Soppad Fomapan, Arty Farty och Canonet

Igår soppade jag en rulle Fomapan 400 i badrummet igen. 10 minuter i D 76 1+1. Jag har börjat exponerar filmen enligt ISO 300 vilket jag tycker ger bättre negativ. En del menar att filmens ”riktiga” ISO till och med är så lågt som 200 och det verkar inte omöjligt faktiskt.

Tyvärr har min framkallningsdosa som jag köpte på Expert i början av 90-talet börjat läcka. Jodå, en gång i tiden kunde man köpa framkallningsprylar på Expert. De hade både fotopapper, kemikalier och utrustning. Men nu när jag måste köpa en ny blir det till att beställa från Photax i Nybro.

Som vanligt har jag plåtat med min Canonet QL17 som jag köpte innan jul förra året. Jag är fortfarande lika förälskad i denna lilla mätsökare, men såklart har tankarna börjat snurra som säger att jag borde köpa en bättre mätsökare. Canoneten är trots allt lite begränsad.

Men vad ska man investera i då? Jag vill fortfarande inte lägga tiotusentals kronor på en analog mätsökare. Så mycket kommer jag helt enkelt inte att använda den. Ändå vill jag ha en kamera som har utbytbar optik och som är lite träffsäkrare när det kommer till skärpan.

Nåväl, här kommer några av de senaste bilderna. Jag har vågat mig på lite arty farty igen.

No. 1

No. 2

No. 3

No. 4

No. 5

P.S. Jag har jämfört negativen mellan Kodaks svartvita film som framkallas i färgkemi och de rullar som jag har soppat själv. Och det är slående hur finkornig den förstnämnda är i jämförelse. Vad är det som gör att skillnaden blir så stor? Man skulle ju gärna vilja få samma resultat själv.

Och så var det ju det där med mätsökarkameror...

Vad är grejen med mätsökarkameror egentligen? Ja, det undrade jag tills helt nyligen. Jag kunde liksom inte förstå vissa fotografers extrema fixering vid dessa föråldrade fotoapparater. Spegelreflexkameror är ju mycket bättre, tänkte jag.

Men så vann nyfikenheten över mig tillslut. Inte minst på grund av alla intressanta bloggar här på fotosidan som fullständigt frossar i ämnet. Det var ungefär som droppen som urholkar stenen. Efter att ha läst det driljarde blogginlägget om mätsökare uppstod tillslut ett behov av att testa en sådan där förbaskad kamera. 

Så jag började leta och insåg att som färsking var det nog bra att börja med en Canon Canonet QL17 G-III. En klassik och hyggligt kvalitativ kamera från 70-talet som dessutom går att få tag på i fint skick för bara några hundralappar. Jag ville helst inte spendera allt för mycket pluring på saken eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka.

Nu, drygt två månader senare kan jag villigt erkänna att jag är ganska såld faktiskt. Sedan jag köpte min lilla ”Nette” har jag i praktiken haft den med mig överallt. Den har till och med återuppväckt suget inför den analoga fotografin. Så numera soppar jag film i badrummet igen - och gillar det!

Men vad är det som är så himla speciellt kanske den oinvigde undrar. Ja, det är inte helt lätt att förklara eftersom mycket handlar om känsla. Men det är en slags kombination av storlek, handhavande, byggkvalitet och utseende - tycker jag. Och så har mätsökarna en skön aura av genuint och klassiskt fotohantverk över sig. 

Fånigt? Självklart! Inbillning? Förmodligen! Men kul som bara den!

Här kommer förresten en serie av mina senaste Canonetbilder. De ingår i ett miniprojekt där jag tar porträtt på några av de människor som betyder något i mitt liv på olika sätt. Idén är att försöka ta avslappnade och naturliga bilder utan överdrivna leenden och tillrättalagda poser. Mitt måtto är enkelhet och direkthet.

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Film: Fomapan 400
Framkallningsvätska: D 76 1+1
Tid: 10 minuter

Jag kör alltid samma metod. Agitering första trettio sekunderna och sedan fem sekunder (tre vändningar) varje halvminut.