SE BILDEN: Därför köpte jag en Leica M2

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Det är väl lika bra att jag inleder med en varning: Detta är ett riktigt nördigt blogginlägg! Eller, ett som är ännu nördigare än vanligt, kanske är en bättre beskrivning. Så om du har svårt för ältande kring specifika kameramärken, analogt fotograferande och så vidare – då är det nog bättre om du läser något annat. 

Hursomhelst så har jag återigen gått och blivit ägare till en Leica. För några veckor sedan införskaffade jag mig nämligen en silvrig M2 och objektivet Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. Att det blev en Leica och just av modellen M2 beror i huvudsak på tre saker.

Först och främst mina kassa ögon.

Jag har haft dålig syn hela livet och det har verkligen inte blivit bättre med åren. Så när jag drog igång mitt analoga fotograferande igen i början av året, blev det plågsamt tydligt för mig hur svårt det är att sätta skärpan med mina manuella spegelreflexkameror. Något som är betydligt lättare med en mätsökarkamera. 

En annan anledning är att Leicas kameror är förhållandevis små, smidiga och enkla att ha med sig. Faktiskt inte särskilt mycket större än Fujifilms X100-serie (om än betydligt tyngre). Och ni som känner mig vet att jag alltid har föredragit små kameror. 

Att det blev en M2 beror dels på att de fortfarande går att hitta för någorlunda rimliga priser i sammanhanget, och dels på grund av att de är så sjukt välbyggda. Dessa små mekaniska underverk är också fantastiskt tillfredställande att plåta med, enligt min mening. 

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Men blir bilderna bättre nu när jag främst kör analogt och med Leica? Kanske, kanske inte! Fast det är såklart inte därför jag håller på med det här.

Som jag har nämnt i tidigare inlägg handlar det för mig om att dra ner tempot, plus att jag gillar den taktila känslan i gamla analoga kameror. Det vill säga tyngden, precisionen, mekaniken, återkopplingen när man trycker på avtryckaren, och så vidare.

Men också att det är mycket svårare och mera utmanande att fota analogt än digitalt. Något som jag går igång på.

Sedan finns det en faktor till och det är att jag måste vara mer fokuserad på det jag gör. Det analoga kräver en högre närvaro. I alla fall för mig personligen.  Och det är också något som jag gillar. 

Fotograferat med Pentax LX och SMC Pentax-M 50 mm f/1,7.

Sedan har jag såklart återupptäckt allt det jobbiga med det analoga. Hur lätt det är att missa skärpan, att exponera fel, att ha glömt bort att dra fram filmen och allt det där andra.  

Fast just nu gör det mig inget alls. Så länge det är kul kommer jag att köra på. Detta ingår också i de där svårigheterna som sporrar mig.

Bilderna i det här inlägget kommer för övrigt från mina två senast soppade rullar. Och i nästa inlägg lär jag antagligen avhandla detta med film, framkallning, digitalisering och så vidare. 

Så nu är ni förvarnade om det också :-)

Att fotografera med en manuell kamera när det är växlande molnighet och solen kommer och går på sekunden, är en utmaning. Just därför blev den här bilden något överexponerad. Men jag lyckades fixa till den bra i datorn. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Den här bilden blev något underexponerad, vilket helt och hållet berodde på min egen klantighet. Glömde ställa om kameran innan jag knäppte. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. 

Oskarpa bilder är något man blir van vid som analog gatufotograf. Den här bilden tog jag medan jag backad ut ur en tunnelbanevagn, samtidigt som dörrarna stängdes. Kameran var inställd på 1/30-dels sekund och objektivet på bländare 2,0. En kombo som för övrigt verkar ge bra exponering i tunnelbanan. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Så här ser det ut på min analoga hylla just nu. Jag har visserligen fler gamla kameror i mina gömmor, men det är dessa tre som jag använder för tillfället. 

SE BILDEN: Gatufotopodden - Payman Hazheer

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången har jag träffat Payman Hazheer. Fotografen som helst fotograferar i svartvitt, med analog film och fasta gluggar på sin Leica MP. Men han tar inte typiska gatufoton, utan har specialiserat sig på närgångna gatuporträtt.

När han letar efter människor att fotografera så söker han framförallt efter den rätta blicken. Det måste finnas ett djup, förklarar han. Men han erkänner samtidigt att det är svårt. Inte minst kan det ta emot att gå fram och fråga om han får ta en bild.

I det här avsnittet pratar vi bland annat om vad det är han gillar så mycket med gatuporträtt, om varför han har gått över till analogt fotograferande och vilken brännvidd han just nu föredrar att använda.

