SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Gatufoto i november (Nikon Z f, Fujifilm X-T4)

Igår fick jag chansen att vara mig själv under några timmar. Det som krävdes var en tur in till Stockholm city med polaren Magnus Fröderberg för en gatufotorunda på stan. Ja, det är så det känns när man har en överaktiv ettåring därhemma som slukar all ens tid och energi. Det var ett välbehövligt avbrott, lindrigt sagt. 

Med tanke på årstiden var vädret utmärkt för gatufoto. Det vill säga småmulet, vindstilla och 7-8 plusgrader. Stan var levande och full av folk. Vi träffade flera andra gatufotografer när vi gick omkring, vilket alltid är kul. Magnus hade dessutom med sig nya Nikon Z f som jag fick tillfälle att klämma lite på. En digital version av den analoga klassikern Nikon FM2.  

Helt ärligt är Z f den enda digitala Nikonkameran som har triggat mitt habegär - någonsin! Inte bara är den snygg, förvånansvärt nog är Z f inte mer än några få millimeter större än min Fujifilm X-T4, trots att den har en fullformatssensor. Tillsammans med det nya 28 mm-objektivet med retroutseende måste jag säga att Nikon har lyckats skapa en ovanligt kompakt och attraktiv kombination som är right up my alley. 

Men, jag kommer sannolikt inte att köpa en Nikon Z f för det. Jag har investerat fast mig allt för mycket i Fujifilms system med en massa objektiv och tillbehör. Dessutom är X-T4 trots allt en riktigt kompetent kamera som egentligen har allt vad jag behöver i kameraväg. Plus att jag verkligen gillar den. 

Hursomhelst, nu ska jag tillbaka in i bebisbubblan igen. Spana förresten in Magnus blogg om du vill se ett gäng riktigt bra gatufoton och om du vill veta mer om Nikon Z f

Postat 2023-11-12 16:57 | Läst 2650 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

SE BILDEN: Zoomen gör mig till en lat gatufotograf

När jag gatufotograferar med standardzoomen på kameran tenderar jag att bli lite lat av mig. Det är smått besynnerligt, faktiskt. För det är ett alldeles utmärkt objektiv på alla sätt och vis och det motsvarar ungefär 28-80 mm i fullformat. Alltså ett sådant där objektiv som är klockrent att ha och som öppnar upp för mängder med intressanta bildmöjligheter. 

Men, när zoomen sitter på kamerahuset är det som att jag slappnar av och går in i ett annat mentalt läge. Jag anstränger mig inte lika mycket som jag brukar och väljer till viss del även andra typer av motiv. Detta har jag i och för sig märkt av ganska länge. Ändå blev det så tydligt för mig i lördags när jag gav mig av in till centrala Stockholm för att plåta under kungens kortege genom stan. 

En del skulle säga att detta är ren posthumanism. Det vill säga hur föremål påverkar oss människor. Att de rent av har en inneboende agens som förändrar hur vi tänker, känner och beter oss - vilka är spännande tankegångar. 

Trots detta var det ändå roligt att knata runt och fotografera denna speciella dag. Fast nästa gång det är dags för gatufoto får nog zoomen stanna hemma. Den gamla sanningen är nämligen fortfarande sann: Begräsningar gynnar kreativiteten och de gör också att du anstränger dig mer. 

P.S. Men var är bilderna på kungen och drottningen, undrar kanske någon? Jo, jag gjorde som Henri Cartier-Bresson under George VI:s kröning i London 1937. Han tog nämligen inte en enda bild på kungligheterna, utan enbart på åskådarna och på det som hände runtomkring. 

Postat 2023-09-18 18:58 | Läst 3070 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

SE BILDEN: Är detta gatufoto?

I lördags åkte jag in till Stockholm city för att fotografera under Prideparaden. Så var det i alla fall tänkt. Men istället skulle det visa sig vara mycket roligare att plåta raggarna som höll till på Sveavägen. Förmodligen för att man inte behövde armbåga sig igenom ett hav av människor för att komma riktigt nära med kameran. Eller också har jag en dragning till just raggare som jag inte riktigt vill kännas vid.

Oavsett vad så slog mig en tanke efteråt som jag har haft tidigare. Nämligen om detta verkligen är att betrakta som gatufoto? Det jag är ute efter är att det kan kännas lite för enkelt att plåta under sådana här omständigheter. Nästan som att bilderna arrangeras åt en. Det är också lätt att bilderna blir förutsägbara och utan den där speciella "knorren" som ett bra gatufoto gärna får ha. Att det mer blir ren dokumentation av vad som pågår. 

Jag vet, en del tycker frågan är banal och ointressant. Vissa hävdar till och med att det inte går att ringa in vad gatufoto är och inte är, utan att typ allt är gatufoto bara fotografen i fråga tycker det. Något som givetvis är helt fel. 

