Så var det detta med gatufotoporträtt

När jag var ute och spankulerade på stan efter jobbet idag såg jag plötsligt kvinnan med den röda blomman i håret. Eftersom jag var utrustad med min marktvåa och nya femtiogluggen kände jag på direkten att det var läge för lite gatufotoporträtt.

Men – vad är ett gatufotoporträtt egentligen? Ja, tyvärr är det nog många som inte ens skulle placera de här bilderna i det facket. Förmodligen kan man älta denna fråga lika mycket som frågan om vad gatufoto är för något.

Därför har jag bestämt mig för att göra det jag själv känner för. Och det är att agera när jag ser personer som intresserar mig och försöka skapa talande porträtt i en gatumiljö. I förlängningen skulle det nog kunna bli en givande dokumentation oavsett vad man vill kalla det för.

Nu är det visserligen inte alls säkert att stuket kommer att se ut just så här i fortsättningen. Med största sannolikhet jobbar jag fram något annat med tiden som i bästa fall kan bli ett skönt komplement till mitt analoga gatufotograferande vilket jag givetvis tänker fortsätta med.

I morgon torsdag är det förresten Lövmarknaden här i Karlskrona. En känd lokal företeelse som drar mängder med folk. Då är det läge att ge sig ut i folkvimlet och köra vidare i Martins Parrs anda med zoomglugg och blixt. Det ska bli kul. 

P.S. Det som slog mig nyss när jag tittade på bilderna igen är att jag nog ska försöka bryta upp den förutsägbara kompositionen och jobba mer med miljöer och händelser i fortsättningen. Alltså försöka ta porträtt som har mer snapshotkänlsa. 

Och så en liten bonusbild. Det finns många ensamma farbröder därute...

Istället för dyr workshop - gör det själv

Att gå på fotografisk workshop har tydligen blivit populärt. I Stockholm har fotoveckan nyligen varit med ett antal workshops och i diverse bloggar talas det om workshops både i Sverige och utomlands. 

Jag kan tveklöst förstå grejen och det verkar väldigt kul, men samtidigt tror jag att många skulle klara sig alldeles utmärkt på egen hand. Det gäller helt enkelt att våga lita på sin personliga förmåga och inse att svaren man söker nästan alltid finns inombords.   

Så tänk ut ett lagom utmanande uppdrag, avgränsa dig noga, sätt tydliga mål, jobba på hårt och se sedan till att få feedback från olika håll. Något som inte är jättesvårt i dessa internettider och som fotografer förut klarade av både utan webben och workshops. 

En alternativ väg är att starta projekt ihop med några fotointresserade polare. Diskutera foto tillsammans, titta på varandras bilder, titta på andras bilder och våga vara kritiska på riktigt. Det funkar också. 

Kom bara ihåg att hur man än vrider och vänder på saken så är det DU som måste göra jobbet för att utvecklas. Det är inom dig själv något måste ske och det kräver en rejäl insats. Glädjande nog är det en process som du faktiskt kan starta helt och hållet på egen hand och utan att det kostar dig en krona.

Jag - en "jävla fotonörd"

För ett tag sedan stötte jag på en gammal arbetskollega på stan som sa att han gillade min blogg här på fotosidan.
– Vet du vad jag brukar tänka på när jag läser dina inlägg, frågade han.
– Nej, svarade jag förväntansfullt.
– Jävla fotonörd, sa han och gick vidare med ett leende från öra till öra. 

Ja, vad ska man säga egentligen? Han har ju helt rätt. När jag läser mina egna blogginlägg och funderar kring hur mycket jag ältar och gräver ner mig i allt som har med foto att göra så är sanningen den att jag är en gigantisk jävla fotonörd och det gör mig ärligt talat förbannat stolt. 

Men visst, ibland känner jag att det nog inte skulle skada att få lite perspektiv också. Det är lätt hänt att ett starkt intresse tillslut gör en mer eller mindre obegriplig för omgivningen. Jag har märkt att jag har varit nära den gränsen mer än en gång. 

