Gatufotoutställningen på plats

Så var då utställningen på Café 3G riggad och klar. Det var lite meckande att få upp bilderna eftersom hyllorna visade sig vara för grunda. Därför fick jag spänna ståltråd från ramarna upp till spikar vid taket. Inte så snyggt precis, men ingen riskerar i alla fall att få en gatufotobild i planeten när de fikar. 

Jag satte också upp en liten skylt där jag kortfattat berättar om gatufoto och vad jag själv sysslar med. För jag tror väl inte att särskilt många kafébesökare vet vad gatufoto är för något. Förhoppningsvis kan texten ge en förklaring som gör det mera intressant för oinsatta. Om någon nu orkar läsa vad jag skrivit. 

När jag var färdig och gick därifrån så drabbades jag av en märklig tomhetskänsla. Jaha, liksom. Och nu då? Tja, det är väl bara att köra på igen. Precis som livet i övrigt. Hjulen snurrar och man åker med. Det är ju första maj också så det händer en del på stan. Så kanske borde jag gatufota en stund.

Utställningen kommer för övrigt att stå under hela maj månad för den som är intresserad. 

Att bli upptäckt - gatufotografens dilemma

Få saker är så frustrerande för en gatufotograf som att bli upptäckt. Det brukar nämligen nästan alltid betyda att bilden är förlorad. I samma ögonblick någon stirrar in i kameran har liksom magin försvunnit. 

Men inte bara det - i gatufotokretsar är den sortens bilder inte sällan illa sedda. Det verkar helt enkelt finnas en väldigt stark uppfattning att ingen ska titta in i kameran när det kommer till gatufoto. Fast personligen tycker jag inte att man måste vara så fixerad vi detta. 

Ta exempelvis en titt på bilden här ovanför (förstora gärna). Är den oanvändbar som gatufotobild för att pojken tittar in i kameran? Det tycker inte jag. Snarare tycker jag nog att bilden är minst lika bra som den ni kan se här under som jag tog sekunden innan. 

Men bilden här nedanför då? Tre turister (det lät som de kom från Estland) står utanför hotellet och försöker navigera efter sina turistkartor. Hur funkar den med mannen i mitten som tittar rakt in i kameran? Inte lika bra som bilden på pojken, tycker jag själv. Men varför?

Slutligen kan ni spana in de båda paren här ovanför. När jag hade tagit bilden var jag ganska säker på att gentlemannen i solglasögonen hade tittat på mig. Men när jag granskade det inskannade negativet såg jag att han faktiskt blundade bakom sina mörka glas. Frågan är om det spelar någon roll? Känslan är ändå att han tittar på fotografen.

Här kommer i alla fall några bilder där ingen tittar in i kameran. 

Bilderna i det här inlägget är alla från den senaste rullen. Som vanligt är det en T-MAX 400 som har gått genom min Canon 7 med Jupiter 8-gluggen på. Annars har det varit lite trögt att komma igång med gatuplåtandet i år. Därför tänkte jag ta ett ryck nu över valborg och första maj om vädret blir bra. Jag måste verkligen få upp farten om det ska bli en bok och en utställning av det här. 

Att vara betraktare eller deltagare – det är frågan

När man tittar på hur dokumentärfotografer arbetar kan man se två typiska arbetssätt. Det ena är det klassiska sättet - det vill säga att vara observatören, flugan på väggen, den som beskådar händelseförloppet men som aldrig deltar. 

Det andra sättet är inte lika vanligt som det förstämda men ändå inte särskilt ovanlig. Det går ut på att delta, lära känna människor, komma riktigt nära och i vissa fall till och med att bli en del av berättelsen. 

Det första arbetssättet är ganska typiskt för exempelvis gatufoto. För gatufotografen gäller det i allra högsta grad att vara en betraktare som med kameran mellan sig själv och verkligheten dokumenterar människor och händelser. 

Personligen börjar jag dock tycka att den andra metoden känns mer och mer lockande för varje dag som går. Alltså att komma nära människor på riktigt, att fördjupa sitt berättande och bli mera närvarande i det man gör på flera nivåer. 

