Jag tror min Canon 7 är för snygg för gatufoto

Kan en kamera vara för snygg och uppseendeväckande för att funka optimalt på gatan? Jag börjar misstänka det sedan jag köpte min Canon 7. Jag har nämligen märkt att folk stirrar på kameran betydligt mycket mer än när jag använder min Canonet.

Ja, det har till och med kommit fram folk och undrat om kameran, något jag aldrig har råkat ut för tidigare när jag gatufotograferat. Förmodligen har kameran den rätta och numera så trendiga retrolooken. Och det är fan inte bra när målet är att vara hemliga Arne på stan.

Förutom det har jag också märkt att sjuans ramar är otroligt mycket snävare. Det som kommer med på filmen är i praktiken det som syns i ramen. En stor skillnad gentemot min Canonet som tar med 20-30 procent mer. Jag har redan sumpat några bilder på grund av detta. Så nu måste jag vänja mig vid denna annorlunda karaktär. Fast det blir faktiskt enklare när man vill köra med råkant. 

Ett annat förbaskat aber som jag har råkat ut för är att filmen kärvar när jag ska rulla upp den på framkallningsspiralen. Något jag inte har varit med om på många år. Förmodligen beror det på att filmen rullas upp i motsatt riktning på kamerans spole. Den böjs alltså åt andra hållet jämfört när den befinner sig i filmkassetten.

Ja, det var mycket beklagan, gnöl och gnäll i det här blogginlägget. Här är i alla fall några bilder från idag. Jupiteråttan funkar bra. Så håll till godo! 

Som den observanta har märkt har jag för övrigt bytt namn på bloggen. Från och med nu heter den På gatan i Karlskrona och är en renodlad gatufotoblogg. Lika bra det så ingen blir besviken. 

Så ett sista klagomål. Damm. Förebannade damm!

Första testskotten med min Canon 7

När man precis har köpt sig en ny kamera vill man ju gärna testa den så fort som möjligt. Därför har undertecknad sedan igår eftermiddag i ljusets hastighet jagat en rulle film genom sin Canon 7. Allt för att kolla upp att kameran funkar som den ska. 

Jag kan därför meddela att utfallet är positivt. Min Canon fungerar kanon. Den gamla ljusmätaren som brukar balla ur på dessa modeller mäter faktiskt utmärkt. Slutartiderna verkar stämma och det hela ser alltså bra ut. Det enda felet som jag har upptäckt är att bildräknaren (eller vad fasiken den heter) inte rör på sig. 

Utöver kameran beställde jag två högkvalitativa ryska gluggar också. En Jupiter 12 och en Jupiter 8. Den förstnämnda har jag inte testat ännu utan det var den berömda åttan som fick sitta fastgängad på kameran hela rullen igenom. 

Turligt nog verkar det som de sovjetiska optiktillverkarna höll sig nyktra just den dagen mitt exemplar byggdes. För bilderna är väldigt skarpa och fina. Ja, jag skulle faktiskt vilja säga att jag blev imponerad till och med. Skål för det! 

Det enda smolket i glädjebägaren den här gången var filmen. En snäll kollega på jobbet gav mig nämligen några rullar Ilford Delta 400 från 2005. Men trots att han har förvarat filmerna i frysen verkar de inte ha klarat sig. För negativen blev onaturligt grådaskiga och grovkorninga trots att jag framkallade enligt konstens alla regler. 

Å så en liten bonusbild föreställande min tomatplanta. Jag vill bara visa hur det ser ut när man fotar med Jupiter 8 på full glugg - alltså bländare 2. Inte så dåligt faktiskt. 

Bokupplägg, japansk mätsökare och "from russia with love"!

När man ska göra något för första gången är det aldrig fel att spana in hur andra har gjort tidigare. Just därför håller jag för tillfället på och kollar hur andra fotografer har lagt upp sina fotoböcker. Det är både lärorikt, inspirerande och kul.

I nuläget tittar jag främst på fyra fotoböcker som jag har här hemma. Ni kan se vilka de är på bilden ovan.  Här under delar jag med mig av några reflektioner kring hur dessa böcker är gjorda. Det jag funderar på är alltså hur jag ska utfoma min egen bok som jag håller på med. 

The Americans är en av fotohistoriens allra mest berömda fotoböcker. Upplägget består av en bild per uppslag. Det är avskalat, rent och väldigt bildmässigt. På bildens motsatta sida finns en kort beskrivning av var bilden är tagen. Förutom inledningen är det den enda texten i boken.

Apartures bok med Henri Cartier-Bressons bilder påminner mycket om The Americans. Men Bresson körde med det man kallar för råkant – alltså en svart kant runt bilderna som visar att de inte är beskurna. Även om flera bilder faktiskt är beskurna och har fejkad råkant så är det trots allt väldigt snyggt. Enda texten i boken är för övrigt den mycket korta inledningen.

Sune Jonssons bok Byn med det blå huset är en svensk klassiker. Här är det bilder på uppslagens båda sidor och de skiljer sig väldigt mycket i storlek och format. Bilderna är beskurna på många olika sätt och placerade i överflöd på vissa sidor. Boken innehåller också mycket text. 

