SE BILDEN: Nu har jag (nästan) gjort mitt på Karlskronas gator

Slutet är nära. But it ain’t over till the fat lady sings! Så går det att sammanfatta min situation just nu. Den första september ska jag nämligen vattenkammad och munter inställa mig på mitt nya jobb i Stockholm. Då inträffar också den definitiva deadlinen för mitt mer än tre och ett halvt år långa gatufotoprojekt här i Karlskrona.

Ni som har följt mig sedan starten vet hur alltsammans började. Jag köpte en gammal mätsökarkamera från en lirare i Dallas. Förutom att kameran väckte mitt insomnade analogfotograferande till liv tände den också gnistan till en idé om att göra en utställning och en bok med gatufoton från Karlskrona.

Så växte projektet ”Människorna i min stad” fram och nu går det alltså in på sista refrängen. Men den feta damen står fortfarande tyst kvar i hörnet ett kort tag till. I helgen är det nämligen något som kallas för Marindagen här i Karlskrona, ett evenemang som brukar dra mycket folk till stan. Min plan är att köra det avslutande rejset då. Leican ska helt enkelt få jobba lite till.

Men sedan är det definitivt slut och dags för mig att lägga allt mitt fokus på flyttbestyr och att ta mig till huvudstaden. Under hösten ska sedan ungefär 150 stycken utvalda bilder kokas ner till runt 60. Därefter ska boken formges och sedan är nästa stora grej att få den i tryck. Så det återstår en hel del att göra.

Men, som sagt. Några rullar till ska gå åt innan kameran packas ner i väskan för den här gången. Därefter har jag nött färdigt på gatorna i Karlskrona. I alla fall för ett tag framöver. 

SE BILDEN: Att fånga livets små ögonblick

Att gatufota i en småstad kan vara lite speciellt. Det är inte alltid som det händer särskilt mycket för att uttrycka sig lindrigt. Då får man helt enkelt nöja sig med det lilla – det vill säga att fånga livets små ögonblick som passerar förbi i maklig takt.

Även om det inte är lika spektakulärt och ballt som att ränna runt i en myllrande storstad så kan det på sitt sätt ändå vara ganska kul. För i ärlighetens namn är det ju ingen brist på gatufoton från världens metropoler. Däremot ser du sällan gatufoton från olika småstäder, förutom Karlskrona då ;-)

Personligen gillar jag det här något banala och nedtonade bildberättandet, även när jag tittar på andras bilder. Jag inspireras därför oftast mycket mera av det enkla som har en subtil känsla av ett slags mänskligt tillstånd, än av det övertydliga och ”högljudda” inom fotografin. 

Just nu håller jag för övrigt på att testa Fujifilms nya 50 mm-konverter till X100s. Det har varit en kul bekantskap som jag ska skriva mer om snart. Inte minst för mig som har brottats en hel del med trettiofemman, en brännvidd som kan vara lite knepig på småstadens glesa gator.

Bilderna i den här bloggposten är tagna med 50 mm-konvertern påskruvad.

Så allra sist. Lördagen den 26 juli kommer jag att ställa ut på Planket i Gnesta. Det blir min andra gång och det ska bli väldigt kul att få komma dit. Just nu sitter jag och funderar på vilka bilder jag ska visa upp. Digitalt eller analogt? Det återstår att bestämma.

SE BILDEN: Min kommande fotobok – en förtitt

De senaste dagarna har jag suttit framför datorn och kämpat mig småsvettig. Allt för att få ihop en slags förlaga till min kommande fotobok med gatufotografier från Karlskrona. Ett jobb som på många sätt är betydligt knepigare än vad man kanske föreställer sig.

Det klurigaste med att göra fotobok är förmodligen att välja ut vilka bilder som ska vara med, och i vilken ordning bilderna ska vara. Det är ett arbete som kan ta precis hur lång tid som helst, känns det som. Men när man väl hittar bilderna som funkar ihop är det en grymt skön känsla.

Anledningen till att jag nu har satt ihop ett utkast till fotobok är för att kunna sälja in idéen och förhoppningsvis hitta tänkbara finansiärer. Det kan säkert bli väldigt svårt, men jag hoppas och tror att det ska vara möjligt. Annars gör jag en bok på Blurb som jag sedan säljer till självkostnadspris.

