SE BILDEN: Tillbaka till det analoga

I höst hade jag tänkt avsluta mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Planen var att jag nu skulle börja jobba med en utställning och en bok. Men så blir det inte. Jag har helt enkelt ändrat mig och kör därför på ett tag till.

Beslutet beror till vissa delar på en nytändning. Jag började nämligen fota med Leican som fått vila sedan september och plötsligt infann sig den där goa känslan igen. En känsla som jag bäst kan beskriva som lusten att göra bild – på riktigt!

Det är märkligt men vad jag än gör faller jag hela tiden tillbaka till det analoga och mina mätsökarkameror. Jag tror det beror rätt mycket på vad bland annat Bengt Björkbom skrev i sin blogg häromdagen; att det är svårt.

Analoga mätsökarkameror kräver att man är med hela tiden. Du kan inte överlåta ”tänkandet” till automatiken. Du måste vara mentalt på banan annars blir det inget. För mig skapar det den där extra utmaningen som triggar igång en slags tävlingsinstinkt. Jag ska jävlar i mej lyckas, ungefär!  

Sedan har jag 20 rullar svartvit film kvar i kylen och det är väl lika bra att köra på tills dessa tar slut. Och om jag känner mig själv rätt lär de nog räcka ända till sommaren, gott och väl. För högre tempo än så håller jag inte. 

SE BILDEN: Varför når inte digitalkamerorna ända fram?

Även om jag är mycket nöjd med min analoga Leica så skulle jag vilja ha en bra digital allroundkamera i liknande stil. Men att hitta en sådan verkar i det närmsta omöjligt. För oavsett hur många nya digitalkameror det kommer når tillverkarna aldrig ända fram enligt min mening

Jag har egentligen inga särskilt överdrivna krav (tycker jag själv). Fullformat, optisk sökare, en behändig och smidig kamerakropp, inställningar och knappar enligt traditionellt mönster, utbytbar optik, det är vad jag önskar mig.

Men köp en digital Leica då, tänker kanske någon. Nej, det är inte vad jag är ute efter. Dels är de i mitt tycke löjligt överprissatta, och dels så saknar jag vissa smarta funktioner och faktiskt AF.

Min Canon 5D Mk II utan batterigreppet och med en fast glugg på är det närmsta jag kan komma i nuläget. Även om den har fantastiska styrkor så är den tyvärr ingen kamera jag tycker är praktisk att alltid ha med. Den är helt enkelt för bulkig.

Fujifilm X100s eller X-Pro 1 är väl egentligen det enda på marknaden som kommer i närheten. Fast de når som sagt inte ända fram i min värld. Tänk om någon av de större tillverkarna hade vågat göra en riktig Leicadödare. De borde ha förmågan. 

Analogt i all ära - men jag börjar tröttna

När jag hade knäppt bilden här ovanför kände jag frustration. Sekunden innan stod nämligen damen till höger i samma framåtböjda ställning som sin väninna mitt emot. Det såg ganska kul och charmigt ut men tillfället försvann eftersom jag tvingades ändra exponeringsvärdena på min helmanuella analoga kamera (och så fick jag inte till skärpan heller).

Nu hade detta antagligen inte blivit en särskilt exceptionell bild i alla fall, men det är ändå ett av skälen till varför jag just nu grubblar på om jag ska börja köra digitalt istället. Jag tycker mig helt enkelt allt för ofta missa bilder som jag förmodligen hade satt utan problem om jag plåtat med exempelvis min 5D Mk II.

Främsta skälet till att jag tvekar är det där med smidigheten. En tyst, diskret och liten mätsökare är i grunden en dröm för oss gatufotografer. En betydligt större, svart, bullig och ganska ful systemkamera är tyvärr inte alls lika lockande.

Men jag retar mig mer och mer på de där missade bilderna om jag ska vara ärlig. Jag har ju övat upp mitt bildseende, jag har förmågan att reagera, men när jag fotar analogt förvandlas kameran aningen för ofta till ett hinder – inte en möjlighet. 

Som grädde på moset har jag upptäckt att min Canonet QL 17 som jag älskar att använda för gatufoto bakfokuserar med flera meter. Förmodligen ett resultat av att jag förra året tappade den i asfalten så delarna flög åt alla håll. 

Alltså är det kanske dags för mig att på allvar prova vad min 5D Mk II går för. Om jag skruvar av batterigreppet och slänger på en fast trettiofemma eller en femtia så är den inte särskilt stor heller. Så jobbar exempelvis Magnus Fröderberg här på fotosidan och han lyckas tveklöst riktigt bra med sitt gatufotograferande. 

