Upprepning – en framgångsfaktor

Tänk på ett diskmedel som är ovanligt drygt och effektivt. Förmodligen tänker du på samma diskmedel som mig. Om inte säg No, annars säg Yes! 

Att Yes skulle vara drygare och effektivare än andra diskmedel finns det dock inget som tyder på. Enda skälet till att så många tror det beror snarare på dryg och effektiv reklam, det vill säga ett budskap som har hamrats in under årtionden. 

Vad har då detta med fotografi att göra undrar nu kanske någon. Jo, jag såg en intervju med Anders Petersen på nätet och i den får han en fråga om hur han själv har utvecklats som fotograf genom åren. Han svarar ungefär att han inte har utvecklats alls, istället har han tagit samma bilder om och om igen.

Det slår mig att detta gäller förvånansvärt många stora och berömda fotografer. De gör samma saker om, och om, och om, och om igen. De nöter in sina bilder, sina stilar och sina budskap i det kollektiva medvetandet – ungefär som en väl fungerande diskmedelsreklam. 

Men upprepningsmetoden fungerar också på ett annat plan som handlar om förväntningar. Vi människor vill ju ha vad vi förväntar oss annars blir vi helt enkelt besvikna. Om exempelvis IKEA plötsligt hade börjat sälja bildelar istället för möbler skulle nog många ha reagerat väldigt negativt.   

Samma sak när vi går på en utställning med Anders Petersen. Då vill vi inte att han ska ha bytt stil och börjat fotografera blommor i färg och med softfilter, eller HDR-bilder på övergivna hus. Ja, inte jag i alla fall. 

En sista grej man kan fundera över är vad det är för typ av personer som orkar göra samma sak år ut och år in utan att tröttna? Kan det vara människor som älskar att fördjupa sig och förfina sina tekniker i det oändliga? Jag tror att det kan vara så. 

Själv tillhör jag dock inte den skaran. Istället är jag en otålig typ som ständigt måste hitta nya vägar, testa andra uttryck, och så vidare. Kanske beror det på en slags osäkerhet eller något. Eller också är jag bara en rastlös själ.

Bilderna i det här inlägget är förresten tagna med min Yashica T3 och ingår på sätt och vis i mitt lilla utvecklingslaboratorium som jag startade upp i höstas. Fotograferandet har tagit lite olika riktningar och mer åt det här hållet kan ni se i mitt album En annan verklighet. 

Gatubarnen i Karlskrona - känsliga fotoobjekt

Ja, jag vet! Jag drog till med en kvällstidningsliknande rubrik här ovanför. Vad jag vet finns det nämligen inga barn som lever på gatorna i Karlskrona. Däremot finns det en väldig massa barn ute på gatorna, vilket jag har märkt under det här dryga året som jag regelbundet har fotat på stan. 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg insåg jag häromdagen att jag har en hel del bilder som hänger ihop tematiskt utan att jag har tänkt på det tidigare. Den här gången visar jag några barnbilder. Jag har många fler, men dessa gillar jag själv allra mest.

Det där med att fotografera barn är förresten ganska knepigt. Väldigt ofta avstår jag från att ta bilder av rädsla för hur omgivningen ska uppfatta det jag håller på med. Man vill helt enkelt inte bli tagen för att vara någon slags snuskgubbe eller liknande.

Extra känsligt tycker jag det som man är att vända kameran mot småflickor och tonårstjejer, men även mot vuxna kvinnor faktiskt. När jag kollar på mina gatufotobilder ser jag att det bara därför är ett klart underskott på tjejer och kvinnor.

Kanske sitter den där känslan mest i mitt eget huvud, vad vet jag? Men det känns lite synd ibland att man hindrar sig själv på det här sättet i en slags rädsla för omgivningens reaktioner. Dessutom vill jag ju verkligen få med även tjejer och kvinnor i mina bilder. Det känns viktigt för helheten.

Var det ett misstag att köra analogt?

Ta det här med gatufoto och hur viktigt det är med närvaro. På något sätt känns det som nyckeln till att verkligen lyckas. Och med närvaro menar jag den skärpa och medvetenhet fotografen måste ha för att det ska uppstå riktig närhet i bilderna.

Personligen är det något som jag ofta tycker saknas i många gatufotobilder. Både i andras och i mina egna. Det märks direkt när fotografen har varit lat, inte orkat anstränga sig, inte gett hantverket den tid som behövs. Bilderna blir ytliga och utan närvaro.

En annan sak är hur kameran påverkar bilderna. Jag fotograferar till exempel på ett helt annat sätt med mina digitalkameror än med mina analoga grunkor vilket i allra högsta grad märks på slutresultatet.

Framförallt är det bökigare med mina analoga kameror och jag pajar bilder oftare. Jag vet inte hur många gånger jag har misslyckats på olika sätt. Vanligast i mitt fall är att jag missar skärpan eller inte hinner ställa in rätt exponering när ljusförhållandena ändras. 

Ibland känns det jävligt irriterande och jag ångrar periodvis att jag valde att köra mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona med analoga kameror. Det hade många gånger varit otroligt mycket lättare att jobba digitalt. 

Samtidigt så var jag ute på stan med min Canon 5D Mk II häromdagen och skulle testa hur det kändes. Vilken mardröm – jag fick inte till en enda bild värd namnet.  Dessutom är det mer eller mindre helt omöjligt att vara diskret med en stor svart klump framför nyllet och det var nästan (men bara nästan) att jag i ett svagt ögonblick av frustration saknade min X100 .

Något helt annat. När jag skummade igenom mina gatufotobilder upptäckte jag olika små teman som har uppstått helt omedvetet. I det här blogginlägget har jag därför samlat ett gäng bilder som jag har tagit på stadsbiblioteket.

Det är ganska kul hur dessa bilder som håller ihop har växt fram spontant på något sätt. Jag har hittat fler motivområden som funkar tillsammans och tänkte visa upp dom här i bloggen framöver. Nästa gång blir det bilder på barn.