Den här förlagan till min kommande fotobok innehåller bara drygt 20 fotografier, inga texter och den är mycket enkelt formgiven. Den fullständiga boken ska däremot innehålla 60+ bilder, texter och förhoppningsvis formges av någon duktig förmåga. Mitt mål är att fotoboken ska komma ut i oktober/november 2014.

Här kan ni se förlagan:

SE BILDEN: Roliga gatubilder är sällan kul

Det finns en ganska vanlig inställning om att gatufotobilder helst ska vara lite roliga. Alltså gärna innehålla putslustiga situationer och människor som ser smått komiska ut på olika sätt. Bilderna bör ha en slags punchline, skulle man kunna säga.

Själv är jag infernaliskt trött på den sortens motiv. De tråkar i regel ut mig alldeles för mycket. Samtidigt är det lätt att hamna i fällan att man mest riktar kameran mot uppenbart småroliga situationerna. Det går av bara farten, men jag har börjat hindra mig själv mer och mer.

För egentligen blir nog gatufoto betydligt intressantare ifall fotografen kan nå bortom det uppenbart skämtsamma och hitta en annan dimension. Vissa pratar om att de bästa bilderna snarare genererar ett frågetecken än ett utropstecken, eller en punchline.

Detta var något som jag och Magnus Fröderberg diskuterade när vi var i Polen och gatufotade i torsdags. Ett äventyr som började i onsdags kväll med nattfärja från Karlskrona till Gdynia/Gdansk för en heldag på plats under torsdagen och sedan hemresa igen samma kväll.

Gdansk är förmodligen en rätt så okänd stad för många svenskar men den är väl värd ett besök. Storleksmässigt är staden ungefär som Malmö med skillnaden att Gdansk mera är som Gamla stan i Stockholm i sin bebyggelse med helt fantastiskt vackra byggnader och miljöer.

Polen är för övrigt löjligt billigt för oss svenskar. En schyst måltid går att hitta för femtiolappen och en halv liter starköl går loss på 20 spänn. Att åka taxi är också riktigt prisvärt. Magnus och jag åkte de tre milen från färjeterminalen in till Gdansk centrum och det kostade lite drygt 200 kronor med dricksen inräknad.  

Vi pratade en del analogt och digitalt också. Magnus har ju en gatufotostil som skiljer sig från min. Han kör digitalt och använder även sitt 24-70mm på gatan. Jag hade egentligen tänkt köra gatufoto à la Magnus och hade därför med mig min 5D Mk II med två fasta glas.

Men det gick verkligen inget vidare. Det var först när jag efter ett par timmar plockade fram Leican med 50-gluggen som min mojo kom tillbaka och bilderna började sitta som jag ville. Det ena är inte mera rätt eller fel än det andra, men det visar tydligt hur viktigt det är att hitta sin egen väg. 

SE BILDEN: Nu har jag satt mig själv i skiten

Förmodligen har ni redan sett att något är helt galet i det här inlägget. Ja, i alla fall ni som läser min blogg emellanåt. Det jag syftar på är såklart bilderna. De är i färg. Och som inte det var illa nog är de dessutom tagna med min digitala systemkamera.

Det kan bero på spirande vårkänslor att det blev så här. Eller min pågående fyrtioårskris. Oavsett vad har jag bestämt mig för att köra gatufoto på det här sättet ett tag framöver nu. Leican ska alltså få ta det lite lugnt hur otroligt det än låter. 

Kanske kommer jag rent av att slutföra hela mitt gatufotoprojekt digitalt. Det är faktiskt något jag har grubblat på fram och tillbaka. För mig handlar det om att ta det hela ett steg till, bryta av, skapa en slags kontrast, göra något oförväntat.

Samtidigt vet jag inte om det kommer att funka. Jag vrider och vänder på idén rätt mycket för tillfället. Det kan bli bra, det kan bli skit. Möjligen borde jag ta helt andra slags bilder om jag väljer att göra så här - typ  gatuporträtt med blixt eller något sådant.

Som sagt, jag har satt mig själv lite i skiten med detta. Men det kändes helt rätt och var dessutom förbaskat kul att plåta digitalt igen. Så jag måste i alla fall köra på ett tag till och känna efter ordentligt innan jag bestämmer mig.

Kolla slutligen på de tre sista bilderna. Jag har märkt att jag alldeles för ofta bygger mina gatufoton på det här sättet. Ärligt talat måste jag försöka bryta mig loss från de här överkomponerade bilderna och frigöra bildspråket mera. Alltså ännu en grej att kämpa med. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? :-)