SE BILDEN: Det blev inte som jag hade tänkt mig, men ändå rätt bra

Jag har varit alldeles för lat den här sommaren. För lat för att ge mig ut och gatufotografera så ofta som jag anser är önskvärt. Istället har mina lediga stunder gått åt till att slappa, resa, dricka rosévin, läsa böcker och allmänt ha det lite för bra för mitt eget bästa. Men, den där lille slavdrivaren inom mig har såklart inte alls varit nöjd med situationen. Han som tycker att något trots allt hela tiden måste presteras, göras, klaras av. 

De senaste dagarna, under min sista skälvande semestervecka, har jag därför gett mig ut på gatorna med kameran i högsta hugg,  Allt för att kompensera för min syndfulla lättja. Med målet att åtminstone få till några bilder som är värda att visa upp och som känns bra att ha i fotoarkivet framöver. 

Som vanligt har jag ännu en gång tvingats konstatera att gatufoto kräver tid och fokus. Att bilderna hela tiden finns där, men att det är mitt eget engagemang som är den största nyckeln till framgång eller motgång. En självklar sak för alla rutinerade fotografer, men som ibland måste återupptäckas. 

Jag har också provat på ett par olika metoder på gatan. Dels den som jag oftast brukar använda mig av. Det vill säga att hela tiden vara i rörelse och fånga bilderna i steget. Och dels en metod som går ut på att slå sig ner på en strategisk plats (gärna tillsammans med likasinnade goda vänner och en öl, se sista bilden) och därifrån låta motiven uppenbara sig framför en. Vilket fotot här ovanför är ett exempel på. 

Nåväl, att semestern nu är slut betyder på inget sätt att gatufotosäsongen är över. Den kan räcka långt in i oktober om vädret är bra. Sedan finns såklart dom som menar att det är gatufotosäsong året runt. Jag förstår såklart vad som menas, men håller inte riktigt med.

För mig handlar nämligen detta med gatufoto inte bara om att fotografera, utan i hög utsträckning även om avkoppling och njutning. Och som en sol- och värmeälskande varelse har jag ärligt talat svårt att finna den känslan när temperaturen på allvar börjar falla och mörkret med den. Och ännu mindre trivs jag när Kung Bore gör entré och snön knattrar som Kpistskott runt öronen.

Vi satt på Götgatan i Stockholm när servitrisen tyckte att borden stod för nära varandra för att det skulle vara helt coronasäkert. Så, fram åkte måttstocken. Från vänster, gatufotograferna: Martin Gunnarson, Marcus Johansson och Jimmy Dovholt. 

SE BILDEN: Drömmen om att möta världen med en kamera

Det finns något väldigt vackert med tanken på att ge sig ut i världen med en kamera. Att resa runt, möta främmande människor, andra kulturer och få vara med om spännande upplevelser. Det är en idé som bär på en stark känsla av frihet och äventyr. 

I alla fall är det där en inre bild som jag har burit på sedan jag upptäckte mitt fotointresse i tonåren. Ibland kommer drömmen tillbaka med full kraft. Tänk om den gick att förverkliga, tänk om...

Men, det är få förunnat att kunna leva det där livet (som också har ett romantiskt skimmer över sig som delvis är falskt). För de flesta av oss förblir det inte mer än en inre dröm. Fast den går att förverkliga emellanåt i små doser. Och jag tror det är därför jag personligen, och säkert många med mig, har fallit för detta med gatufoto.

För då kan man för en dag, eller för en helg, leva ut sin dröm. Nämligen att greppa kameran och med den i beredskap ge sig ut i verkligheten för att möta allt som finns där. Personligen känner jag mig sällan lika levande och närvarande som jag gör då.  

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna för några veckor sedan på Södermalm i Stockholm. Jag blir alltid lika fascinerad över hur avvikande den stadsdelen känns gentemot många andra platser i Stockholm. Den är väldigt homogen och du möter hela tiden folk som går omkring klädda som på 60, 70- och 80-talen. En del av dessa är övervintrade gamla hippies, andra är unga människor. Ibland känns det som om du har hamnat mitt i ett pågående lajv, eller på en filminspelning. 

I alla fall är det så här kring Nytorget och vissa andra delar av Södermalm. Men, det är såklart samtidigt just detta som gör stadsdelen så intressant. Därför tänker jag gatufotografera betydligt mer på Södermalm framöver. Tror det finns goda möjligheter att få till bra och intressanta bilder. De kan också utgöra en god kontrast mot mina bilder från Akalla som jag också tänker jobba vidare med. 

Slutligen så håller jag så sakteliga på att tillfriskna från corona.  Drog på mig skiten för drygt två och en halv veckor sedan och det har inte varit någon höjdare, kan jag intyga. Så, om du kan undvika eländet, gör det. Känns i alla fall skönt att det börjar släppa och så fort jag blir frisk nog ska jag ge mig ut på nya gatufotoäventyr.

SE BILDEN: Skulle plåta boxarna - fick hjärnsläpp

Trots att foto är ett av mina stora intressen så upptar det bara en väldigt liten del av mitt liv. I alla fall när det kommer till hur mycket tid jag lägger ner på att just fotografera. Jag räknar alltså inte med den tid som jag ägnar åt att förkovra mig i foto på olika sätt. Utan bara stunderna när jag verkligen går omkring och knäpper med min kamera, eller arbetar med mina bilder. 

Detta skapar ibland problem. För precis som med allting annat som du inte håller på med frekvent så är det alldeles för lätt att glömma bort saker mellan gångerna. Något som jag tycker är extra lätt med dagens digitalkameror som har tusenmiljoner olika inställningar, vilket innebär lika många möjligheter att glömma bort och göra fel.  

