Viktigt är väl viktigt, eller är det egentligen av vikt?

Det var en gång en man som uppfann fotografin. Ett och ett halvt sekel senare pratade en massa människor om allt som var så viktigt med detta. Fast är det egentligen inte så att allt det där som är så viktigt bara är något vi själva har hittat på? Eller?

Ja, så brukar jag tänka i mina mest cyniska stunder. För om det är något vi människor är väldigt bra på så är det att göra saker så himla viktiga. Det kan vara den där överambitiösa kollegan på jobbet som tycker det är viktigt att ett speciellt dokument kommer till – annars är det katastrof. Om några år kommer den personen att ligga och ruttna i sin grav. Vad är vikigt då?

Samma sak med foto. Det om något kan vara extremt vikigt. Ett faktum varje fotograf måste känna och förstå ända in i märgen. Men hur har människan klarat sig i UTAN fotografi i 125 000 år? Det kan man verkligen undra. Fast det verkar ha gått alldeles utmärkt. Faktiskt!

Nåväl, nåväl. I det här blogginlägget kan ni se ett par bilder från min senaste rulle. De är såklart extremt viktiga. Helt avgörande för mänskligheten…

Jag slänger med ett par arty farty-bilder också när jag ändå är i gång. Det var länge sedan nu. Man kan säga att det är växttema.

Gatufoto vid tolvslaget - en blixtrande idé!

Igår bestämde jag mig för att avsluta det gamla året och inleda det nya med lite gatufotograferande. Så när vi gick ut för att titta på fyrverkerierna vid tolvslaget monterade jag blixten på min Canonet QL17 och hängde kameran runt halsen.

Det roliga med min gamla Canonet från 70-talet är att originalblixten bara har ett läge – nämligen fullt blås. Exponeringen styrs sedan av kameras automatik genom att bländaren justeras. Eftersom den lilla blixten är förvånansvärt kraftfull trots sin litenhet och ålder betyder det att bländaren ofta hamnar mellan f 8 och f 16 med fyrahundrafilm i burken. 

Alltså kan man ställa in hyperfokalavstånd och få okej skärpa rätt igenom bilden. Ett väldigt lätt, snabbt och smidigt sätt att plåta på med andra ord. Upp med kameran och pang på avtrycket. Bild direkt! Noll fördröjningstid, utom den som finns inbyggd i fotografen själv då.

Självklart kunde jag inte låta bli att tänka på den mycket speciella gatufotografen Bruce Gilden som har som signum att köra upp kamera och blixt i fejset på folk. Men jag insåg snabbt att det bara finns en Bruce Gilden och alldeles för många usla kopior och jag tänkte inte bli en av dessa. Så jag försökte göra min egen grej.

Hursomhelt så var det riktigt kul att glida omkring bland alla nyårsfirare och knäppa bilder. Jag rekommenderar verkligen alla fotografer att testa det någon gång. Folk brydde sig inte ett dugg att jag tog bilder. Om det över huvud taget blev någon reaktion så var det skratt, ljudliga skålanden och höjda champagneflaskor. Och det kan man ju stå ut med. 

När jag skannade in bilderna tänkte jag att detta var så kul att det kanske är embryot till något slags framtida projekt, eller en utveckling av mitt nuvarande gatufotograferande. Med lite mer fokus skulle det nog gå att jobba vidare med den här sortens bilder och få till bra grejer. Det tåls i alla fall att funderas på…

Slutligen önskar jag er alla en riktigt god fortsättning på det nya året!

Devalverar bloggandet ditt fotovärde?

När jag fotobloggar börjar jag nästan alltid med att först skriva texten. Sedan går jag igenom mitt fotoarkiv för att hitta ett gäng bilder som passar. Självklart försöker jag välja ut några av mina absolut bästa alster, men på tok för ofta är det både andrahands-, tredjehands- och till och med fjärdehandssorteringen som gäller.

Förklaringen till detta är simpel. Det är betydligt lättare att skriva nya blogginlägg än att ta nya bra bilder. Ett faktum som tvingar en att gräva djupare och djupare i bildbanken för att undvika onödigt upprepande i bloggflödet.

Ibland funderar jag på om det är så vettigt egentligen? Inte minst när man tänker på hur framförallt äldre generationers fotografer brukade resonera. ”Visa aldrig dina dåliga bilder”, hette det. Något jag nog gör ganska ofta, tyvärr. Eller dåliga och dåliga, snarare handlar det om bilder som jag inte är särskilt nöjd med.

Går det att komma runt detta då? För blogga vill man ju! Personligen har jag inget bra svar. Kanske borde man bara visa sina bästa bilder och dessutom nöja sig med ett färre antal i varje inlägg. Risken är väl bara att det blir tjatigt och händelselöst för folk som läser. En stor del av nöjet med bloggar är ju trots allt att det är nya grejer varje gång.

Nåväl. Jag väljer i alla fall att illustrerar det här inlägget med bilder ni redan har sett (om ni följer min blogg). För jag har faktiskt inte ens några fjärdehandsbilder att visa just nu.

För övrigt håller jag på med en slags guide som jag snart är färdig med. Den handlar om gatufoto i en småstad och i den har jag samlat lite tankar och erfarenheter från mitt gatufotoplåtande här i Karlskrona.

Guiden består av 16 A4-sidor med texter och bilder och jag tänkte att den ska vara fri för kopiering och spridning både i utskrivet format och som PDF. Det återstår dock lite formarbete innan jag är helt nöjd, men här under kan ni få er en tjuvtitt. Vad tror ni? Kan det vara en intressant sak?

Få gatufotografer tycks förstå det avgörande ögonblicket

Idag är jag på bråkhumör och tänker därför vara lite käftig av mig. Jag har blivit det efter att ha surfat runt och spanat in diverse gatufotobloggar och communities med gatufotobilder de senaste dagarna. Något som ibland kan vara ganska deprimerande, faktiskt. 

Det som slår mig är nämligen att så många som ränner omkring på gatorna med sina kameror och fotar inte tycks ha begripit den kanske mest grundläggande principen inom gatufotografin – nämligen det avgörande ögonblicket. Alltså att en gatufotobild måste kunna stå på egna ben genom att fånga ett mänskligt tillstånd och/eller en slags berättelse i en enda exponering. 

Detta är såklart inte särskilt lätt. Vi talar om splittsekunden när alla de viktiga pusselbitarna faller samman för att sedan snabbt lösas upp igen. Man skulle kunna säga att det är när innehållet och kompositionen lirar med varandra. Det räcker inte med att det bara händer något framför kameran eller att det är människor med i bild. 

Själv misslyckas jag med detta hela tiden. Men jag försöker verkligen tänka på det. Trist bara att så få verkar ha orken att ens göra det. Istället är det slumpskott ut i massorna som gäller. Eller att man kör upp kameran i trynet på folk och trycker av. 

Jag är inte imponerad. 

Benvenuto a l'ltalia

Tack för inspirationen Alf Jagnell. Fotosidans meste fotobloggare.