SE BILDEN: För att ta bättre bilder - tänk omständigheter

Allt för länge har jag stått och stampat på ungefär samma fläck när det kommer till mitt fotograferande. Jag har kört samma trick om och om igen. Det vill säga inte riktigt utmanat mig själv, utan i regel valt den gamla vanliga och väl inkörda vägen. 

Trots detta så har jag satt ett antal bilder genom åren som jag verkligen är nöjd med. Fotografier som har det där lilla extra som får dem att höja sig över min vanliga nivå. Bilder vilka jag känner mig riktigt nöjd med, men som jag i sanningens namn lyckas få till alldeles för sällan. 

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på vad det är med dessa lyckade bilder som gör dem intressantare och mera tilltalande än mina övriga. Jag har försökt att analysera bilderna i sig. Alltså kompositionen, innehållet, ljuset och allt det där. Vilket såklart är betydelsefullt. Men, så fick jag en insikt som kraftigt ändrade på hela min ingång till ämnet. 

Istället för att analysera de färdiga bilderna som jag är extra nöjd med, började jag fundera kring situationerna under vilka de har uppstått. Vilka de gemensamma nämnarna är. Vad som har fallit på plats när jag presterat som bäst fotografiskt. Och hur detta kan återskapas.

Det jag insåg är att mina mest lyckade bilder i regel har kommit till när jag har varit ute och rest och då verkligen gått in för mitt fotograferande. Eller, under ett specifikt evenemang som jag har besökt enbart i syfte att fotografera. Alternativt när jag själv har satt upp tydliga avgränsningar och mål med vad jag vill åstadkomma. Men, vad är det då som är gemensamt i detta? Jo, det jag kom fram till är följande: 

1. Det har funnits dedikerad tid avsatt enbart för att fotografera utan annat som stör.
2. Tack vare detta har jag lyckats skapa ett starkt fokus på det jag gör.
3. Det har samtidigt funnits en inbyggd begränsning som skapat en viss form av yttre press. Exempelvis tidsbegränsning. 
4 Det har varit utmanande och min tävlingsinstinkt har triggats igång. 
5. Jag har haft kul.

Hur går det då att använda dessa insikter för att höja nivån på sina bilder? Tja, ett försök till det ser ni exempelvis i den här bloggposten. Bilder som jag tog under Stockholm Marathon nu i helgen. Det var alltså under ett avgränsat evenemang med tidspress. Jag fokuserade fullt ut på att fotografera och jag körde gatufoto med blixt, något som jag inte är van vid och som känns utmanande och svårt. Samtidigt ville jag prestera något som ändå kändes bra (tävlingsinstinkten). Och så hade jag kul, såklart. 

Detta är ett första steg till att oftare utmana mig själv och skapa fokus. Men, bara för det tror jag nu såklart inte att jag kommer att sätta helt fantastiska bilder varje gång jag är ute och fotograferar. Samtidigt är jag helt övertygad om att den här strategin kan höja kvalitén på mina bilder och resultera i att jag framöver känner mig betydligt mera nöjd med vad jag åstadkommer. 

SE BILDEN: Det blev inte som jag hade tänkt mig, men ändå rätt bra

Jag har varit alldeles för lat den här sommaren. För lat för att ge mig ut och gatufotografera så ofta som jag anser är önskvärt. Istället har mina lediga stunder gått åt till att slappa, resa, dricka rosévin, läsa böcker och allmänt ha det lite för bra för mitt eget bästa. Men, den där lille slavdrivaren inom mig har såklart inte alls varit nöjd med situationen. Han som tycker att något trots allt hela tiden måste presteras, göras, klaras av. 

De senaste dagarna, under min sista skälvande semestervecka, har jag därför gett mig ut på gatorna med kameran i högsta hugg,  Allt för att kompensera för min syndfulla lättja. Med målet att åtminstone få till några bilder som är värda att visa upp och som känns bra att ha i fotoarkivet framöver. 

Som vanligt har jag ännu en gång tvingats konstatera att gatufoto kräver tid och fokus. Att bilderna hela tiden finns där, men att det är mitt eget engagemang som är den största nyckeln till framgång eller motgång. En självklar sak för alla rutinerade fotografer, men som ibland måste återupptäckas. 

Jag har också provat på ett par olika metoder på gatan. Dels den som jag oftast brukar använda mig av. Det vill säga att hela tiden vara i rörelse och fånga bilderna i steget. Och dels en metod som går ut på att slå sig ner på en strategisk plats (gärna tillsammans med likasinnade goda vänner och en öl, se sista bilden) och därifrån låta motiven uppenbara sig framför en. Vilket fotot här ovanför är ett exempel på. 

Nåväl, att semestern nu är slut betyder på inget sätt att gatufotosäsongen är över. Den kan räcka långt in i oktober om vädret är bra. Sedan finns såklart dom som menar att det är gatufotosäsong året runt. Jag förstår såklart vad som menas, men håller inte riktigt med.

För mig handlar nämligen detta med gatufoto inte bara om att fotografera, utan i hög utsträckning även om avkoppling och njutning. Och som en sol- och värmeälskande varelse har jag ärligt talat svårt att finna den känslan när temperaturen på allvar börjar falla och mörkret med den. Och ännu mindre trivs jag när Kung Bore gör entré och snön knattrar som Kpistskott runt öronen.