I just det här fallet handlar det dock ganska mycket om känslor, tror jag. Det är min känsla av att det är för lätt som ställer till det. Så kanske borde jag göra det svårare för mig själv och inte falla för de där allt för simpla och förutsägbara motiven. Möjligen är det lösningen på dilemmat. 

Postat 2023-08-06 13:39 | Läst 2813 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

SE BILDEN: Gatufoto med blixt gör mig ambivalent

Att gatufotografera med blixt är svårt, men samtidigt galet kul. Det svåraste är enligt min mening att uppbringa modet som krävs för att smälla av blixten i ansiktet på folk. Det tar gatufotograferandet till ytterligare en nivå av intrång i människors personliga sfär. Risken att bli upptäckt ökar också till mer eller mindre 100 procent. Och personligen vill jag helst inte blir upptäckt när jag gatufotograferar.

Samtidigt är det som sagt galet kul. För gatufoto med blixt kan ge ett uttryck som jag verkligen gillar. Blixten får huvudmotivet att separeras från bakgrunden. Färger poppar fram. Det skapas ett intressant visuellt fokus - nästan en övertydlighet. Något som jag nyligen återigen konstaterade för mig själv, när jag under KTH:s studentkarneval i Stockholm knäppte bilderna som ni kan se i den här bloggposten.  

Men, blixtrandet är också en metod för att göra ganska banala motiv intressanta. Därför är det på sätt och vis också enklare än vanligt gatufoto. Det räcker mer eller mindre med att smälla av blixten på någon, för att många ska tycka att du har tagit en lyckad bild. Eller åtminstone en häftig bild som krävt lite extra tuffhet från fotografens sida. 

Därför är jag något ambivalent till detta med gatufoto med blixt. Jag både gillar och inte gillar fenomenet. Det är svårt, samtidigt som det lätt kan bli en effekt bland alla andra. Likt ett Instagramfilter fungerar det som en genväg till att skapa uppmärksamhet kring bilder som i grund och botten är rätt ointressanta.

Utmaningen blir väl då att lägga till det där extra lagret av komplexitet som gör det till ett riktigt gatufoto och inte bara till en helt vanlig blixtbild. Så försöker i alla fall jag tänka. Sedan är frågan om man lyckas eller ej. 

Postat 2023-05-23 21:10 | Läst 2789 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

SE BILDEN: Planket gjorde mig avundsjuk

Jag vet inte riktigt varför det har gått troll i det hela. För ända sedan fotoutställningen Planket i Stockholm återuppstod 2016 har jag velat vara med och ställa ut. Men, av någon anledning har jag varje år missat att skicka in en anmälan. Min enda bortförklaring är att vid exakt den tidpunkt på året när anmälan ska skickas in, brukar mitt liv vara ockuperat av tusenmiljoner andra saker som rör både jobb och privatliv. Något som i sin tur har gjort att Planket hamnat långt ner på priolistan. 

När jag tänker på detta blir jag avundsjuk på människor som enbart har foto som huvudsyssla och övergripande fokus i tillvaron. Tänk vilken ofattbar lyx att bara behöva bry sig om och vara riktigt bra på en enda sak här i livet. Att inte ha något annat än foto att tänka på till vardags. Ja, jag blir helt ärligt avundsjuk. 

Samtidigt inser jag såklart att det är en naiv syn på saken. Att det helt enkelt är jag som romantiserar och projicerar mina egna önskedrömmar på hur det är. Alla livsval har sina för- och nackdelar och inget jobb är så enkelt som att du enbart behöver vara bra på en enda sak. 

Hursomhelst, på bilden högst upp tar Knut Koivisto ett porträtt av Joakim Strömholm. Fotot som han visar upp är taget 1982 och föreställer en av medlemmarna i punkbandet Grisen Skriker. Och det är just sådant här som är så kul med Planket. Att få se alla dessa bilder och att får träffa alla dessa fotografer. Även om du inte sysslar med foto på heltid. 


Det finns en speciell stil hos vissa av den äldre skolans fotografer som är ganska kul att se. Jag brukar kalla dem för Strömholm-generationen. De klär sig gärna i fotovästar, fiskehattar, runda kulturglasögon och promenadvänliga skor. De kan också ha rakade huvuden, utanpåhängande skjortor och jeans.


Det var närmre 30 grader varmt på lördagen när jag besökte Planket. Vissa hade haft tur (eller om det var smart planering) och ställde ut på den delen av planket som låg i skugga under hela dagen. Tillsammans med en rejäl stol att sitta på, liksom medhavd mat och dryck, såg en del ut att ha det riktigt trivsamt.


Många erbjöd försäljning av sina bilder. Fast jag tror i ärlighetens namn att få bilder såldes. 


Min kompis Jimmy Dovholt är en mycket skötsam herre. Därför källsorterade han givetvis sitt skräp innan han lämnade utställningen. Något som gjorde att han senare förtjänade förfriskningar på några av Södermalms hippaste (eller inte) sjapp.

Postat 2022-08-21 18:11 | Läst 4053 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa