SE BILDEN: Hur många foton behövs för en bok?

Häromdagen blev jag förbannad på mig själv. På ett bra sätt, alltså. Det som retade upp mig var att jag ännu inte har tagit tag i mina Karlskronabilder som jag har slitit med i flera år. Det är helt enkelt dags att ro skutan i land nu innan alltsammans börjar kännas passé. En bok och en utställning ska produceras.

Så jag satte mig ner och beställde 97 stycken 13x19 cm-printar från Crimson. Det är så många bilder som jag har sorterat fram utifrån cirka 3 000 negativ. Igår var jag och hämtade ut bilderna som ni kan se här ovanför. Nu återstår dock att vaska fram de allra bästa skotten.

Att gallra bland sina bilder är något av det svåraste jag vet. För det är så oerhört viktigt att det blir bra om slutresultatet ska hålla. Därför hoppas jag få hjälp av några personer som kan ge nyttig feedback och som också vågar vara kritiska. Jag räknar därför kallt med att få välja bort några personliga favoriter.

Mitt mål är att ha ungefär 60 stycken bilder kvar sedan. Men jag vet ärligt talat inte om så många håller måttet. Kanske har jag bara 30 bilder som är tillräckligt kvalitativa. Antalet beror inte minst på hur högt eller lågt jag väljer att lägga ribban, men också på att en fotobok såklart kräver en viss mängd bilder för att kännas som just en bok. Hur många vet jag inte. Den får i alla fall inte bli för tunn.

När urvalet sedan är gjort kommer nästa svåra moment; att formge boken. Eftersom mina bilder är traditionella till anslaget vill jag att boken också ska vara det, fast med en modern touch. Ungefär som att det tillverkas nya bilar utifrån gamla klassiska modeller. Hur det skulle kunna se ut har jag dock inte kommit på ännu.

Tja, som ni märker har jag en hel del arbete framför mig. Men nu ska det som sagt bli av.

SE BILDEN: Den arrangerade känslan som förstör

Som gatufotograf sätter man ibland dom där skotten som är lite svåra att förhålla sig till. Bilder som ser uppställda och arrangerade ut, fast dom inte är det. Personligen har jag svårt för dessa alster. Vet inte riktigt vad jag ska ha dom till. Det är bilder som skaver på något sätt.

Ta exempelvis fotot här ovanför som jag knäppte i London för ett tag sedan. Jag klev helt enkelt emellan när snubbarna blev fotograferade framför The Dominion Theatre som just då körde We Will Rock You - en musikal om rockbandet Queen. Därav fejkmustascherna, såklart.

Även om jag tycker att bilden är lite smårolig så känns den ändå inte som ett riktigt gatufoto. Samma sak känner jag för motivet här under. Tre kinesiska ungdomar som uppträdde på gatan hemma i Karlskrona under Pridefestivalen förra helgen. Också det ett foto som känns allt för tillrättalagt, fast det är taget i farten.

Och förmodligen är det exakt vad saken handlar om. Det funkar inte eftersom det ser för ordnat och planerat ut, och då blir det i regel ointressant. Gatufoto behöver helt enkelt en spänning och en genuin känsla av tillfällighet över sig för att fungera fullt ut.

SE BILDEN: Ve och fasa - mörkret lockar igen...

Föreställ dig följande scenario: Du står instängd i ett trångt mörkrum sedan tio timmar tillbaka. Luften är fylld av stinkande kemikalieångor och den kvalmiga värmen gör dig svettig och kletig. Klockan har passerat midnatt och du försöker i ett omtöcknat tillstånd betrakta bilden som du kopierat om och om igen under kvällen. Bilden är fortfarande kass och du får hålla på i flera timmar till innan du är nöjd.

Ungefär så är mina minnen från åren då jag stod i mörkrummet och blaskade. Jag kan med andra ord inte påstå att det alla gånger var särskilt roligt och jag var sannerligen aldrig någon kopieringsfantom. Och om väggarna i mörkrummet hade kunnat tala så hade de förmodligen mest refererat till en mängd svordomar, är jag rädd för.