Vi diskuterar också sex av Payman Hazheers bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

SE BILDEN: Tillbaka till det analoga

I höst hade jag tänkt avsluta mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Planen var att jag nu skulle börja jobba med en utställning och en bok. Men så blir det inte. Jag har helt enkelt ändrat mig och kör därför på ett tag till.

Beslutet beror till vissa delar på en nytändning. Jag började nämligen fota med Leican som fått vila sedan september och plötsligt infann sig den där goa känslan igen. En känsla som jag bäst kan beskriva som lusten att göra bild – på riktigt!

Det är märkligt men vad jag än gör faller jag hela tiden tillbaka till det analoga och mina mätsökarkameror. Jag tror det beror rätt mycket på vad bland annat Bengt Björkbom skrev i sin blogg häromdagen; att det är svårt.

Analoga mätsökarkameror kräver att man är med hela tiden. Du kan inte överlåta ”tänkandet” till automatiken. Du måste vara mentalt på banan annars blir det inget. För mig skapar det den där extra utmaningen som triggar igång en slags tävlingsinstinkt. Jag ska jävlar i mej lyckas, ungefär!  

Sedan har jag 20 rullar svartvit film kvar i kylen och det är väl lika bra att köra på tills dessa tar slut. Och om jag känner mig själv rätt lär de nog räcka ända till sommaren, gott och väl. För högre tempo än så håller jag inte. 

SE BILDEN: Varför når inte digitalkamerorna ända fram?

Även om jag är mycket nöjd med min analoga Leica så skulle jag vilja ha en bra digital allroundkamera i liknande stil. Men att hitta en sådan verkar i det närmsta omöjligt. För oavsett hur många nya digitalkameror det kommer når tillverkarna aldrig ända fram enligt min mening

Jag har egentligen inga särskilt överdrivna krav (tycker jag själv). Fullformat, optisk sökare, en behändig och smidig kamerakropp, inställningar och knappar enligt traditionellt mönster, utbytbar optik, det är vad jag önskar mig.

Men köp en digital Leica då, tänker kanske någon. Nej, det är inte vad jag är ute efter. Dels är de i mitt tycke löjligt överprissatta, och dels så saknar jag vissa smarta funktioner och faktiskt AF.

Min Canon 5D Mk II utan batterigreppet och med en fast glugg på är det närmsta jag kan komma i nuläget. Även om den har fantastiska styrkor så är den tyvärr ingen kamera jag tycker är praktisk att alltid ha med. Den är helt enkelt för bulkig.

Fujifilm X100s eller X-Pro 1 är väl egentligen det enda på marknaden som kommer i närheten. Fast de når som sagt inte ända fram i min värld. Tänk om någon av de större tillverkarna hade vågat göra en riktig Leicadödare. De borde ha förmågan. 

Ibland är jag riktigt avis på Eric Kim

Vad ska man säga om fenomenet Eric Kim egentligen? Snubben som enligt egen utsaga inte ens har något riktigt jobb men som konstant flänger runt till väldens häftigaste storstäder för att gatuplåta och hålla föredrag i ämnet. Detta medan jag själv runkar de vindpinade gatorna här i Kallekrona. 

Nä, jag är inte bitter - bara sådär lite lagom avundsjuk. Jag menar, det är inget fel med att vara statlig museitjänsteman och hobbyfotograf. Men ni fattar grejen va? Att killen dessutom får kameror av Leica, blir inbjuden till samarbeten med Magnum och i största allmänhet överöses med prylar och spännande erbjudanden gör ju inte saken bättre precis. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras. Han verkar vara en munter typ med ett äkta engagemang. Dessutom tycks han ha en ärlig vilja att dela med sig av sina kunskaper och sprida detta med gatufoto till så många som möjligt. Och det tycker jag är riktig bra av honom.

Fast det jag undrar är när min break ska komma? Jag har ju också en Leica nu. Och en blogg. Så nu får det fan ta och hända något på riktigt liksom. Är det någon på Leica som läser detta? Eller på Magnum? Hallå!

Annars går det riktigt bra med mitt gatufotograferande just nu. Ja, i alla fall på så sätt att jag är ute flera gånger i veckan med min kamera och gnetar. Sedan betyder inte det per automatik att det blir en massa bra bilder tyvärr (om det vore så enkelt), men det är ändå skönt att hålla igång och känna att man har ångan uppe trots årstiden. 

Förresten - kommer ni håg den där missade bilden som jag gnällde över här i bloggen för ett tag sedan? Jag lyckades ju få till ett par skott till när jag hade bytt rulle och en av dessa bilder kan ni se här under. Men, som jag misstänkte gick det bästa ögonblicket förlorat.

Nåväl, gott nytt år på er!

Slutligen en liten länk för alla gatufotonördar: en liten länk!