Gatufoto handlar en hel del om tur

Jag sitter i min lägenhet och småsvettas i augustivärmen. Det är kvalmigt, fuktigt, nästan lite tropiskt. Konstaterar avslaget att halva min semester nu har passerat. Två veckor återstår och det har som vanligt gått alldeles för snabbt. Man vill alltid ha mer. 

Längtar efter att dra iväg utomlands en runda. Tänk att sitta på en uteservering och dricka svalt vitt vin, äta något gott, veta att man har en främmande stad att upptäcka. Nya miljöer, nya dofter, nya intryck. Men det får vänta just nu. Kanske i september.

De senaste dagarna har vädret här i Karlskrona i alla fall varit perfekt för gatufoto. Tunna slöjmoln har delvis skymt solen och med ISO 400-film i burken har det gått att jobba på en 500-dels sekund, bländare 11 och gluggen inställd på hyperfokal. Alltså lättarbetat, inga hårda skuggor, bättre kan det knappast bli. 

Samtidigt har den behagliga temperaturen lockat fram människorna. Barn leker på trottoarerna, folk flockas på gator och torg, matgäster fyller upp serveringarna och främmande tungomål hörs i sorlet. Staden pulserar och lever. Perfekt läge för en gatufotograf med andra ord.

Trots detta hackar maskineriet. Jag ser ett antal bildchanser gå mig förbi på avstånd. Hinner inte fram. Människor vänder bort sina ansikten precis när jag klämmer på avtryckaren. Gyllene tillfällen missas gång på gång. Jag biter ihop och kör vidare. Tillslut lyckas jag med någon helt okej bild här och någon där. 

Kan i det läget inte låta bli att tänka på hur rätt Henri Cartier-Bresson hade när han sa att gatufoto till stora delar handlar om tur. För så är det. Turen är en betydande faktor i sammanhanget. Förhållandena kan vara precis hur gynnsamma som helst, men saknar du turen så blir det ändå inga bra bilder. 

Mitt projekt håller för övrigt på att mogna. Känner det hela tiden. Jag snackar alltså om min planerade utställning och bok. Det jag ville åstadkomma är på något sätt nära nu. Kanske behöver jag inte särskilt många bilder till. Men jag har lovat mig själv att köra året ut, så jag gör det. Att ha fler foton än vad som behövs är ingen nackdel. 

Har tittat i många fotoböcker de senaste veckorna också och funderat runt mitt eget plåtande. Om jag ska skryta lite så tycker jag faktiskt att jag har lyckats få ihop något som håller. Bilder som har ett tydligt särdrag och som funkar riktigt bra tillsammans. Det gör mig ärligt talat jävligt nöjd.

Fast det svåra är att få boken tryckt. Hur det ska gå till vet jag inte ännu. Jag tänkte i alla fall formge boken själv. Då sparar man en del pengar. I värsta fall får det bli Blurb som trycker. 

Slutligen en liten film om film.

Bilder som får ett sammanhang blir alltid bättre - nästan

Jag minns i slutet av 1990-talet när Steffo Törnquist hade en serie om njutning på teve. I ett avsnitt inledde han med att provsmaka ett öl, sedan visades en dokumentär om hur ölet tillverkades med speciella och noggranna metoder av trappistmunkar i Belgien. 

Efterlåt smakade han ölet igen och konstaterade att det nu smakade bättre när han hade fått kunskap om hur det gjordes. Och så funkar ju vi människor i allra högsta grad. Kunskap kan få oss att uppskatta nästan vad som helst mycket mer. Något som också gäller fotografier, såklart. 

Jag tänkte på detta under Gnestaplanket som var nu i helgen. Det vill säga att bilder växer när man får information om hur de kommit till. Jag diskuterade saken med bland annat fotosidanmedlemmarna Frans Erasmie och Jimmy Dovholt när vi tittade på varandras alster.

Både Frans och Jimmy påpekade att det givetvis finns fotografier som är så bra att de kan stå på sina egna ben. Så är det, men även dessa kan bli ännu intressantare med en story runtikring. Därför tycker jag att bilder i regel alltid vinner på att sättas in i en kontext – ett sammanhang. 

Sedan finns lustigt nog motsatsen också. Alltså bilder som blir sämre när man får veta hur de kommit till. Ofta handlar det om bedrägliga fotografier som verkar vara något de egentligen inte är. Och faktum är att en del fotografer tiger om sina bilder av just den anledningen.