Exakt detta inträffade när jag skulle ta de här bilderna som ingår i mitt projekt om Akalla. Jag såg de båda männen stå och motionsboxa på utegymmet när jag gick förbi och kunde inte motstå att fråga om jag fick klämma av några exponeringar, vilket jag vänligt nog fick. Men, direkt uppstod strul. Jag kunde fan inte minnas en viss inställning för den elektroniska sökaren i kombination med blixt och kamera i helmanuellt läge, vilket innebar att det inte gick att se något i sökaren.  

Jag kände mig såklart som den klant som jag var, men framförallt så fylldes jag av den frustrerande känslan att jag kunde ha gjort bättre ifrån mig. Att mitt schabblande med kameran innebar att jag missade de där bilderna som verkligen kunde ha höjt sig över mängden. Den där nivån som du bara når när du har full kontroll. Och det är en känsla som jag verkligen inte gillar. 

Hursomhelst, här kommer ett filmtips. För den som gillar genomgångar och analyser av fotoböcker kan jag rekommendera YouTube-kanalen CAMERA.

SE BILDEN: Året är snart slut, nya planer smids

Som vanligt när jag tittar igenom mina bildskördar i slutet av året så tycker jag att det känns för påvert. Samma sak gäller såklart för 2020. Jag borde ha fotograferat betydligt mera. Borde också ha ansträngt mig hårdare för att utvecklas och för att bli bättre. Jag är med andra ord ganska självkritisk. 

Samtidigt får man väl vara lite snäll mot sig själv, för livet handlar ju inte enbart om detta att fotografera. Ja, tänk vad mycket annat intressant som finns. Det är helt enkelt allt för lätt att slitas mellan diverse frestelser och möjligheter. 

Ändå är jag så oerhört tacksam över att jag en gång i tiden upptäckte det här med foto. För få saker ger mig så mycket tillbaka. Det är en kärlek och ett engagemang som troligtvis aldrig kommer att sina. Och även om jag ibland hamnar i svackor så återvänder alltid behovet av att ägna mig åt fotografins ädla konst. Det sitter helt enkelt väldigt djupt och har blivit en stor och viktig del av min identitet.  

Just därför har jag lite planer inför 2021. Ska bland annat intensifiera mitt projekt om Akalla, fortsätta att gatufotografera (självfallet, som konungen brukar säga) och även göra en del film. Sedan kan det nog börja dyka upp ett antal nya poddavsnitt från min sida. Ja, och kanske något mer. Vi får se!

I den här bloggposten bjuder jag i alla fall på ett gäng bilder från året som har gått. Det blev ju i alla fall något. Vill också passa på att önska alla fotovänner en riktigt God Jul och därefter ett Gott Nytt År!

Slutligen! Längst ner under bilderna ligger några inspirerande filmtips som jag tycker är väl värda att spana in under ledigheten. 

Filmtips

SE BILDEN: Jag njuter av coronatillståndet

Akalla.

Många människor lider i dessa coronatider. Inte nödvändigtvis för att de har blivit sjuka, utan för att de inte står ut med den sociala distanseringen och allt annat som har följt i virusets spår. De känner sig rastlösa, längtar iväg och vill att allt ska bli precis som vanligt igen. Helst igår. 

Jag är inte direkt en av dem. Personligen tycker jag till och med att det här lugnet som har infunnit sig är ganska behagligt. På sätt och vis har det haft en helande effekt på mig som kan jobba hemifrån. Att slippa stressa iväg tidigt på morgonen för att åka till kneget och att slippa komma hem sent har fått mig att inse hur mycket arbetsvardagen faktiskt sliter på en. 

För mig är det heller inte alls plågsamt att ha fyra säten för mig själv i tunnelbanan. Eller att det är glest mellan borden på uteserveringen. Eller att folk håller avståndet i butiken. Eller att det är lite tunnsått med människor på stan. Inte ens ur ett gatufotoperspektiv stör det mig särskilt mycket. Jag fotade i många år i en småstad där det i normalläget är mindre folk i omlopp än i Stockholm under covid19. Det gick det också. 

Barkarby.

Så, det är inte synd om mig. Däremot tycker jag synd om alla som har blivit sjuka och alla som har förlorat någon närstående. Eller människor som befinner sig i riskgrupperna och som därför har fog för att vara rädda och som på riktigt blir isolerade. Liksom alla som förlorat jobb och inkomst. Och man behöver knappas vara något geni för att räkna ut att de långsiktiga konsekvenserna av detta kan bli riktigt obehagliga. 

Men, just nu, ur mitt högst egoistiska och navelskådande perspektiv så tycker jag mest att det är skönt. Kanske kommer jag till och med att nostalgiskt titta tillbaka på den här tiden när allt detta är över. Tänka att det var en ganska härlig och fridfull känsla ändå. Att det gick att leva utan hets och stress, ständiga måsten och ett ekorrhjul som bara tycks snurra snabbare och snabbare.  

Samtidig vet jag att så fort detta är över kommer i stort sett alla att tjurrusa iväg och trampa igång hjulen så snabbt som de bara hinner. Plötsligt sitter man i en fullpackad tunnelbanevagn på väg till jobbet igen och allt är precis som vanligt. Så funkar vi människor. 

Akalla.

Nåväl, bilderna i den här bloggposten har jag tagit här hemma i Akalla och i krokarna runtomkring. Jag utnyttjar den extra tid som jag nu har fått till mitt förfogande för att gå runt och fota enligt principen en kamera, ett objektiv, en film. Jag lär helt säkert återkomma till den saken. Förmodligen i en ny video.