SE BILDEN: Svårigheterna med att gatufota barn

Ibland händer sådant som man knappast förväntar sig. Som det jag såg på väg hem från jobbet idag. Mitt i centrum ställde sig plötsligt den lille figuren här ovanför och kissade precis utanför ingången till Bokia. Jag kunde självklart inte låta bli att knäppa av en ruta.

Bilden är ett hastigt snapshot i ordets rätta bemärkelse. Därför finns ingen märkvärdig komposition, inget snyggt ljus, inga spännande färger eller någon egentlig dynamik – bilden är bara bisarr och komisk på något sätt. Man tar sig för pannan, liksom.

När jag tog den tänkte jag på en diskussion här på Fotosidan under artikeln om Henri Cartier-Bressons utställning på Fotografiska. Diskussionen handlar bland annat om att det enligt många har blivit mycket svårare att gatufotografera och då speciellt när kameran riktas mot barn. 

Och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag upplevde en viss oro när jag tog bilden här ovanför. Tänk om någon trodde att jag var en pedofil som nu såg sin chans? Eller om en arg förälder eller någon annan skulle konfrontera mig efteråt? Den sortens tankar snurrade faktiskt i huvudet. 

Samtidigt har jag aldrig råkat ut för några otrevligheter när jag har fotograferat barn. Det har alltid gått jättebra, även när föräldrarna varit närvarande. Och de gånger jag har frågat har jag aldrig fått ett nej utan snarare har föräldrarna blivit glada. 

Så kanske skiljer sig attityden mellan storstäderna och småstäderna. Men jag tror också att mycket sitter i huvudet på en själv.  

P.S. Här kan ni läsa ett blogginlägg av Camilla Grönbladh på Moderskeppet. Det handlar om att tänka analogt när man fotar digitalt och hon bad bland annat mig att svara på några frågor i ämnet. 

SE BILDEN: Fotoprojekt - hur länge ska man hålla på?

Gatufoto i färg kontra i svartvitt är en intressant diskussion. Bland annat var det ett av ämnena som kom upp efter mitt förra inlägg och just därför postar jag om två av bilderna som då visades i färg. Bättre, sämre eller likvärdigt? Svårt att säga, avgör du. 

Fast det var egentligen inte detta bloggen skulle handla om den här gången så jag hoppar snabbt vidare. Istället har jag funderat på detta med projekt. Själv har jag hållit på med mitt i mer än två år nu och tanken är att köra året ut. Frågan är om det är för länge? 

Jag halkade nämligen in på Martin Parrs Facebooksida och den mannen är ju extremt produktiv med ständiga nya projekt. Visserligen är det ganska dumt att jämföra sig med en Magnumfotograf som inte gör något annat än fotograferar, men det går ju alltid att ta lärdom av hur de riktiga proffsen jobbar. 

Samtidigt har frågan inte uppkommit enbart på grund av Martin Parr. Snarare beror det på en känsla att det nog är dags att gå vidare med något nytt nu. Kanske är det därför det digitala återigen lockar och pockar på uppmärksamheten också. Alltså på grund av ett sug efter förändring och nya utmaningar. 

Samtidigt är det en lömsk känsla. För rent intellektuellt kan jag se på mitt material att det behövs mer. Därför ska jag trots allt köra på som det var tänkt från början och heller inte blanda in det digitala utan hålla mig till det analoga. Gatuplåtandet med min digitalkamera får helt enkelt bli ett sidospår som jag kör för skojs skull när andan faller på. 

Fast nästa projekt ska jag nog försöka genomföra under en betydligt kortare tidsperiod. Jag tror nämligen att kortare och intensivare projekt är tidens melodi. Rätta mig gärna om jag har fel  

SE BILDEN: Nu har jag satt mig själv i skiten

Förmodligen har ni redan sett att något är helt galet i det här inlägget. Ja, i alla fall ni som läser min blogg emellanåt. Det jag syftar på är såklart bilderna. De är i färg. Och som inte det var illa nog är de dessutom tagna med min digitala systemkamera.

Det kan bero på spirande vårkänslor att det blev så här. Eller min pågående fyrtioårskris. Oavsett vad har jag bestämt mig för att köra gatufoto på det här sättet ett tag framöver nu. Leican ska alltså få ta det lite lugnt hur otroligt det än låter. 

Kanske kommer jag rent av att slutföra hela mitt gatufotoprojekt digitalt. Det är faktiskt något jag har grubblat på fram och tillbaka. För mig handlar det om att ta det hela ett steg till, bryta av, skapa en slags kontrast, göra något oförväntat.

