SE BILDEN: Kaffe, gatufoto och att jobba med teman

Ibland kan en lunch leda till en kopp kaffe som i sin tur leder till flera timmars gatufotograferande i Stockholm. Så blev det i måndags när jag träffade mannen på bilden här ovanför. Alltså Fotosidans Magnus Fröderberg som själv har skrivit om saken i sin blogg. 

Ett par dagar tidigare hade vi båda ställt ut på Gnestaplanket och där blivit intervjuade av Göran Segeholm från Bildradion. Göran kommenterade då bland annat att det var många som bar på något i mina utställda bilder. En grej som jag och Magnus kom att diskutera under vår gatufotopromenad i ett ganska varmt Stockholm där vi tog flera kaffepauser.

Visserligen var inte mina "bärbilder" ett medvetet grepp från min sida. Men kanske är det helt enkelt inte så fel med teman som håller ihop ett material, när man tänker efter. Och kanske borde man tänka så oftare som gatufotograf. Alltså att leta teman som sedan går att sätta ihop i serier. Här kommer i alla fall några bilder på temat "att bära saker".

Fast man måste såklart vara öppen för annat också och inte bara låsa fast sig vid en grej. Det är förmodligen en balansgång där det blir upp till en själv att hitta en bra nivå. 

Bildbedömning med självaste redaktör’n på fotosidan

Den senaste tiden har jag fått mina gatufotobilder bedömda av olika personer och igår var det dags igen. Då träffade jag fotosidans redaktör Magnus Fröderberg för lite bildsnack. Efter en stadig måltid på E-Types nya vikingarestaurang i Gamla Stan slog vi oss stinna och belåtna ned på fotosidans redaktion som ligger precis i närheten.

Det är alltid spännande att höra vad andra tycker om ens bilder och samtidigt lite nervöst.  Man blottar ju sig själv på något sätt. För precis som så många fotografer säger är dina bilder i grunden speglingar av dig själv. Ta till exempel Anders Petersen. Han menar till och med att alla hans fotografier egentligen är självporträtt.

Det är också intressant att se hur olika utfallet kan bli. En bild som en person höjer till skyarna blir brutalt refuserad av någon annan, vilket kan vara en ganska omtumlande och förvirrande känsla. För vem ska man tro på? Vem har rätt? Är bilden bra eller dålig? Håller den för en bok och en utställning som jag planerar att göra?

Det jag ganska tydligt insåg efter att ha snackat med Magnus var därför att i slutändan är det jag själv som måste bestämma mig för vad jag vill visa och sedan tro på min egen förmåga att kunna göra urvalet. Att låta andra ge synpunkter är bra och nyttigt, men när allt ställs på sin spets är jobbet upp till mig.  

Magnus lyckades också röra om en del i grytan för mig genom att tydliggöra ett vägval som har legat och gnagt i bakhuvudet en tid. Det handlar i grunden om vilken målgrupp jag riktar mig till. Antingen gör jag en bok där jag siktar mot väldigt bildintresserade människor, eller också gör jag en bok som kan falla även ”vanliga människor” i smaken och framförallt funka för en allmän Karlskronapublik.

Detta kommer i allra högsta grad att påverka vilka bilder som blir aktuella. Jag måste helt enkelt fundera seriöst på den saken…

Den godkända högen blev förvånansvärt stor. Jag tror Magnus var lite snäll faktiskt.

Den refuserade högen. Här hamnade några av mina egna favoriter. Det kändes jobbigt.