Vi satt på Götgatan i Stockholm när servitrisen tyckte att borden stod för nära varandra för att det skulle vara helt coronasäkert. Så, fram åkte måttstocken. Från vänster, gatufotograferna: Martin Gunnarson, Marcus Johansson och Jimmy Dovholt. 

SE BILDEN: Drömmen om att möta världen med en kamera

Det finns något väldigt vackert med tanken på att ge sig ut i världen med en kamera. Att resa runt, möta främmande människor, andra kulturer och få vara med om spännande upplevelser. Det är en idé som bär på en stark känsla av frihet och äventyr. 

I alla fall är det där en inre bild som jag har burit på sedan jag upptäckte mitt fotointresse i tonåren. Ibland kommer drömmen tillbaka med full kraft. Tänk om den gick att förverkliga, tänk om...

Men, det är få förunnat att kunna leva det där livet (som också har ett romantiskt skimmer över sig som delvis är falskt). För de flesta av oss förblir det inte mer än en inre dröm. Fast den går att förverkliga emellanåt i små doser. Och jag tror det är därför jag personligen, och säkert många med mig, har fallit för detta med gatufoto.

För då kan man för en dag, eller för en helg, leva ut sin dröm. Nämligen att greppa kameran och med den i beredskap ge sig ut i verkligheten för att möta allt som finns där. Personligen känner jag mig sällan lika levande och närvarande som jag gör då.  

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna för några veckor sedan på Södermalm i Stockholm. Jag blir alltid lika fascinerad över hur avvikande den stadsdelen känns gentemot många andra platser i Stockholm. Den är väldigt homogen och du möter hela tiden folk som går omkring klädda som på 60, 70- och 80-talen. En del av dessa är övervintrade gamla hippies, andra är unga människor. Ibland känns det som om du har hamnat mitt i ett pågående lajv, eller på en filminspelning. 

I alla fall är det så här kring Nytorget och vissa andra delar av Södermalm. Men, det är såklart samtidigt just detta som gör stadsdelen så intressant. Därför tänker jag gatufotografera betydligt mer på Södermalm framöver. Tror det finns goda möjligheter att få till bra och intressanta bilder. De kan också utgöra en god kontrast mot mina bilder från Akalla som jag också tänker jobba vidare med. 

Slutligen så håller jag så sakteliga på att tillfriskna från corona.  Drog på mig skiten för drygt två och en halv veckor sedan och det har inte varit någon höjdare, kan jag intyga. Så, om du kan undvika eländet, gör det. Känns i alla fall skönt att det börjar släppa och så fort jag blir frisk nog ska jag ge mig ut på nya gatufotoäventyr.

SE BILDEN: Gatufoto under coronapandemin - inte som förväntat (film)

Gatufoto under rådande pandemi, är det särskilt smart? Kanske, kanske inte. Jag drog i alla fall in till centrala Stockholm för att spendera några timmar i city med kameran i högsta hugg. Det jag möttes av var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. 

SE BILDEN: På uppdrag i Rosenbad

Jag är inte bara gatufotograf, jag är även kommunikationsrådgivare på en institution under Nordiska ministerrådet. Det betyder att jag med jämna mellanrum reser runt i Norden och deltar i diverse möten och konferenser. I den här veckan har jag till exempel deltagit i Nordiska rådets session som hålls en gång om året. Då träffas höga ministrar och politiker från hela Norden för att diskutera gemensamma nordiska frågor. Evenemanget roterar mellan de olika ländernas parlament och i år hölls sessionen i Rosenbad. 

Mitt uppdrag var inte att fotografera, utan att informera om vår institution och vad vi gör. Men jag hade ändå med mig kameran ifall några intressanta fotomöjligheter skulle uppstå. Och det gjorde det faktiskt. Bland annat lyckades jag få till ovanstående bild på statsminister Stefan Löfven under en presskonferens. Men det blev en bild från lite avstånd eftersom jag inte hade lust att armbåga mig in bland alla journalister. Det var som sagt inte min roll att fotografera heller. 

Det är främst under den första dagen när sessionen öppnar som statsministrarna är på plats. Det är också då som de flesta journalisterna är där och rapporterar. På kvällen hålls sedan Nordiska rådets prisutdelning där det bland annat delas ut priser för litteratur, musik och miljö. Och ni som har hängt med i nyheterna vet säkert att miljöaktivisten Greta Thunberg fick miljöpriset, men tackade nej till att ta emot det. 

Hursomhelst så var det ändå intressant att höra statsministrarna från samtliga nordiska länder invigningstala under sessionens öppnande. Men plötsligt när jag satt där på åhörarläktaren noterade jag ett ljudligt smattrande nere ifrån plenisalen. FLAPPFLAPPFLAPPFLAPPFLAPPFLAPP! När jag spanade ut över rummet såg jag en välbekant figur huka mellan bänkraderna med två maffiga kameror i famnen. Det var Magnus Fröderberg, Fotosidans chefredaktör, som var på plats som frilansfotograf för att dokumentera sessionen åt Nordiska ministerrådet. Ett par dagar senare smög jag in i plenisalen och tog nedanstående bild på Magnus. 

Magnus har ett väldigt stort objektiv.