Samtidigt vet jag inte om det kommer att funka. Jag vrider och vänder på idén rätt mycket för tillfället. Det kan bli bra, det kan bli skit. Möjligen borde jag ta helt andra slags bilder om jag väljer att göra så här - typ  gatuporträtt med blixt eller något sådant.

Som sagt, jag har satt mig själv lite i skiten med detta. Men det kändes helt rätt och var dessutom förbaskat kul att plåta digitalt igen. Så jag måste i alla fall köra på ett tag till och känna efter ordentligt innan jag bestämmer mig.

Kolla slutligen på de tre sista bilderna. Jag har märkt att jag alldeles för ofta bygger mina gatufoton på det här sättet. Ärligt talat måste jag försöka bryta mig loss från de här överkomponerade bilderna och frigöra bildspråket mera. Alltså ännu en grej att kämpa med. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? :-) 

SE BILDEN: Ibland är jag en feg gatufotograf

Häromdagen när jag var ute och gatufotade såg jag en klockren bild som jag inte vågade ta. Detta är något som händer lite nu och då fast jag har hållit på med mitt projekt i mer än två år vid det här laget. Att våga ta bilder av okända människor på stan är helt enkelt inte alltid så lätt.

Jag har märkt att det är svårare under vintern och våren också eftersom det blir färre fotorundor på stan då. Ångan och rutinen är inte igång på samma sätt som under sommaren. Då vågar jag nämligen betydligt mera och i slutet av sommaren kan jag nästan uppnå en känsla av total gränslöshet. 

Men som sagt, håller jag inte på tillräckligt ofta kommer tvekan krypande tillbaka. Något som gör att jag i vissa lägen väntar för länge, tvivlar, grubblar och missar bra möjligheter.  Sedan går jag alltid omkring i efterhand och har lite småångest över en förlorad bild och förbannar min egen feghet. Det tar temporärt på självförtroendet att misslyckas, helt enkelt.

Samtidigt vet jag innerst inne att detta är högst normalt. Jag är ganska övertygad om att de allra flesta gatufotografer tvekar regelbundet. Vi är ju nämligen inte mer än människor och det är en ganska onaturlig handling för oss att på nära håll fotografera helt okända personer på stan. Det är ett slags inkräktande i andras personliga sfär - en risk till och med. 

Annars har jag periodvis försökt närma mig genom att använda andra metoder. Främst genom att fråga om lov. I dessa situationer går det att arbeta med motivet på ett helt annat sätt och jobba fram en bra exponering där allt sitter. Något jag verkligen kan sakna och länga efter ibland eftersom mycket av gatufotograferandet handlar om hastiga snapshots på ren reflex.

Ta exempelvis en titt på filmen här under. Jag tycker den väldigt bra illustrerar det där med att vänta ut, eller jobba sig fram till en riktigt bra bild. 

SE BILDEN: In my camera bag

Ta en titt på bilden här ovanför. Enbart en hård och hjärtlös person kan låta bli att falla för denna bedårande syn. För visst är det vackert med 1960-talets charmiga estetik och design.

Detta är ett av skälen till varför jag tycker om mina analoga kameror så mycket. Skönheten som jag tyvärr inte kan finna hos moderna digitalkameror. Och för en skör och känslig själ som mig själv är skönheten en omöjlig faktor att bortse från.

Sedan har vi det här med handhavandet. Känslan när kameran befinner sig i handen. Reglagens placering. Ljudet när slutaren spänns. Klicket. Vilken modern digitalkameras ihåliga klonkande kan mätas med det?

Nej, snälla – bli nu inte ledsna alla digitalkamerafotografer därute. Den digitala tekniken har sina enastående fördelar och jag älskar min Canon 5D Mk II också. Den är som en pålitlig tjänstebil. Trygg, komfortabel, praktisk, fantastisk. Men när jag verkligen vill känna att jag lever, då tar jag inte tjänstebilen, om ni förstår vad jag menar ;-)

Allra överst ser ni min Canon 7 från 1962. Precis ovanför en bild på min Canonet från 1972 med originalblixten på.

In my camera bag. Väskan är från Svenska försvaret och har ursprungligen innehållit en gasmask. Jag köpte den på Lövmarknaden i Karlskrona dagen innan midsommarafton när jag var 13 år. Väskan är från 1960-talet, tror jag.