SE BILDEN
SE BILDEN: Vem bryr sig om dina larviga bilder?
Man borde bara hoppa av det förbannade ekorrhjulet och ge sig iväg. Så tänker jag ibland. Sälja bostaden, dumpa all skit man äger och sikta på att leva ett minimalistliv på en varm och behaglig plats. Bara behålla ett par kameror, datorn och de kläder som verkligen behövs. Sju ägodelar, typ.
För det är ju inte jobb och konsumtion som gör en människa lycklig. Och det är inte nödvändigtvis hög standard som får en att leva länge. Detta läser jag på nätet. Där står också att sociala medier och ständig uppkoppling är rena giftet för våra hjärnor. Vi blir sjuka och deprimerade av det moderna informationssamhället.
Det får mig i sin tur att tänka på detta med foto. Vem bryr sig om ännu en fotograf som ropar rakt ut i cyberrymden? Vem är intresserad av ännu en pajsare som tar exakt samma bilder som alla andra pajsare? Dessa eviga upprepningar. Jag vet inte, men när jag kollar exempelvis Instagrams störtflod av bilder så kan jag känna trötthet. Vem bryr sig på riktigt, liksom?
Men vad är då på riktigt? Tydligen är det social samvaro, vänner och kärlek. Liksom känslan av att kontrollera sitt liv, meningsfullhet och ett tydligt sammanhang. Ett liv med en låg grad av stress, krav och måsten. Men också god mat och några glas vin varje dag. Så säger i alla fall både antikens filosofer och vår tids forskare som aldrig kan få nog av att undersöka saken.
Lika förbannat kommer jag att gå upp ur sängen i morgon för att ge mig av till kneget. Och lika förbannat kommer jag att lägga upp ännu en bild på Instagram inom kort, liksom ett nytt blogginlägg här på Fotosidan. Människan är sin egen värsta fiende. Det finns ingen tvekan om den saken.
SE BILDEN: Fotografera av istället för att skanna – så gick det
I mitt förra blogginlägg skrev jag om det där med att fotografera av sina negativ istället för att skanna. En metod som en del fotofirmor använder numera. Fördelarna är bland annat att det går snabbare än skanning liksom att du får fram råfiler i kamerans upplösning.
Eftersom inlägget genererade en bunt riktigt bra tips bland kommentarerna bestämde jag mig för att testa metoden. Och tack vare en snäll fotokollega här i Karlskrona som lånade ut sitt macroobjektiv till mig kunde jag sätta igång redan dagen efter med experimenterandet som föll väldigt bra ut.
På en dag lyckades jag nämligen fotografera av de 100 negativen som jag ville digitalisera. Resultatet blev både skarpt och med ett fint tonomfång. Så nu har jag bilderna i hög upplösning för att kunna jobba fram bra filer både till boktryck och utställningsprintar framöver. Det gick helt enkelt över förväntan.
Jag använde för övrigt min Samsung surfplatta som ljuskälla genom att installera en app som får skärmen att bete sig likt ett ljusbord. Det funkade väldigt bra då jag kör med svartvita negativ. Det ska tydligen inte vara lika lämpligt med färgnegativ och dior eftersom färgtemperaturen kan skifta något. Men det beror såklart på hur petnoga man är. Ska bilderna inte användas för stora fina utskrifter och tryck går det säkert bra.
Här kommer några erfarenheter att tänka på för den som vill testa själv:
- Se till att ha ett riktigt stabilt stativ som går att vinkla i 90 grader. Spänn skruvarna hårt.
- Använd vattenpass i båda ledder för att få kameran i rak vinkel mot negativet.
- Tänk på att de flesta golv sviktar och rör på sig en del, även när du står stilla. Använd självutlösare (eller fjärrutlösare) och gå bort en bit från kameran när du ska exponera.
- Ställ skärpan på filmens korn. Precis som när du ställer skärpan med en förstoringsapparat.
- Om du ska fotografera många negativ, se till att ha en bra arbetshöjd så du slipper stå böjd med ryggen. Det kan nämligen bli ganska jobbigt efter några timmar.
- Skärma av från ljus utifrån så det dominerande ljuset kommer underifrån.
- Glöm inte bort att hålla rent från damm.
Jag skar ut ett hål som var något större än negativet i en kartongskiva. Dels för att hålla negativet på plats men också för att skärma av ljuset och därmed undvika eventuella reflexer i objektivet.
Det går inte att lägga negativet direkt på surfplattan eftersom skärmens pixlar lyser igenom negativet som ett raster. Därför monterade jag isär en ikearam som jag riggade enligt bilden ovan för att få ett lämpligt avstånd till ljuskällan.
