Några färska bilder från utvecklingsavdelningen

Som några av er vet sparkade jag igång ett fotografiskt utvecklingslaboratorium för ett tag sedan. Det låter säkert sjukt pretentiöst, men det är det inte. Snarare är det precis tvärtom. Tanken är att jag ska våga leka, experimentera och testa mig fram utan allt för stora krav på mig själv. Det ska vara kul, helt enkelt.

Här kommer några färska bilder direkt från ”labbet”. Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med de här bilderna. De har främst uppstått ur spontana idéer och det finns ingen egentlig sammanhållande tanke bakom. I alla fall inte en utstuderad sådan. Jag har ”skissat” med kameran, skulle man kunna säga.

Är det bra, dåligt eller mittemellan? Finns det något där? Jag vet inte ännu. Säg gärna vad du tycker. Oavsett vad så är det roligt att hålla på. Jag känner också att jag just nu behöver ett avbrott från gatufotoplåtandet. Därför känns det extra bra att göra detta.

Äntligen har jag fått låna Rolleiflexen som jag eventuellt tänker köpa av en jobbkollega. Jag var ute och knäppte av några testbilder på lunchen idag. Det var flera år sedan jag fotade med en mellanformatare senast och jag hade verkligen glömt bort hur meckigt det är.

Jag är därför ännu mera imponerad av Vivian Maier som lyckades gatufota med en sådan här apparat. Att sätta skärpan och fånga ögonblicken som hon gjorde är en fantastisk bedrift. I alla fall om hennes kamera var lika mörk i sökaren som den jag har fått låna.

Nåväl, nu ska bilderna bara soppas och föras in i burken på något sätt. En skanner som tar mellanformat äger jag tyvärr inte, så nu har jag ännu en fantastisk möjlighet att vara kreativ.

Gatufoto handlar om att misslyckas

Hur många av alla bilder som du tar är riktigt bra egentligen? I ärlighetens namn är det inte särskilt många - eller hur? Att vara fotograf handlar med andra ord väldigt ofta om att misslyckas.

Kanske är detta extra tydligt när man ägnar sig åt gatufoto. Det är nämligen en extra svår gren när det kommer till foto. På gatan kan du i praktiken inte styra något alls. Du är utlämnad till människors nycker, slumpen, vädret – you name it!

Det enda du kan göra är att försöka vara så förberedd som möjligt och sedan lita till din egen rutin och turen när bilden uppenbarar sig. Eller också jobba som en igel och ständigt röra dig gata upp och gata ner med din kamera.  Tillslut hamnar du i ett läge där det nästan inte går att misslyckas. 

Förmodligen är det just detta som gör det intressant och givande. Det vill säga att det inte är lätt. Motståndet och alla misslyckanden blir helt enkelt sporren som gör att man fortsätter. För varje misslyckad bild blir man bara ännu mera sugen på lyckas. 

Idag har jag förresten soppat en rulle T-MAX400 som har gått genom min Canonet. Jag är fortfarande imponerad av denna lilla kamera som jag köpte innan julhelgen förra året. Att en kamera för 500 spänn kan ge så mycket fotoglädje - det är en skön känsla. 

Fotografiska klichéer – ett arv från urtiden?

Det finns en viss sorts bilder som tycks vara besjälade med evigt liv. De återuppstår gång på gång och verkar ha inneboende krafter som människan inte kan värja sig från. Jag talar om fotografiska klichéer – eller kanske borde man kalla dom arketyper?

Vi har alla sett den här sortens bilder i olika sammanhang. Det dräller tillexempel av dom här på fotosidan och på andra bildsajter. Den gemensamma nämnaren är att de har fotograferats tusentals, eller kanske hundratusentals, eller rent av miljontals gånger tidigare. Det handlar med andra ord om eviga motiv som alltid finner en pulik.

Här kommer fyra typiska fotoklischéer: 

- Ett ansikte

- Gryning eller solnedgång, gärna över havet

- Mänsklig(a) siluett(er)

- Träd, oftast ensamma

Ja, det finns fler exempel och du kan säkert komma på några själv. Hursomhelst, riktigt intressant blir det när man börjar fundera på vad det är som gör att dessa bilder alltid fungerar. En ledtråd kan man få genom att läsa i wikipedia vad ordet ”arketyp” betyder. Så här står det bland annat: ”urbild, urtyp, ett nedärvt sätt att tänka och känna”.

