Varför fota med en Olympus OM-1 när Pentax MX finns?

Jag har förstått att Olymus OM-1 betraktas som lite av en kultkamera i vissa delar av Uppland och Sörmland numera. Möjligen med något slags epicentrum i trakterna kring Gnesta. Där är det liksom ”inne” med Olympus OM-1, skulle man kunna säga ;-)

Nämen titta, en slutartidsratt! Vad skönt på något sätt!

Men vi som verkligen vet vad en kultkamera innebär har ju förstått att den riktiga kultkameran är Pentax MX. En liten ljuvel för oss kamerakonnässörer. En gång i tiden släppt som en proffskamera med allt vad det innebär.

Och här sitter en bländarring där den ska. Man saknar verkligen inget.

Pentax MX är såklart helt mekanisk. Den innehåller ingen väsentlig elektronik och du kan använda den helt utan batteri. Så om du befinner dig långt inne i djungeln eller på en annan planet och strömmen tar slut är det ingen fara. Bara att köra på som vanligt. Sunny 16 liksom.

Så här ser det ut från förarplatsen, så att säga. 

I sann Pentaxanda är MX dessutom liten och kompakt. Ja, mindre än en M-Leica till och med. Den försvinner nästan i handens valkar om man inte är försiktig. Och bra bilder tar den minsann. Riktigt bra. Det kan ni se själva här under.  

Nu är detta inget vs-inlägg om någon nu skulle tro det. Jag bara säger sanningen, liksom! ;-)

Är alla bilder som du tar egentligen självporträtt?

Ofta sägs det att en fotografs bilder egentligen säger mer om personen bakom kameran än om motivet i sig. Många erfarna fotografer brukar till och med påstå att alla bilder som de tar är självporträtt. Även när det är objekt eller vilt främmande människor som de avbildar.

Jag delar dessa tankegångar. Genom att titta på en fotografs bilder kan man faktiskt skönja den personens sinnelag, vad han eller hon intresserar sig för här i livet, och så vidare. Men just det där med att bilderna blir till några slags självporträtt är kanske det mest intressanta.

När jag själv fotograferar har jag märkt att jag ofta söker mig mot sådant som jag känner igen på olika sätt. Motiv som påminner mig om det självupplevda. Alltså människor, miljöer och händelser som triggar något i mig som jag kan relatera till.  

Jo, jag vet. Detta kan låta väldigt luddigt. Men är det inte så att man som fotograf helt enkelt speglar sig i sina bilder? Man vänder kameran mer eller mindre omedvetet mot det som säger något om en själv. Eller vad tror du?

Bilderna är tagna med min mobiltelefon och appen Vignette/toycamera.

På fotofronten intet nytt – men...

Det är lugnt nu. För lugnt. Dagarna går och jag fotar nästan inget alls. Det brukar bli såhär för mig under vinterhalvåret, så det är inget nytt. Däremot har jag funderat på en grej. Nämligen hur ens ambitioner ibland hamnar i vägen för en själv.

Missförstå mig inte nu. Att ha ambitioner är i grunden bra och något som kan leda till att saker och ting blir ordentligt gjorda. Men när man ställer för höga krav på sig själv kan det också leda till att slutmålet inte nås. Man blir liksom aldrig nöjd. Aldrig färdig. 

Detta slog mig när jag kollade igenom mina gatufotobilder härom dagen. Hur i helvete ska detta kunna bli en bok och en utställning som jag har planerat? Jag har massor kvar att göra. Det är för få bilder som är tillräckligt bra. Ja, så gick tankarna. 

Kanske är det därför det är så viktigt med tydliga milstolpar och en deadline när man gör ett projekt av det här slaget. Att man sätter ramen från början och sedan håller sig inom den. Förmodligen tvingar det fram nödvändiga beslut när överambitionen slår till. 

För övrigt så funderar jag återigen på detta med projektnamnet. Jag kände att det tidgare namnet ”På gatan i Karlskrona” kunde missuppfattas och tolkas som det handlade om utslagna människor, uteliggare eller rent av prostitution. Det kändes naivt på något sätt.

Men samtidigt gillar jag det också. Och så kan jag ärligt talat inte komma på något bättre. Svårt det här.

Det blev förresten ingen Rolleiflex. Min kollega ville ha lite för mycket betalt, tyckte jag. Så kanske köper jag en Yashica 124 MAT istället. En sådan kan man hitta för 1 500 spänn med lite tur. Det är ett lagom pris för en leksak. 

Jubileum i bloggen, avhyst X100 och en film om Canonet

Den obligatoriska och alltid lika nördiga spegelbilden...

Idag firar jag ett litet jubileum här i bloggen. Detta är nämligen mitt ett hundrade inlägg sedan jag satte igång den 11 februari i år. Å det känns riktigt kul faktiskt. Inte minst eftersom jag har stiftat ett antal nya och trevliga bekantskaper och fått många intressanta kommentarer.

Eftersom det är inlägg nummer 100 kan jag passande nog också meddela att jag nu har sålt min Fujifilm X100. Jag ska ärligt erkänna att jag tvekade ett bra tag. Det är ju en väldigt trevlig kamera som framförallt levererar extremt fina bildfiler. Men tillslut kunde jag inte blunda för sanningen. Det var ett felköp från början till slut.

Kameran fyllde helt enkelt ingen lucka i mitt fotograferande. Jag hade inget behov av en X100 vilket innebär det var ett känslobaserat inköp. Därför blev den snabbt stående i ett skåp till ingen nytta. Ett trist öde för en så fin kamera och inte minst slöseri med pengar.

Nu har jag istället köpt kameran som jag borde ha köpt från början, nämligen en Panasonic Lumix LX5. Jo, jag vet. Det låter konstigt. Den kan över huvud taget inte mäta sig med X100 när det kommer till känsla, utseende och bildkvalitet. Men det var en LX5 som jag behövde. Allt det andra har jag redan.

Hursomhelst. Som en sista hyllning till min Fujifilm X100 (som redan är i händerna på den nye ägaren i Göteborg :-) kommer här mina tre favoritbilder som jag tagit med kameran. 

Så allra sist en liten film om min Canonets öden och äventyr :-) 

Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 2

Den här helgen har jag testat livet som kvinnlig fotobloggare. Igår la jag ut första inlägget och här kommer det andra. Det har varit en spännande helg men nu är den snart slut och jag kommer att återgå till mitt vanliga trista jag.

Men det finns en annan sak som jag också har funderat på. Nämligen hur det är att vara en sådan där typiskt manlig fotograf av den äldre generationen. Ni vet en sån som var med när det begav sig och som liksom vet vad det skitiga livet innebär.

Hmmmm…jag får återkomma i ämnet….