Jag har drabbats av den analoga sjukan

För sex år sedan tog jag den sista bilden med min analoga Pentax Z1-P. Då hade jag precis köpt en ny Canon 20D och den ljusnande framtiden var min. Jag placerade med glädje min åtta år gamla Pentax på hyllan. Tanken var att den skulle stanna där för evigt.

Men som vanligt när man är kategorisk och tror att framtiden är utstakad så händer saker man aldrig räknat med. Det som hände mig var att jag för några månader sedan köpte en Canon Canonet QL17 G-III. En analog mätsökarkamera från 70-talet. Jag skrev om saken i mitt förra blogginlägg.

Denna lilla fotomaskin öppnade en dörr som jag trodde var stängd och återigen kände jag glädje inför den analoga fotografin. Och även om min lilla ”Nette” är superskön på alla sätt och vis så har den sina begränsningar. Resultatet? Jo, självklart åkte min Pentax Z1-P ner från hyllan.

När kameran kom 1996 var den lite av en outsider och inte speciellt vanlig bland fotografer. Men jag hävdade då och hävdar fortfarande att Z1-P är en av de bästa analoga småbildskameror som har tillverkats. Den är nämligen underbart användarvänlig och späckad med smarta funktioner.

Nu tänker jag köpa ett nytt batteri och sparka igång denna gamla trotjänare igen. Det ska bli riktigt kul. Men samtidigt får jag lite ångest. För i mitt skåp står kameraväskan med min Canon 5D Mk II, min 40D och mina L-gluggar - i praktiken oanvända sedan i somras.

Här kan ni förresten läsa min recension av Pentax Z1-P som jag skrev på fotosidan 2003.

Föregångaren och efterföljaren - så att säga. Pentaxen kostade runt 6 000 kr 1998. Min 20D gick loss på närmre 15 000 (om jag inte minns helt fel) när jag köpte den 2005. Om man bortser från det digitala slår Pentaxen enlig min uppfattning Canonkameran ur ett användarperspektiv.

På kameran sitter ett extra grepp undertill. Det är främst till för att man ska kunna använda en handlovsrem. Men det gör också kameran betydligt skönare i handen.

Pentax Z1-P har en ganska ovanlig design med LCD-displayen mitt på kameran och blixtskon till höger. För övrigt är den väldigt användarvänlig och snabbjobbad. Till och med bättre än många nya digitalkameror, tycker jag.

Här kommer också ett par av de sista bilderna som jag tog med min Z1-P. Men nu är det som sagt dags igen. Idag ska jag ge mig iväg och se om jag kan få tag på ett batteri till kameran.

Anders Rosenkvist i sin studentlya i Kalmar.


Morgan Ramberg på klipporna vid Sturkö naturreservat.

Slutligen. Det jag främst är ute efter med min Z1-P jämfört med min Canonet är de snabba slutartiderna (så man kan köra med ISO 400-film även när solen tittar fram). Och att det är lättare att träffa rätt med skärpa och exponering. Z1-P är ju trots allt en kamera med i stort sett samma slags funktioner som 5D Mk II  - förutom det digitala då såklart.

Och så var det ju det där med mätsökarkameror...

Vad är grejen med mätsökarkameror egentligen? Ja, det undrade jag tills helt nyligen. Jag kunde liksom inte förstå vissa fotografers extrema fixering vid dessa föråldrade fotoapparater. Spegelreflexkameror är ju mycket bättre, tänkte jag.

Men så vann nyfikenheten över mig tillslut. Inte minst på grund av alla intressanta bloggar här på fotosidan som fullständigt frossar i ämnet. Det var ungefär som droppen som urholkar stenen. Efter att ha läst det driljarde blogginlägget om mätsökare uppstod tillslut ett behov av att testa en sådan där förbaskad kamera. 

Så jag började leta och insåg att som färsking var det nog bra att börja med en Canon Canonet QL17 G-III. En klassik och hyggligt kvalitativ kamera från 70-talet som dessutom går att få tag på i fint skick för bara några hundralappar. Jag ville helst inte spendera allt för mycket pluring på saken eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka.

Nu, drygt två månader senare kan jag villigt erkänna att jag är ganska såld faktiskt. Sedan jag köpte min lilla ”Nette” har jag i praktiken haft den med mig överallt. Den har till och med återuppväckt suget inför den analoga fotografin. Så numera soppar jag film i badrummet igen - och gillar det!

Men vad är det som är så himla speciellt kanske den oinvigde undrar. Ja, det är inte helt lätt att förklara eftersom mycket handlar om känsla. Men det är en slags kombination av storlek, handhavande, byggkvalitet och utseende - tycker jag. Och så har mätsökarna en skön aura av genuint och klassiskt fotohantverk över sig. 

Fånigt? Självklart! Inbillning? Förmodligen! Men kul som bara den!

Här kommer förresten en serie av mina senaste Canonetbilder. De ingår i ett miniprojekt där jag tar porträtt på några av de människor som betyder något i mitt liv på olika sätt. Idén är att försöka ta avslappnade och naturliga bilder utan överdrivna leenden och tillrättalagda poser. Mitt måtto är enkelhet och direkthet.

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Film: Fomapan 400
Framkallningsvätska: D 76 1+1
Tid: 10 minuter

Jag kör alltid samma metod. Agitering första trettio sekunderna och sedan fem sekunder (tre vändningar) varje halvminut.