Extra tydligt blir det när man betraktar andra nördar utifrån. Det kan vara folk som gräver ner sig i datorer, musik eller varför inte krukväxter. När man ser hur kufiska och navelskådande en del framstår resulterar det inte sällan i en tankeställare. Är jag sådan? 

Passande nog avlutar jag det här inlägget med ett par konstiga och fotonördiga bilder som antagligen ter sig sjukt obegripliga för alla normala människor där ute.  Fast ärligt talat - vem fan vill vara normal?

Ett besök hos Corbijn på Fotografiska

I söndags var jag en repa på fotografiska för att kolla in Corbijn och de Lange. Det var löjligt mycket folk och för första gången fick jag stå i kö ända ut på planen för att komma in - vilket förmodligen var den långe holländarens förtjänst.

Det var kul att se Anton Corbijns porträtt igen. Han har alltid varit en av mina stora favoriter och förebilder. På sätt och vis har han inspirerat mig mycket i mitt eget fotograferande och då menar jag inte bara när det kommer till just porträtt, utan även andra slags bilder.

Tyvärr var de här porträtten inte lika lätta att fastna för som hans äldre kändisbilder. Det som slog mig var att när porträtt visar upp ganska okända människor måste fotografierna vara så mycket starkare i sig själva. Ett känt ansikte lyfter nästan alltid en bild.

Men, som vanligt när det gäller Corbijn är det omöjligt att inte bli imponerad. Några av porträtten var riktigt bra i mitt tycke. Jag blev dessutom sjukt sugen på att ta kvadratiska porträtt. 

Margaret M. de Lange har jag inte tittat på så mycket tidigare men jag gillar hennes stil. Det där ocensurerade, råa, utlämnande och ganska svarta tilltalar mig. Jag skulle vilja ta liknande bilder själv och kommer kanske att ge mig på ett sådant projekt förr eller senare. 

Däremot får jag nog hålla med en kvinnlig besökare som lite syrligt konstaterade ”att fotografera nakna kvinnor verkar vara hennes grej”. Jodå, det kan man lugnt säga. Personligen tyckte jag till och med att det blev lite för mycket av den varan.

I vissa bilder kändes det nakna inte helt befogat heller. Det blev mest som ett effektsökeri. De starkaste och bästa bilderna fanns heller inte bland hennes nakenbilder enligt min mening. 

Hursomhelst så var båda utställningarna riktigt bra och väl värda ett besök. 

P.S. Mina egna bilder i den här boggposten är tagna med min LX5 - återigen på gränsen av den klarar av. Därav de något ”spruckna” bilderna. 

Är alla bilder som du tar egentligen självporträtt?

Ofta sägs det att en fotografs bilder egentligen säger mer om personen bakom kameran än om motivet i sig. Många erfarna fotografer brukar till och med påstå att alla bilder som de tar är självporträtt. Även när det är objekt eller vilt främmande människor som de avbildar.

Jag delar dessa tankegångar. Genom att titta på en fotografs bilder kan man faktiskt skönja den personens sinnelag, vad han eller hon intresserar sig för här i livet, och så vidare. Men just det där med att bilderna blir till några slags självporträtt är kanske det mest intressanta.

När jag själv fotograferar har jag märkt att jag ofta söker mig mot sådant som jag känner igen på olika sätt. Motiv som påminner mig om det självupplevda. Alltså människor, miljöer och händelser som triggar något i mig som jag kan relatera till.  

Jo, jag vet. Detta kan låta väldigt luddigt. Men är det inte så att man som fotograf helt enkelt speglar sig i sina bilder? Man vänder kameran mer eller mindre omedvetet mot det som säger något om en själv. Eller vad tror du?

Bilderna är tagna med min mobiltelefon och appen Vignette/toycamera.