Först använde jag två böcker som tyngder för att platta till och hålla negativen på plats. Men det var inte så bra som jag trodde så efter en stund bytte jag till en hålslagare och en häftapparat vilket funkade mycket bättre.
RESULTATET:
Avfotograferat negativ.
100 %.
Vänt till positiv, samt ställt autonivåer och skärpa i Photoshop.
Samma bild inskannad.
SE BILDEN: Vad kan filosofin lära en fotograf?
Den senaste tiden har jag läst en del filosofi. Skämtsamt har jag sagt till mina vänner att det förmodligen är ett tecken på att jag befinner mig i en fyrtioårskris. Men eftersom jag inte har råd att köpa en sportbil får jag läsa böcker om filosofi istället.
Samtidigt finns ett allvar i botten. Det är svårt att vifta bort dessa tänkares slutsatser och om man backar bandet till antikens filosofer så har dessa på många sätt påverkat våra moderna religioner. Något som sedan förts in i nuvarande värdesystem och hur vi tänker kring livet.
En tragikomisk sak i sammanhanget är att de flesta riktigt stora filosofer levde sina liv i olycka och själslig misär i ett slags utanförskap. Många av dem dog också under tragiska omständigheter. Antingen genom beordrade självmord eller på grund av djupa depressioner och mentalsjukdom.
Den naturliga frågan som uppstår är därför om dessa personer egentligen har något att säga oss vanliga människor. Personligen tror jag det. För kanske är det trots allt så att de som står bredvid oss övriga är de som allra bäst kan urskilja livets mekanismer. De har skäl att på djupet begrunda tillvaron, så att säga.
Kan då filosofin lära oss något om fotografins ädla konst? Tveklöst är det så. Ta till exempel Friedrich Nietzsche. En av hans grundfilosofier var att inget av värde i livet kommer utan rejäla ansträngningar och rent av ett visst lidande. För att må bra eller för att nå ett livsmål måste du helt enkelt kämpa och stå ut med djupa svackor.
Detta är något som vi i vår tid nog på många sätt har glömt bort. Vi vill gärna ha allt det goda utan att behöva anstränga oss särskilt mycket. Livet ska vara ett flow av ständig lycka och framgång. Vi tror att det finns genvägar och snabba lösningar. Varför inte en app som fixar livet?
För att koppla resonemanget ännu tydligare till den fotografiska sfären så kan man säga att om du verkligen vill utvecklas som fotograf eller prestera något riktigt bra – ja, då måste du förstå att det krävs en uppoffring. Du lär få slita, gå genom ångest, tvekan och även motgångar.
De största fotograferna känner till detta. Christer Strömholm talade exempelvis om att ”utsätta sig”. Jag tror han menade ungefär samma sak som Nietzsche. Du måste stångas med livet och fotografin. Ibland gör det ont. Ibland spottar du blod. Men utan ansträngningen kommer du aldrig att nå bergets topp och där få njuta av utsikten för att använda en liknelse i Nietzsches anda.
SE BILDEN: Det som är bra är det som blir av
Ett av de största hindren i våra liv är oförmågan att få vettiga saker gjorda. Detta är något som mängder med filosofiskt lagda personer har konstaterat i tusentals år. Inte sällan finns både idérikedomen och engagemanget, men energin läggs allt för ofta på fel saker.
För min egen del har jag konstaterat att jag bland annat lägger ganska mycket tid på att surfa runt på nätet. Det vill säga facebooka, blogga, sitta och kolla på Flickr, Fotosidan och så vidare. Självklart är det inget fel med att göra det som avkoppling ibland, men det är så otroligt lätt att timmarna rinner iväg på ett smått obehagligt sätt.
Samtidigt har jag ett fotografiskt projekt på gång som det vore kanon att få klart inom ett halvår. Jag har också idéer om att delta i portfoliovisningar, hitta seriösa utställningsmöjligheter och så vidare. Därför känner jag helt enkelt att det nu är dags för mig att börja göra saker – på riktigt. It’s time to get real!
Min strategi är att tona ner mig själv på nätet framöver och lägga krutet på sådant som verkligen betyder något. För en sak är säker; det är inte på webben the real stuff happens. Om saker ska hända i verkligheten måste du nämligen gå ut och göra saker i den riktiga verkligheten.
Jag har också bestämt mig för att fortsättningsvis inte visa så många bilder från mitt projekt som jag har gjort tidigare. Om boken och utställningen ska bli intressant kan jag inte pumpa ut alla användbara foton i förväg på nätet. Så framöver kommer jag inte att visa de bästa bilderna mer än undantagsvis.
Det känns väldigt rätt att ta det här steget just nu. Jag känner mig taggad att fokusera till 100 procent på det sista som måste göras. Att i det här läget koppla bort alla meningslösa störningsmoment är faktiskt det enda vettiga.