Läser annars Alf Johansson blogg SPÅNERIER och ser att han föredrar analogt på gatan. Intressant hur vi alla gör olika ställningstaganden. Inget är rätt eller fel - det handlar bara om att hitta sitt eget sätt. 

Måste en gatufotograf ha en Leica som Eric Kim?

Jag halkar in på Eric Kims blogg via artikeln här på fotosidan. Scrollar mig genom hans inlägg och hittar en del ganska kul grejer. Han verkar helt klart vara en skön prick den där snubben. 

Men ganska snabbt inser jag att det talas väldigt mycket om Leica i Eric Kims blogg. I ett inlägg påstår han till och med att en Leica M6 är mest ”bang for the buck” om man vill ha en schysst gatufotokamera.

Njae, där måste jag nog myndigt resa mig upp och protestera. Man kommer faktiskt jäkligt långt med exempelvis en Canon Canonet GIII QL17 som kostar runt tusingen. Det finns även andra liknande kameror från Yashica och Minolta som är ungefär lika bra. 

Vill man sedan ha utbytbara gluggar finns snorbilliga mätsökare från både Canon, Cosina Voigtlander, med flera. Att lägga tio papp på en Leica M6 med glugg är inte alls mest pang för pengarna i min värld - långt ifrån. 

Självklart beror detta på att Eric Kim är sponsrad av just Leica vilket det såklart inte är något fel med. Men man ska i alla fall ha detta klart för sig när man läser diverse fotobloggare på nätet. Många är sponsrade och det är alltså inte där du kommer att få den mest neutrala informationen. 

Ja, så finns det förstås bloggare som inte blir betalda av Leica men som ändå har svårt med neutraliteten. Ingen nämnd, ingen glömd ;-)

Titta förresten på bilden här ovanför. När jag skulle lägga in den i bloggen började jag fundera på varför jag tog den. Vad var det jag såg som fick mig att höja kameran och trycka på avtryckaren? 

Ibland är den frågan märkligt svår att svara på, men i det här fallet vet jag exakt vad det var som fångade mitt intresse. Jag kände nämligen igen mig själv i de här två tjejerna som uppenbarligen verkar vara nära kompisar. 

För jag minns hur jag själv och min bästa polare i tonåren också brukade gå omkring nästan likadant klädda. Jag har bilder hemma i mina album där vi klädmässigt ser ut som kopior av varandra. Man kan se detta ganska ofta hos tonåringar. 

Så det är väl förmodligen som det sägs; bilderna vi tar är egentligen speglingar som säger mer om oss själva än om personerna vi avbildar. Men vad säger i så fall bilden här under?

För övrigt börjar jag tröttna lite på det analoga köret. Jag lär nog återkomma till det i ett annat blogginlägg.

Att vara betraktare eller deltagare – det är frågan

När man tittar på hur dokumentärfotografer arbetar kan man se två typiska arbetssätt. Det ena är det klassiska sättet - det vill säga att vara observatören, flugan på väggen, den som beskådar händelseförloppet men som aldrig deltar. 

Det andra sättet är inte lika vanligt som det förstämda men ändå inte särskilt ovanlig. Det går ut på att delta, lära känna människor, komma riktigt nära och i vissa fall till och med att bli en del av berättelsen. 

Det första arbetssättet är ganska typiskt för exempelvis gatufoto. För gatufotografen gäller det i allra högsta grad att vara en betraktare som med kameran mellan sig själv och verkligheten dokumenterar människor och händelser. 

Personligen börjar jag dock tycka att den andra metoden känns mer och mer lockande för varje dag som går. Alltså att komma nära människor på riktigt, att fördjupa sitt berättande och bli mera närvarande i det man gör på flera nivåer. 

Men den här metoden känns också väldigt mycket svårare. Som fotograf måste du utsätta dig på ett helt annat sätt, bjussa på dig själv, riskera något. Det krävs också ett stort tålamod, men jag tror samtidigt att belöningen kan bli avsevärt mycket större i slutändan. 

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna med min mobiltelefon. Det är förvånansvärt hur bra bilder moderna mobiltelefoner klarar av att ta. Att ha en liten dedikerad pocketkamera känns mindre och mindre intressant när mobilen har 8 megapixlar och inbyggd blixt. 

Här kan ni också se en liten film där jag berättar om min Canon 7. Den analoga mätsökare som jag använder allra mest just nu och kameran som enligt min mening piskar skiten ur Leica M2 ;-)