SE BILDEN: Våga behandla dina bilder hårt

En gång i tiden övertygade jag mig själv om att bilder ska behandlas varsamt. Att det är viktigt att de är så nära RAW-filen eller negativet som möjligt och att det därför är minsta möjliga efterbehandling som gäller. Jag vet inte riktigt var själva idén kommer ifrån, men sedan dess har jag varit ganska dålig på detta med att dra i spakarna, beskära och så vidare. Exempelvis för att förstärka innehållet i mina bilder. Eller, för att skapa en speciell känsla. 

Men, i helgen som gick ruskade min kompis Magnus Fröderberg om mig på ett positivt sätt angående detta. För vi hade bestämt oss för att ge oss ut och plåta denna första helg efter att coronarestriktionerna hävdes. Min egen plan var dessutom att göra det lite extra svårt för mig genom att plåta med blixt à la Bruce Gilden. Något som jag tycker är svårt och som verkligen tvingar mig ut ur min komfortzon.  

Därför blev det inte så många bilder knäppta och efteråt kändes det mest som en misslyckad dag ur ett strikt gatufotoperspektiv. I alla fall tills Magnus hörde av sig dagen efter och ville se resultatet. Motvilligt skickade jag över ett par-tre bilder, varav den ena var en som jag visserligen tyckte "hade något", men som ur mitt eget perspektiv egentligen var en miss både kompositionsmässigt och tekniskt.   

Men, när Magnus en stund senare skickade över sin version av bilden (se ovan), så blev jag verkligen positivt överraskad. För det han hade gjort var att lyfta fram och förstärka exakt det jag såg och som var min intention när jag tryckte på avtryckaren. Detta genom att göra det som jag själv är så dålig på. Alltså genom att helt osentimentalt bearbeta bilden efteråt. 

Läxan som jag personligen har lärt mig är att det visserligen alltid är bäst om bilden redan från början så mycket som möjligt är nära det du vill åstadkomma. Men, trots allt är efterbehandlingen också en väldigt viktig del av processen. Så, räkna inte omedelbart bort en bild som du tycker är misslyckad. Fundera några varv till. Våga beskära, justera färger, kontrast, efterbelysa, pjatta och så vidare.  

En annan sak är detta med hur otroligt bra det är att låta andra fotografer ge synpunkter och komma med input på ens bilder. Det är så du kan lära dig nytt, ifrågasätta dina inlärda beteenden och vanor, liksom att se dina egna bilder med andras ögon. Så, tack för en nyttig läxa, Magnus!

Här under kan ni förresten se originalbilden och hur den ser ut direkt från min Fujifilm X-Pro 2.

Bildbehandling à la Ansel Adams, LX5 och porträtt med Canonet

Det här blogginlägget kommer att innehålla en salig röra av än det ena och än det andra. En mix av lite bildbehandling, testande av Panasonic LX5 och de senaste porträtten med min Canonet QL17. Jag hoppas inte att det blir för mycket.

Jag börjar med min test av LX5. Eller test och test. Jag ska kanske inte överdriva det här. Jag har lånat en LX5 av min kompis Morgan eftersom jag funderar på att köpa en sådan lite rackare. Min gamla Ricoh GX200 börjar helt enkelt att kännas väl föråldrad ur vissa aspekter.

Och jag måste säga att jag är imponerad av LX5. För att vara en liten kamera i fickformat är den ju helt enkelt grym. Snabb, lättarbetad och finfina bildfiler. Inte minst så filmar den ju mer eller mindre som en videokamera vilket är riktigt kul. Speciellt när man är ute och reser.

Jag har också varit och klämt på Olympus nya XZ 1 som är jämförbar med LX5 i storlek och prestandard. Men den föll mig inte alls i smaken. Framförallt är bristen på exponeringslås en kraftig nackdel. Så tyckte jag inte att den hade något bra grepp. Det får helt enkelt bli en Panasonic.

Panasonic LX5, iso 400.

Fast på något sätt önskar man ju sig en mätsökarliknande digitalkamera. Men det lär förmodligen dröja innan en sådan dyker upp. Enligt min uppfattning når inte Fuji X100 riktigt ända fram. Personligen tror jag att det beror på en väldigt enkel sak - nämligen skärpedjupet.

En av grejerna med mätsökarna är litenheten och smidigtheten i kombination med det korta skärpedjupet som småbild har i förhållande till de digitala kompakterna. Det innebär att du kan jobba med skärpedjupet på ett helt annat sätt vilket bidrar väldigt mycket till känslan i bilderna. Tycker jag.

På tal om mätsökare så har jag framkallat ännu en rulle tagen med min Canonet QL17. Förra rullen råkade jag ju sabba genom att blanda fix i framkallaren. Jag fick därför helt enkelt ta om porträtten på min kollega Peter Rosengren som är historiker och intendent på Marinmuseum.

Här under kan ni se två bilder från den fotograferingen. De ingår i ett litet miniprojekt där jag fotograferar människor i min vardag. Jag vet inte vilken bild jag gillar mest. Har svårt för att bestämma mig.

Efter porträtten på Peter har jag lagt till de tidigare bilderna i serien eftersom jag tycker att de hör ihop. Så det blir en liten upprepning för er som har läst min blogg tidigare.

Peter Rosengren

Peter Rosengren

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Fomapan 400
D 76 1+1
10 minuter.

Till sist. När vi nu ändå pratar om det analoga så såg jag en film här via fotosidan om Ansel Adams. Där fick man bland se hur han hade bildbehandlat ett av sina mest kända verk. Och det var en rejäl förändring han hade åstadkommit. Det slog mig att jag i praktiken aldrig förändrar mina bilder lika mycket i mitt digitala mörkrum som han gjorde i sitt analoga. Intressant på många sätt.