SE BILDEN: Problemet när gatufotograferna flockas

Ett kul fenomen att notera är hur gatufotograferna samlas när något händer på stan. Plötsligt är vi ett stort ivrigt gäng som springer runt med våra kameror för att försöka fånga det avgörande ögonblicket. I den lätta kalabaliken som uppstår kan man få se alla möjliga stilar och tekniker. 

Precis så var det i lördags när jag drog in till Kungsan för att se om det fanns något bildmässigt. Där hade nämligen Östasiatiska museet ordnat en parad  för att fira det kinesiska nyåret. Min kompis Magnus Fröderberg var också med. Men vi var som ni säkert har förstått knappast ensamma om den här idén. 

I sådana situationer kan det lätt bli för mycket av det goda. Även om det är trevligt att se andra in action och kanske även växla några ord. Inte minst uppstår ju en ganska uppenbar risk för att de flesta tar en massa liknande bilder. Det blir sällan särskilt unikt eller intressant, ärligt talat. 

Därför brukar jag oftast vända kameran bort från det uppenbara och plåta det som händer runtikring. Enligt min erfarenhet är det lättare att få till intressanta bilder då. Men också efteråt när det är slut och deltagarna spridit ut sig kan det uppstå absurda och fotomässiga situationer. Exempelvis att någon i ovanlig utstyrsel ser helt malplacerad ut när kopplingen till evenemanget saknas. 

Bilden ovan är en ren dokumentation utan några som helst gatufotoambitioner. 

En annan sak som slog mig (igen) är hur fantastiskt bra Fujifilms kameror är. De passar mitt sätt att gatufotografera helt perfekt. Just den här dagen använde jag min X-Pro2 men jag syftar även på min X100F. Två smidiga kameror som aldrig är jobbiga att konka omkring på och som dessutom levererar helt suveräna bildfiler. Det känns riktigt skönt att ha hittat de rätta verktygen.  

Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag har tappat min X-Pro2 några gånger för mycket för att det ska kännas bra. Senast rakt ner i det stenhårda perronggolvet i tunnelbanan. Kameran studsade och flög iväg flera meter. Jag var helt övertygad om att den var finito för all framtid efter det. Men den funkar fortfarande. Enda felet jag upptäckt är att den trådlösa bildöverföringen har lagt av. Det kan jag leva med. 

Här kan ni förresten se Magnus bilder. 

SE BILDEN: Gråmulna vinterdagar - inget problem för X100F

Förut brukade jag hävda att det mer eller mindre är lönlöst att gatufotografera på vintern. Framförallt på grund av årstidens korta och ofta ljusfattiga dagar. Men det är ett påstående som inte riktigt håller längre. Något som jag fick bevisat för mig ännu en gång nu i helgen under en fotorunda på stan.

Trots att det var en sådan där typisk gråmulen vinterdag som kändes som en enda lång utdragen skymning så blev det ett antal hyggliga gatubilder. Vilket faktiskt inte är något som helst problem med dagens digitalkameror och deras fantastiska ISO-prestanda.

Med min Fujifilm X100F går det till och med att plåta på frihand i ljuset av enbart gatlyktor och skyltfönster. Så inte ens när solen har gått ner är det egentligen kört för en målmedveten gatufotograf som har en modern kamera. Även om det såklart är svårare att få till det. I alla fall utan blixt.

Dock är jag en sådan där frusen person som helst campar inomhus när det är kallt och pinigt ute. För oavsett hur påbyltad jag än är börjar jag förr eller senare frysa som en hund. Så mitt stora problem är att komma ut över huvud taget. Fast den här gången lyckades jag ta mig i kragen och ge mig iväg en sväng. Inte minst för att jag hade stämt träff med Fotosidans redaktör för promenad, mat och fika. Det underlättar alltså att ha sällskap av en polare. 

SE BILDEN: Att möta våren med gatufoto i Paris

Det är utan tvekan något speciellt med Paris för oss gatufotografer. Det var ju här genren på sätt och vis uppstod när Henri Cartier-Bresson dansade omkring på boulevarderna och plåtade med sin lilla Leica. Men det var också i Paris som exempelvis Christer Strömholm tog några av sina mest kända bilder.

Just nu är jag och Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg här för att under tre dagar fullständig frossa i gatufotograferande. För min egen del är det första gången sedan i höstas som jag ägnar mig åt denna ädla konst - så det är både ringrostigt och med ett inte helt intrimmat avtryckarfinger som jag harvar gatorna fram. Men det är skönt med en kickstart så man kommer igång ordentligt. 

Förra gången jag var i Paris var 2011 och jag hade precis köpt den första versionen av Fujifilms X100 som var ganska nysläppt då. Sedan dess har jag graderat upp mig och på den här resan är fotoväskan packad med en Fujifilm X-pro2 och en handfull med olika gluggar. Men trots möjligheten att variera mig faller jag ändå ofta tillbaka till objektivet som motsvarar 35 mm i fullformat. Alltså samma som på X100. 

Paris är för övrigt en stad full av turister, vilket har sina klara för- och nackdelar. Visserligen går det att få till bra bilder även på turister och deras ibland ganska märkliga beteenden, men någonstans så vill man kanske hitta det mer genuina livet också. Vi får se om vi lyckas med det också under de här dagarna. 