Är det alltså så att dessa motiv mer eller mindre är nedärvda i oss? I så fall kan vi öka spänningsgraden ännu mer genom att fundera på vad dessa bilder  symboliserar för oss. Vad är det för tankar och känslor som tycks vara genetiskt betingade och varför uppstår de över huvud taget? Har de ett syfte?

Och för att vrida till det ännu lite mer. Kan man som fotograf använda den här kunskapen medvetet för att skapa ikoniska bilder? 

Det där med mänskliga siluetter, solar och sånt har vi förresten hållit på med rätt länge...

Leica är sämre - så det så!

Achtung meine damen und herrn! Om ni tillhör den förtjänstfulla skaran som älskar Leicakameror över allt annat här på jorden så ber jag er sitta ner när ni läser detta inlägg. Ha gärna något lugnande i närheten eller i alla fall en kär person att hålla i handen. Jag säger detta av högsta välmening eftersom jag gillar er.

För ett tag sedan hade jag fått för mig att jag absolut skulle ha en M-Leica. Men eftersom pengarna inte räckte till blev det en Canon 7 istället. Nu, efter ett antal månader har jag haft förmånen att jämföra min ”sjua” med flera M-Leicor och min slutsats är följande: M-Leica är en sämre kamera.

Om du är Leicafan och fortfarande läser detta så tänk nu på hur mycket annat som är fint och viktigt här i livet. Kameror är inte allt. Såja, ta nu ett djupt andetag…

Vad menar jag då med detta ofattbara påstående (för Leicaägare)? Jo, trots att sökaren anses vara Leicas stora styrka har jag jämfört sökaren på min Canon 7 från 1961 med den på en M6 från 2001. De är utan tvekan fullt jämförbara. Fan vet om det inte till och med är lättare att ställa skärpan på min Canon 7.

Men inte bara det. På min japanare har jag ljusmätare. Jämfört med en M3 eller en M2 från samma period så är det inte dåligt.  Och så har vi det där med att byta film. När konstruktörerna på Leica bestämde hur det skulle funka var de förmodligen höga på opium. För något så förvirrat har väl kameravärlden aldrig skådat varken förr eller senare.

Nej. Det blir ingen Leica för min del.En Canon 7 med ett par budgetgluggar från Sovjetunionen är lika bra. Ja, till och med bättre och dessutom bara en tiondel så kostsamt. För det sämsta med Leica är ändå priset. Som när någon utan att skämmas vill ha sju-åtta tusen för en gammal bucklig M2. Det är dom inte värda någon dag i veckan.

Slutligen. Till er Leicaägare som fortfarande läser och inte ligger på golvet i fosterställning eller googlar efter en tillgänglig lönnmördare. Jag menar inte att Leica är en dålig kamera, absolut inte! Bara att en Canon 7 är mycket bättre! Se bara på dessa bilder hur bra de är:

OBS: inlägget kan innehålla en viss mängd ironi! ;-)

Ska jag sälja min jädrans X100?

Ja, ja, ja, jaaaaa!

Jag vet att detta kommer att bli ett pinsamt inlägg för min egen del. Ungefär som när man flabbar på bio fast ingen annan gör det. Eller som när man har klagat på jobbkollegan i matsalen och efteråt får veta att personen i fråga satt vid bordet bakom. Som sagt, pinsamt.

Jag tillhör nämligen skaran som skamlöst hyllade X100 när den kom. Undertecknad skrev till och med flera frustande blogginlägg (nej, jag tänker inte länka) där jag gick i försvar mot alla dessa belackare som vågade vara kritiska. Och nu funderar jag på att sälja.

Varför?

(Ovanstående ord anses av många rutinerade journalister vara världens bästa fråga. Den kan man ställa i alla lägen. Vad det nu har med saken att göra?)

Tyvärr har jag inget bra svar. Jag vet inte riktigt. Varje gång jag tar fram kameran tänker jag att det är en förbaskat trevlig liten sak. Snygg är den. Bra format har den. Så levererar den helt suveräna bildfiler också. Ja, grymt fina helt enkelt! Till skillnad från många andra tycker jag inte att autofokusen är dålig heller.

Så vad är då problemet Herr Johansson? Jo, problemet är att jag inte använder kamerauslingen. Och jag känner inget sug efter att använda den heller. Den ligger i ett skåp. Nästan ny. Outnyttjad. Meningslös. Återigen – varför? Jag vet fan inte!

Bilderna i det här inlägget är såklart tagna med min X100. Kameran som jag nu funderar på att sälja. Fast jag inte vet varför…