Boken Retro av Micke Berg är som ett mellanting mellan Henri Cartier-Bressons bok och Byn med det blå huset. Precis som Bresson kör Micke Berg här med råkant. Bilderna är också placerade på ett liknande sätt. Däremot är det precis som i Byn med det blå huset bilder på uppslagens båda sidor, även om Micke Berg bara kör med en bild per sida. Boken innehåller också flera sidor text. 

För min egen del lutar det åt en slags kombination mellan Micke Bergs bok och The Americans. Jag kommer nog att köra med bilder på uppslagens båda sidor, men utan råkant och bara en bild per sida. Textmässigt blir det förmodligen bara en inledning och inget mer. Sedan får bilderna tala för sig. 

Men, jag ska såklart kolla upp fler fotoböcker. Inget är på långa vägar spikat ännu. 

Så var det ju det där med mitt planerade inköp av en analog mätsökare också. Ja, det blev en Canon 7 som ni ser på bilden. Jag hittade nämligen ett synnerligen välskött exemplar som är i fånigt fint skick. Kameran kan i ärlighetens namn inte ha använts särskilt mycket under årens lopp. 

Utöver det beställde jag ett Jupiter 8 och ett Jupiter 12. Den sistnämnda gluggen går utan problem att skruva fast i huset även om det inte riktigt ska gå. Men jag ska se om jag hittar ett Canon originalobjektiv också. För hur balla dessa ryska linser än är så kan man knappast påstå att finishen är den ultimata.

Jag tackar förresten för alla råd och tips som jag har fått när det gäller detta. Men någonstans hade jag redan bestämt mig för en Canon 7 från allra första början. Fast Leica är definitivt inte ute ur bilden. Hitttar jag ett prisvärt exemplar så slår jag till utan tvekan. 

Hur ska jag gestalta mitt gatufotoprojekt?

Ni som kollar in min blogg ibland vet att jag håller på med ett fotoprojekt just nu. Arbetsnamnet är ”På gatan i Karlskrona” och tanken är att det ska bli en utställning i första hand men också en bok i förlängningen. Ja, det är i alla fall vad jag siktar på.

Just nu funderar jag en del på hur jag ska gestalta det hela. Alltså vilka bilder som ska vara med i utställningen och boken. Själva grunden bygger som ni vet på gatufoto, men som det ser ut nu tar jag även uppställda porträtt och inte minst detaljer och miljöbilder helt utan människor.  

Min ursprungliga tanke har varit att blanda dessa till en berättelse om Karlskrona. Genom bilderna ska man få en känsla av det vardagliga livet på gatan, människorna som befolkar eller besöker staden och de urbana miljöerna som karaktäriserar just Karlskrona.

Men frågan är om det håller ihop ur ett narrativt perspektiv? Funkar mitt tänk, helt enkelt. I så fall behöver jag nog utveckla vissa bitar i berättelsen som handlar om miljöskildringarna och porträtten.  Och funkar det inte blir jag tvungen att skala bort en hel del motiv och fokusera på kärnan i projektet.

I det här blogginlägget har jag gjort ett litet försök att visa ungefär hur jag menar med några nya och några gamla bilder som exempel. Det är ett ganska snabbt och inte särskillt genomarbetat försök att gestalta mina tankar kring detta. Så betrakta det framförallt som en skiss – en ofärdig idé. 

En annan sak som jag klurar på är hur många av mina bilder jag ska visa i förväg till exempel här på fotosidan och andra ställen. Det finns ju en risk att de som kan tänkas vara intresserade känner att de redan har sett allt när jag väl är färdig.

Dessutom - om det finns för många bilder ute på nätet när projektet blir verklighet finns kanske risken att man tar död på nyfikenheten hos sin potentiella publik. Tja, det är mycket att tänka på när man gör en sådan här sak för första gången. 

Den missade bilden leder alltid till grubbel

När jag gick en runda på stan idag fick jag syn på det som ni kan se på bilden här ovanför. Det vill säga en tjej som lekte med en jättestor basketboll mitt på gatan. Något som knappast kan anses tillhöra vanligheterna i stadsbilden.   

Självklart försökte jag därför sätta en bra bild. Men tyvärr lyckades jag inte prestera något vidare. Jag hann helt enkelt inte ställa skärpan och exponeringen ordentligt och ännu mindre hitta en bra vinkel. Uppe på det blev jag avslöjad nästan direkt och därefter var såklart mina chanser borta. 

I sådana situationer brukar jag alltid grubbla efteråt över vad jag gjorde rätt och vad jag gjorde fel. Jag går igenom händelsen i huvudet och försöker komma på metoder för lyckas bättre nästa gång. 

Detta får väl ses som en del av utvecklingsprocessen och ett sätt att lära sig av sina misstag. Och faktum är ju att gatufoto ofta handlar mer om att misslyckas än om att lyckas. 

Nåväl, här kommer en bonusbild också. Båda bilderna är för övrigt tagna med T-MAX 400 framkallad i XTOL. Min absoluta favoritkombination just nu. 

Hur går det då med mina planer att skaffa en ny mätsökare, kanske någon undrar. Jodå, jag har faktiskt beställt en kamera och två gluggar idag. Men jag tänker inte avslöja ännu vad det blev. Det kommer ett blogginlägg sedan när grejerna har anlänt.

Vad jag kan säga är att det handlar om en kamera från början av sextiotalet och två objektiv. Ett på trettiofem och ett på femtio. Båda gluggarna är av ryskt ursprung. :-)