Men den här metoden känns också väldigt mycket svårare. Som fotograf måste du utsätta dig på ett helt annat sätt, bjussa på dig själv, riskera något. Det krävs också ett stort tålamod, men jag tror samtidigt att belöningen kan bli avsevärt mycket större i slutändan. 

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna med min mobiltelefon. Det är förvånansvärt hur bra bilder moderna mobiltelefoner klarar av att ta. Att ha en liten dedikerad pocketkamera känns mindre och mindre intressant när mobilen har 8 megapixlar och inbyggd blixt. 

Här kan ni också se en liten film där jag berättar om min Canon 7. Den analoga mätsökare som jag använder allra mest just nu och kameran som enligt min mening piskar skiten ur Leica M2 ;-)

Gatubarnen i Karlskrona - känsliga fotoobjekt

Ja, jag vet! Jag drog till med en kvällstidningsliknande rubrik här ovanför. Vad jag vet finns det nämligen inga barn som lever på gatorna i Karlskrona. Däremot finns det en väldig massa barn ute på gatorna, vilket jag har märkt under det här dryga året som jag regelbundet har fotat på stan. 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg insåg jag häromdagen att jag har en hel del bilder som hänger ihop tematiskt utan att jag har tänkt på det tidigare. Den här gången visar jag några barnbilder. Jag har många fler, men dessa gillar jag själv allra mest.

Det där med att fotografera barn är förresten ganska knepigt. Väldigt ofta avstår jag från att ta bilder av rädsla för hur omgivningen ska uppfatta det jag håller på med. Man vill helt enkelt inte bli tagen för att vara någon slags snuskgubbe eller liknande.

Extra känsligt tycker jag det som man är att vända kameran mot småflickor och tonårstjejer, men även mot vuxna kvinnor faktiskt. När jag kollar på mina gatufotobilder ser jag att det bara därför är ett klart underskott på tjejer och kvinnor.

Kanske sitter den där känslan mest i mitt eget huvud, vad vet jag? Men det känns lite synd ibland att man hindrar sig själv på det här sättet i en slags rädsla för omgivningens reaktioner. Dessutom vill jag ju verkligen få med även tjejer och kvinnor i mina bilder. Det känns viktigt för helheten.

Var det ett misstag att köra analogt?

Ta det här med gatufoto och hur viktigt det är med närvaro. På något sätt känns det som nyckeln till att verkligen lyckas. Och med närvaro menar jag den skärpa och medvetenhet fotografen måste ha för att det ska uppstå riktig närhet i bilderna.

Personligen är det något som jag ofta tycker saknas i många gatufotobilder. Både i andras och i mina egna. Det märks direkt när fotografen har varit lat, inte orkat anstränga sig, inte gett hantverket den tid som behövs. Bilderna blir ytliga och utan närvaro.

En annan sak är hur kameran påverkar bilderna. Jag fotograferar till exempel på ett helt annat sätt med mina digitalkameror än med mina analoga grunkor vilket i allra högsta grad märks på slutresultatet.

Framförallt är det bökigare med mina analoga kameror och jag pajar bilder oftare. Jag vet inte hur många gånger jag har misslyckats på olika sätt. Vanligast i mitt fall är att jag missar skärpan eller inte hinner ställa in rätt exponering när ljusförhållandena ändras. 

Ibland känns det jävligt irriterande och jag ångrar periodvis att jag valde att köra mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona med analoga kameror. Det hade många gånger varit otroligt mycket lättare att jobba digitalt. 

Samtidigt så var jag ute på stan med min Canon 5D Mk II häromdagen och skulle testa hur det kändes. Vilken mardröm – jag fick inte till en enda bild värd namnet.  Dessutom är det mer eller mindre helt omöjligt att vara diskret med en stor svart klump framför nyllet och det var nästan (men bara nästan) att jag i ett svagt ögonblick av frustration saknade min X100 .

Något helt annat. När jag skummade igenom mina gatufotobilder upptäckte jag olika små teman som har uppstått helt omedvetet. I det här blogginlägget har jag därför samlat ett gäng bilder som jag har tagit på stadsbiblioteket.

Det är ganska kul hur dessa bilder som håller ihop har växt fram spontant på något sätt. Jag har hittat fler motivområden som funkar tillsammans och tänkte visa upp dom här i bloggen framöver. Nästa gång blir det bilder på barn.