SE BILDEN: Gatufoto med blixt, nu kör jag

Så har det då hänt. Jag har köp mig en blixt och börjat använda den i mitt gatufotograferande. Egentligen var det väl bara en tidsfråga. Jag har nämligen klurat på detta ganska länge nu och tillslut bestämde jag mig för att inhandla prylarna som behövs. Alltså en liten smidig blixt och radiosändare.

Helt nytt är det visserligen inte i ärlighetens namn. Jag har gatufotat med blixt tidigare, fast nu är målet att utveckla detta mera konsekvent och medvetet och inte bara prova vid något enstaka tillfälle. För det är ju ändå så att den som vill utvecklas och bli bättre måste hela tiden tänja på gränserna.

Sedan vet jag faktiskt inte om det här kommer att bli en bestående grej för mig framöver. Eller om jag så småningom backar tillbaka till hur jag har fotat fram till nu, alltså utan blixt. Det kan också vara så att jag backar tillbaka halvvägs och kör båda delar beroende på situation. Det är nog mest troligt. Oavsett vad lär jag ta med mig nya lärdomar framåt i mitt plåtande, det är jag övertygad om. 

I den här bloggposten kan ni se tre bilder från första turen på stan med blixten. Och det är faktiskt skitkul att gatufota på det här sättet, så jag förstår verkligen dom fotografer som är fast i detta. Det är belönande. 

Min gatufotoutrustning:
Fujifilm X-Pro2 med 18 mm (motsvarande 28 mm på fullformat), Fujifilm EF-X20 blixt och Hähnel Combi TF radiosändare.

SE BILDEN: Istanbul - stök, rök och charm

Det är lätt att gå i fällan när man är ute och reser som gatufotograf. Alltså att falla för sina egna förutfattade meningar och bara ta de där bilderna som redan finns i huvudet från början. Bilder som mest blir en bekräftelse på hur det "ska" vara.

Fotot här ovanför är på sätt och vis ett exempel på detta. För är det inte ungefär åt det där hållet vi förväntar oss att Istanbul ska se ut? Gärna kompletterat med bilder från stökiga basarer, liksom på män och kvinnor i muslimska klädedräkter och närbilder på koppar med turkiskt kaffe eller te.

Det är visserligen inget fel med att ta sådana bilder, men som gatufotograf vill jag försöka komma bortom detta och hitta något annat. Det är inte så lätt alla gånger men det är i alla fall värt att försöka, tycker jag. Här under kommer därför min syn på Istanbul efter tre intensiva dagar i denna intressanta och livfulla stad.

Istanbul ligger vid Medelhavet och har såklart därför många båtar. På vissa av passagerarefärjorna är det knappast något miljöbränsle i tankarna. Istanbul är över huvud taget en ganska luftförorenad stad. Det är rök från förbränningsmotorer, sopeldar, cigaretter, rökelser, kolgrillar och allt annat eldfängt som du kan tänka dig. 

Överallt i staden ser man skolösa och smutsiga barn som tigger - även sent på kvällarna och nätterna. När en femåring sträcker fram en skitig liten kupad hand tycker i alla fall jag att det känns väldigt jobbigt.  Det är också vanligt med kvinnor som sitter på trottoarerna med mycket små sovande barn i famnen. De bor helt enkelt på gatorna. 

Det verkar finnas ett hetsigt temperament som lätt blossar upp. Under våra tre dagar kom vi nära flera högljudda bråk. Inkastarna till stadens restauranger kan också vara förvånansvärt argsinta ifall du inte stannar. På bilden ovan pågår ett slagsmål mellan den orangeklädda renhållningsarbetaren och mannen med ryggen mot kameran. Både knytnävar och tillhyggen användes i bataljen.  

Istanbul är en väldigt stökig och risig stad. Mitt inne bland de flashigaste centrumkvarteren med butiker, restauranger och nattklubbar finns helt uppgrävda gator och överallt ser du fallfärdiga hus och rivningstomter. Bilar står parkerade hur som helst och trottoarerna är i vissa kvarter överbelamrade med sopberg som butikerna lämnat efter sig.

I Istanbul bor runt 15 miljoner innevånare vilket gör staden till den största i mellanöstern. Varje år kommer dessutom runt 11 miljoner turister på besök vilket präglar atmosfären hårt. Inte minst i den gamla staden där inhemska och internationella turister dominerar gatumiljöerna. 

Om du gillar katter (vilket jag gör) kan du glädja dig åt att få se dessa små varelser stryka omkring lite överallt. Katterna är väldigt orädda och verkar också vara omtyckta av folk som bor i stan. 

Istanbul är också en handelsstad av stora mått med mycket kommers. Även bortom turistgatorna myllrar affärslivet och lite varstans finns genuina "spontanbasarer" där innevånarna spänt tygtak mellan husen och sedan satt upp sina försäljningsstånd. I dessa områden säljs precis allt och priserna är relativt låga. 

Avslutningsvis kan jag säga att Istanbul är en fascinerande stad och ett spännande resmål. Det är visserligen högljutt, stökigt och rökigt. Men det är också charmigt och vackert. Människorna är vänliga och miljöerna är pulserande och levande på ett sätt som är svårt att uppleva här hemma.

Det är för övrigt en plats som är ovanligt lätt för oss gatufotografer. Det finns ett myller av motiv att rikta kameran mot och människor tycks inte heller ha något emot att bli fotograferade, snarare tvärtom. Så om du har möjligheten - åk dit!

Bilderna är fotograferade med Fujifilm X100s och X-T1.