Ändå har en smått irriterande tanke slagit rot i skallen på mig den senaste tiden. Jag funderar helt enkelt på att ge mig in i mörkrummet och kopiera bilder igen. Det låter som ett ovanligt groteskt försök till självplågeri som rent av kan sluta i fullständig katastrof med tanke på att det är mer än 15 år sedan senast. Men trots riskerna för ett episkt haveri bland skålar och vätskor så lutar det åt att jag nog ska ge mig i kast med denna utmaning trots allt.

Det jag hoppas på är nämligen att samma sak ska hända som när jag började plåta analogt igen för några år sedan. Det analoga var också något som jag såg tillbaka på med fasa. Men tack vare ett helt annat förhållningssätt har det gått bättre än någonsin och istället har jag hamnat i ett läge där jag nästan enbart plåtar med film.

En annan sak som verkligen lockar är att få se mina bilder kopierade på ett riktigt fotopapper igen. Det är en oslagbar känsla som jag minns med stor tillfredsställelse. Så nu ska jag bara kolla upp ett bra fotopapper och lämpliga kemikalier för att sedan antingen gå med i den lokala fotoklubben som har mörkrum, eller se om jag kan bygga upp ett eget hemma i badrummet.

Om jag mentalt och fysiskt klarar mig igenom detta äventyr återstår att se. Men det lär ni förmodligen märka här i bloggen...

P.S. Alla möjliga användbara tips om fotopapper och kemi mottages tacksamt.

SE BILDEN: Analoga misstag lättare att acceptera än digitala

Det finns ett lite småmärkligt fenomen som jag har noterat när jag kör analogt. Och det är att jag har en högre tolerans för brister än när jag fotograferar digitalt. Lite oskärpa hit eller dit gör mig exempelvis inte så otroligt mycket. Jag går mer efter känsla och innehåll än teknisk perfektion.

Med andra ord är jag hårdare mot mig själv när jag plåtar digitalt. Fler bilder sållas bort och döms ut. Visst är det lite konstigt men kanske också helt logiskt. För det blir helt enkelt fler tekniskt sämre exponeringar när man kör analogt. Få bilder skulle med andra ord klara sig vid en riktigt hård gallring.

Samtidigt ser jag detta som en styrka och något som tar bort en osund fixering vid teknisk perfektion. Det känns med andra ord ganska skönt att kunna vara nöjd med en suddig bild, eller en som innehåller mycket korn. Befriande, rent av.

Jag kan också tycka att det är just dessa brister som ofta gör att analoga bilder vinner över digitala som har en tendens att kännas overkligt perfekta. Men det är som sagt enbart min personliga åsikt, så bli nu inte ledsen om du tycker annorlunda.  

Förresten så är min Canon 7 till salu om någon är intresserad.

SE BILDEN: Går det att blanda analogt och digitalt?

När jag började mitt gatuplåtande visste jag inte säkert om jag skulle köra analogt eller digitalt. Eftersom tekniken i allra högsta grad påverkar slutresultatet insåg jag att det förmodligen var en dålig idé att blanda. Risken fanns att bilderna sedan inte skulle passa ihop på grund av tekniska aspekter, tänkte jag.

Jag valde som en del av er vet den analoga vägen vilket jag nu i efterhand känner var helt rätt. Just därför har jag passat mig för att fotografera digitalt under tiden eftersom det skulle kännas retfullt om jag satte ett gäng allt för bra bilder som sedan ändå inte skulle funka i mitt projekt.

Men efter att ha låtit Leican få vila ett tag nu funderar jag på om det kan ha varit ett överdrivet beslut. Ta exempelvis en titt på bilderna i det här inlägget. Alla är fotograferade digitalt och sedan konverterade till svartvitt på enklast tänkbara sätt genom funktionen "blanda kanaler" i Photoshop.

Om jag verkligen hade ansträngt mig på allvar, lagt på korn och så vidare hade kanske inte skillnaden märkts över huvud taget. Men hade det räckt för att få bilderna att funka ihop med det jag gjort analogt? Jag vet ärligt talat inte. För kanske är det även uttrycket som skiljer.

Oavsett vad tänker jag fotografera digitalt parallellt med mitt analoga plåtande framöver. Men enbart ibland för inspirationen och det höga nöjets skull. Fokus ska helt klart ligga på det analoga så mitt projekt blir klart till hösten. I nuläget vet jag nämligen inte om jag vågar riskera alltsamman genom att byta teknik.