SE BILDEN: Jag och Fujifilm X100S åkte till Italien...

Mitt i den Italienska provinsen Toscana ligger staden Siena. Känd för sitt läder och hästtävlingen Palio som hålls på stadens största torg två gånger varje sommar. Dit styrde jag kosan under min sista semestervecka och som sällskap hade jag en nyinköpt Fujifilm X100S.

För så är det - jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen utan beställde mig en Fujifilm X100S för knappt två veckor sedan. Passande nog damp den ner bara ett par dagar innan jag skulle resa iväg. Två extra batterier hann jag också med att få hem via postorder.  

Men det var inte ett helt lätt beslut kan jag lova. Ni som följer min blogg vet att jag köpte föregångaren när den kom ut men att jag efter bara några månader sålde av den i ren besvikelse. Allt för många skumma egenheter och en bristfällig AF fick mig helt enkelt att snabbt tappa fotoglädjen.

Samtidigt var kameran fantastiskt trevlig på många sätt. Det knivskarpa objektivet, den optiska sökaren, de superfina bildfilerna, den träffsäkra autovitbalansen och blixtens välmodererade ljus tillsammans med formatet och utseendet gjorde att kameran på många sätt spelade i en helt egen division jämfört med allt annat som fanns (och finns).  

Därför har jag inte kunnat låta bli att lockas av efterföljaren. Inte minst eftersom det hävdats att tillverkaren åtgärdat alla de där egenheterna som gjorde den ursprungliga X100 till en så omständlig kamera. Liksom att jag personligen verkligen har saknat en smidig digital snapshot- och gatufotokamera i lagom storlek.

Hur är då nya X100S? Tja, enligt min mening mer eller mindre som en helt annan kamera. De har verkligen lyckats åtgärda i stort sett alla de där otroligt frustrerande bristerna som X100 hade. Det kan jag säga utan att tveka efter en hel veckas intensivt fotograferande i alla tänkbara situationer.

Det första som märks är naturligtvis förbättringen av kamerans AF. Den är avsevärt rappare men framförallt mycket mera träffsäker och sätter skärpan mer eller mindre hela tiden vilket knappast X100 gjorde. Tillsammans med en kvickare uppstart är förmodligen detta de två saker som förändrat känslan i kameran allra mest. Nu känns den pålitlig och proffsig.

Men även gränssnittet för menyer och övrigt är rejält förbättrat. Dessutom har några knappar bytt plats och delvis fått andra funktioner. Man hamnar inte alls på samma sätt i ett förvirrat och frustrerande grävande bland ologiska menyer vilket lindrigt sagt är otroligt befriande. Det går snabbt att komma åt och ändra viktiga inställningar.

För det mesta använde jag kameran på klassiskt gatufotomanér. Alltså med hyperfokalavstånd och förinställd bländare och slutartid. Jag valde att jobba med bländare 5.6, en 500 dels sekund och skärpan satt på tre meter. Med en motsvarande 35 mm-optik blir det bra. Skärpedjupet täcker in lagom mycket och slutartiden är tillräckligt snabb för att frysa rörelser.

Enda skillnaden mot när jag plåtar analogt är att jag körde med auto-iso. På så sätt kan jag använda digitalkamerans styrka ihop med ett analogt tänk vilket jag tycker funkar extremt bra. Oavsett om man befinner sig i solsken eller skugga exponerar kameran för det mesta rätt.

Men jag tog också en del porträtt, detaljbilder och rena minnesbilder (läs semesterbilder). Då använde jag i regel full automatik. Och kameran sätter verkligen exponering, skärpa och allt annat så klockrent att det oftast är lönlöst att fibbla med manuella inställningar. 

Personligen tycker jag att förändringarna har gjort nya Fujifilm X100S till en kamera som nu fungerar helt superbt. Jag ser i ärlighetens namn inget behov av att använda någon annan digitalkamera. Den kommer att bli min vardagskamera, resekamera, och gatufotokamera framöver - tveklöst är det så. 

P.S. För att lugna eventuellt oroliga själar så betyder detta såklart inte att jag tänker sluta använda min Leica M6. Att plåta analogt är ett parallellt spår liksom...