På tal om en annan grej. Leica M5 - kan det vara något? Den ser ut som en ful ankunge, men verkar samtidigt grymt användarvänlig. Vad säger ni Leica aficionados om den ;-)

Från Karlskrona till Gnestaplanket

Under fredagen ska det bli minst 25 grader varmt och strålande sol här i Karlskrona. Jag hade kunnat ligga på stranden hela dagen. Sola, bada och gotta mig. Men icke! Istället ska jag som är en riktig strandgam sätta mig i bilen och åka i fem timmar för att komma till Gnesta.

Men det gör jag mer än gärna eftersom jag är inbjuden av fotosidanprofilen Bengt Björkbom till Gnestaplanket nu på lördag. Och en sådan chans kan jag helt enkelt inte missa. Det ska nämligen bli riktigt kul att visa upp mina bilder, träffa Bengt och de andra fotograferna som deltar. Men också alla besökare som förhoppningsvis kommer.

För mig personligen är det första gången jag visar upp mina bilder på det här sättet för en större publik och jag är faktiskt lite nervös. Men jag hoppas vädret blir bra och att vi ses där :-)

Måste man vara störd för att bli en framgångsrik fotograf?

Låt oss vara ärliga med en sak – de flesta riktigt spännande fotografer är inte som oss andra. Nästan alltid lider dom av sociala och relationsmässiga hämningar. De är lite speciella, helt enkelt.

I lindrigaste fall handlar det enbart om att de är lätt dysfunktionella i sin kontakt med omvärlden, i värsta fall är de fullständigt havererade när det kommer till allt som har med djupa mänskliga relationer att göra.

Detta är visserligen något som man kan se i mer eller mindre alla konstnärliga sfärer. Kreatörerna som sticker ut, som verkligen gör något bestående är i regel störda på olika sätt. Sedan finns det såklart undantag, som alltid.

Kanske är det vad som krävs för att verkligen åstadkomma något utmärkande. Detta samtidigt som man medvetet kastar samhällets normer och krav åt sidan och borrar sig ner i allt det svarta. Konsten framför allt – som det heter.

Om nu detta stämmer uppstår en intressant följdfråga; kan en vanlig kreti pleti Svenne Banan Svensson/Johansson egentligen åstadkomma något av värde i sammanhanget? 

Snabba kast. Kolla bilden här under. Karlskrona är knappast en särskilt stor turistdestination men ändå har turismen ökat ganska märkbart de senaste åren. Och en sak som jag har märkt är att turisterna desperat letar efter den där symbolplatsen i staden. Alltså Karlskronas svar på Eiffeltornet, Colosseum eller Big Ben. 

Det som ligger närmst är Fredrikskyrkan på Stortorget. Därför kan man oftare och oftare se turister som försöker göra något typiskt turistiskt framför kyrkan. Jag kan inte låta bli att undra vad detta kommer att leda till i framtiden.

Slutligen en motljusbild tagen med min ryska Jupiter 8 (50mm/2.0) som jag köpte för några hundralappar. Det blir inte så snyggt precis, men ändå älskar jag den här gluggen. Fast kanske borde jag trots allt skruva på ett motljusskydd :-)

Jo, det var visst en grej till. I augusti fyller jag 40. Därför ska jag fanimej köpa en Leica M6. Bara så ni vet.

Att utveckla sig - ett tufft jobb

Oavsett vad vi sysslar med når alla förr eller senare en platå. Eller i värsta fall en återvändsgränd. Då gäller det att hitta nya vägar framåt. Frågan är bara hur?

Detta är ju något som exempelvis företag ställs inför hela tiden. Det är så avgörande att de flesta seriösa företag har hela utvecklingsavdelningar som jobbar för att de inte ska hamna på en platå och aldrig någonsin i en återvändgränd.

Men hur gör en fotograf som hamnar på en platå? När hen känner att det börjar bli för många upprepningar, för mycket slentrian, när det inte sker några förbättringar. Det är en hård nöt att knäcka. 

Det jag själv tror mest på i sammanhanget är att jobba hårt. Att ge sig ut i verkligheten, ta bilder, om och om igen. Ja, att utsätta sig – som en del nog skulle säga. Sedan är det säkert inte helt fel att förflytta sig ut ur sin trygghetszon och utmana sig själv heller. Precis som den här bilden lite lagom komiskt visar.

Att utveckla sig, komma vidare och bli bättre handlar alltså i grunden om hårt slit. Det finns inga genvägar vilket kan vara lite tufft att konstatera. Det inser jag extra tydligt just nu eftersom jag själv befinner mig på en platå. Det finns helt enkelt inget annat att göra än att sätta igång...