pengar på fotoböcker, workshops, projekt, resor eller annat som ger dig bildning, utmaningar och berikande upplevelser. För priset av ett nytt objektiv kan du få en weekend i Paris eller Berlin. För priset av en ny kamera kan du delta i en givande workshop.

- Sluta slösa din tid med att surfa runt på frestande bloggar och säljsidor som har som enda syfte att du ska göra av med dina pengar. Det gör dig bara missnöjd med det du har och suger energi från sådant som verkligen är betydelsefullt. Rikta om din mentala kapacitet och spendera den tiden på ditt fotograferande istället. Låt dig inte luras av marknadsförarna.

- Lyssna aldrig på dina fotovänner som hela tiden pratar om prylar och som gör dig osäker på dina egna grejer. Att bara snacka utrustning är ett svaghetstecken och inget att eftersträva. Pixel peeping, ältande av kameratester och ständig ångest för att man inte har senaste modellen leder ingen vart. Det är en återvändsgränd. Din skicklighet mäts heller inte i hur dyr eller omfattande din utrustning är.

- Kom ihåg att för många valmöjligheter i form av kameror och annat rent av kan göra dig till en betydligt sämre fotograf. Du blir splittrad och ständigt osäker på om du tagit rätt beslut. Det i sin tur riskerar att göra dig bildmässigt svajig. Att hålla sig till en begränsad utrustning gör dig däremot säker och konsekvent. Det klassiska påståendet "en kamera, ett objektiv, en film" har inte kommit till av en slump.

- Tänk story istället för utrustning. Vad vill du berätta? Vad är det du vill visa omgivningen med dina bilder? För sanningen är denna: det spelar ingen roll hur fina, nya och dyra kameror du har om du inte har något att berätta.  Det är inte din utrustning som gör dina bilder bra och intressanta – det är din förmåga att förmedla ett talande innehåll.

Slutligen, om du tvekar och tycker att det känns jobbigt, fundera då på vad du kommer att ångra den dagen du ligger på din dödsbädd. Var det att du inte köpte den där senaste kameramodellen 2013? Eller att du inte utvecklade din fulla potential och gjorde det du drömde om?

SE BILDEN: Det som är bra är det som blir av

Ett av de största hindren i våra liv är oförmågan att få vettiga saker gjorda. Detta är något som mängder med filosofiskt lagda personer har konstaterat i tusentals år. Inte sällan finns både idérikedomen och engagemanget, men energin läggs allt för ofta på fel saker.

För min egen del har jag konstaterat att jag bland annat lägger ganska mycket tid på att surfa runt på nätet. Det vill säga facebooka, blogga, sitta och kolla på Flickr, Fotosidan och så vidare. Självklart är det inget fel med att göra det som avkoppling ibland, men det är så otroligt lätt att timmarna rinner iväg på ett smått obehagligt sätt.

Samtidigt har jag ett fotografiskt projekt på gång som det vore kanon att få klart inom ett halvår. Jag har också idéer om att delta i portfoliovisningar, hitta seriösa utställningsmöjligheter och så vidare. Därför känner jag helt enkelt att det nu är dags för mig att börja göra saker – på riktigt. It’s time to get real!

Min strategi är att tona ner mig själv på nätet framöver och lägga krutet på sådant som verkligen betyder något. För en sak är säker; det är inte på webben the real stuff happens. Om saker ska hända i verkligheten måste du nämligen gå ut och göra saker i den riktiga verkligheten.

Jag har också bestämt mig för att fortsättningsvis inte visa så många bilder från mitt projekt som jag har gjort tidigare. Om boken och utställningen ska bli intressant kan jag inte pumpa ut alla användbara foton i förväg på nätet. Så framöver kommer jag inte att visa de bästa bilderna mer än undantagsvis.

Det känns väldigt rätt att ta det här steget just nu. Jag känner mig taggad att fokusera till 100 procent på det sista som måste göras. Att i det här läget koppla bort alla meningslösa störningsmoment är faktiskt det enda vettiga. 

Att utveckla sig - ett tufft jobb

Oavsett vad vi sysslar med når alla förr eller senare en platå. Eller i värsta fall en återvändsgränd. Då gäller det att hitta nya vägar framåt. Frågan är bara hur?

Detta är ju något som exempelvis företag ställs inför hela tiden. Det är så avgörande att de flesta seriösa företag har hela utvecklingsavdelningar som jobbar för att de inte ska hamna på en platå och aldrig någonsin i en återvändgränd.

Men hur gör en fotograf som hamnar på en platå? När hen känner att det börjar bli för många upprepningar, för mycket slentrian, när det inte sker några förbättringar. Det är en hård nöt att knäcka. 

Det jag själv tror mest på i sammanhanget är att jobba hårt. Att ge sig ut i verkligheten, ta bilder, om och om igen. Ja, att utsätta sig – som en del nog skulle säga. Sedan är det säkert inte helt fel att förflytta sig ut ur sin trygghetszon och utmana sig själv heller. Precis som den här bilden lite lagom komiskt visar.

Att utveckla sig, komma vidare och bli bättre handlar alltså i grunden om hårt slit. Det finns inga genvägar vilket kan vara lite tufft att konstatera. Det inser jag extra tydligt just nu eftersom jag själv befinner mig på en platå. Det finns helt enkelt inget annat att göra än att sätta igång...