Berättandet – grunden till god fotografi

För ett tag sedan satt jag och funderade på vad det är som gör att vissa fotografer återkommande presterar riktigt bra bilder. Bilder som stannar kvar i minnet som exempel på god fotografi.

Hur jag än vände och vred på saken kom jag fram till samma svar. Nämligen att dessa fotografer har något att berätta. De har helt enkelt tänkt igenom vad de vill förmedla till mig som betraktare.

Egentligen är det helt logiskt. För fotografi är ju en slags kommunikation - ett visuellt språk. Och såhär funkar all kommunikation. Men tyvärr är det väl så att vi fotografer allt för ofta ger oss ut med våra kameror utan att ha något att säga.

Det är då vi hamnar i träsket med upprepningar och klichéer som inte leder oss framåt i vår fotografiska utveckling. Frustrationen ökar och till slut står vi mest och fotograferar våra gamla kameror eller oss själva i spegeln. Och hur kul är det?

Men det är lätt hänt när suget efter att fotografera driver på. Det är ju som ett behov som måste tillfredställas. I dessa situationer tror vi också ibland att nya prylar ska hjälpa oss att få till de där bilderna som vi jagar. Eller införskaffandet av ännu en analog kamera.

Visst kan det hjälpa temporärt och skapa en kick. Det har jag själv erfarenhet av. Men i sanningens namn borde vi snarare fundera på vad det är vi vill berätta för vår omvärld. Det är nog först då vi kommer någonstans på riktigt. Så enkelt, men ändå så förbaskat svårt.

Fotostil, fotografiskt signum och Göran Segeholm

I flera år har jag funderat kring det där med att jobba fram en personlig fotografisk stil, något som verkligen är en utmaning. Jag mejlade till och med Göran Segeholm för ett tag sedan eftersom han undervisar i ämnet. Han lovade att återkomma, men gjorde sedan aldrig det.

Nu är detta på inget sätt en attack på den förträfflige och mycket trevlige Göran Segeholm. Jag skrev till och med i mejlet som jag skickade till honom att det inte gjorde något om han inte svarade. För det var inga lätta frågor som jag ställde. Och man kan inte kräva hur mycket engagemang som helst av sina medmänniskor. Men om han läser detta får han ju såklart gärna höra av sig! ;-)

Nåväl. Hur definierar man då en fotografs bildmässiga stil? Om vi börjar med det rent tekniska så brukar fotografer som har en tydlig stil ofta ha gjort vissa tekniska val. Det kan exempelvis vara att fotografen främst tar svartvita bilder, kör med analog småbild, fasta gluggar och använder naturligt ljus hellre än blixtljus.

Därefter kommer valet av motivområde in  i bilden - eller genren som det också skulle kunna kallas. Alltså vad fotografen väljer att avbilda. Tydliga exempel på detta är Anton Corbijn som nästan bara tar porträtt på kändisar och  Sally Mann som valt sina barn och sin familj som huvudsakligt motiv.

Men mer då? Ja, det är nu det börjar bli lite krångligt tycker jag. För när man som fotograf har hittat tekniken och motivområdet man gillar så gäller det också att hitta sitt alldeles egna och personliga uttryck. Det vill säga sådant som handlar om bildkomposition, användandet av färger, ljus och så vidare.

Och det är väl då det som kallas för fotografiskt signum blir viktigt, antar jag. Om man ska göra en jämförelse så är det som att en sångare måste hitta sin egen unika röst. Den som klingar igenom oavsett vad sångaren sjunger för något. Och det är detta jag personligen finner allra svårast.

För hur kretar en fotograf fram sitt personliga signum? Och för att göra det ännu svårare. Tänk om man som fotograf älskar att variera sig? Hur fasiken blir man tydlig i sin fotostil då? Eller är det som fotografen Micke Berg uttryckte det i sin blogg:

"Hoppa ner i din egen balja tusen ggr, pröva allt i din egen balja och skit i andra, skit i alla nya filmer, nya böcker, nya bilder och se tiden ann. En annan dag, då du har hoppat ner i din egen balja två tusen ggr och utvecklat något där, kan du kolla på lite annat och se vad du tycker…”

Jag skulle signera en bild - och blev jättenervös!

Hur ofta brukar man som fotograf bli ombedd att signera ett av sina fotografier? Förmodligen är det få fotografer som regelbundet får den frågan. Personligen har det aldrig hänt mig - förrän ikväll.

Bilden det handlar om tillhör en serie stadsmotiv från Karlskrona som jag tog fram i affischformat för några år sedan. Och just den här bilden var det en kvinna som uppskattade så mycket att hon ville ha den signerad.

Javisst, sa jag självsäkert i telefon. Lika självsäker var jag dock inte några minuter senare när jag stod där med tuschpennan i handen och skulle kladda ner min signatur på bilden.

För när man väl står där och ska underteckna något som en annan person tänker hänga upp på sin vägg som ett konstverk så känns det plötslig jävligt nervöst. Man vill liksom inte fucka upp hela grejen.

Jag var därför helt enkelt tvungen att spela in ett par små filmklipp för att hantera mina överväldigande känslor. Du kan se dom här under.

Efter signeringen kändes det sådär...

Och så några av mina stadsmotiv...

Slutligen. Det här blogginlägget innehåller en hel del ironi! ;-)