Jag - en "jävla fotonörd"

För ett tag sedan stötte jag på en gammal arbetskollega på stan som sa att han gillade min blogg här på fotosidan.
– Vet du vad jag brukar tänka på när jag läser dina inlägg, frågade han.
– Nej, svarade jag förväntansfullt.
– Jävla fotonörd, sa han och gick vidare med ett leende från öra till öra. 

Ja, vad ska man säga egentligen? Han har ju helt rätt. När jag läser mina egna blogginlägg och funderar kring hur mycket jag ältar och gräver ner mig i allt som har med foto att göra så är sanningen den att jag är en gigantisk jävla fotonörd och det gör mig ärligt talat förbannat stolt. 

Men visst, ibland känner jag att det nog inte skulle skada att få lite perspektiv också. Det är lätt hänt att ett starkt intresse tillslut gör en mer eller mindre obegriplig för omgivningen. Jag har märkt att jag har varit nära den gränsen mer än en gång. 

Extra tydligt blir det när man betraktar andra nördar utifrån. Det kan vara folk som gräver ner sig i datorer, musik eller varför inte krukväxter. När man ser hur kufiska och navelskådande en del framstår resulterar det inte sällan i en tankeställare. Är jag sådan? 

Passande nog avlutar jag det här inlägget med ett par konstiga och fotonördiga bilder som antagligen ter sig sjukt obegripliga för alla normala människor där ute.  Fast ärligt talat - vem fan vill vara normal?

Upprepning – en framgångsfaktor

Tänk på ett diskmedel som är ovanligt drygt och effektivt. Förmodligen tänker du på samma diskmedel som mig. Om inte säg No, annars säg Yes! 

Att Yes skulle vara drygare och effektivare än andra diskmedel finns det dock inget som tyder på. Enda skälet till att så många tror det beror snarare på dryg och effektiv reklam, det vill säga ett budskap som har hamrats in under årtionden. 

Vad har då detta med fotografi att göra undrar nu kanske någon. Jo, jag såg en intervju med Anders Petersen på nätet och i den får han en fråga om hur han själv har utvecklats som fotograf genom åren. Han svarar ungefär att han inte har utvecklats alls, istället har han tagit samma bilder om och om igen.

Det slår mig att detta gäller förvånansvärt många stora och berömda fotografer. De gör samma saker om, och om, och om, och om igen. De nöter in sina bilder, sina stilar och sina budskap i det kollektiva medvetandet – ungefär som en väl fungerande diskmedelsreklam. 

Men upprepningsmetoden fungerar också på ett annat plan som handlar om förväntningar. Vi människor vill ju ha vad vi förväntar oss annars blir vi helt enkelt besvikna. Om exempelvis IKEA plötsligt hade börjat sälja bildelar istället för möbler skulle nog många ha reagerat väldigt negativt.   

Samma sak när vi går på en utställning med Anders Petersen. Då vill vi inte att han ska ha bytt stil och börjat fotografera blommor i färg och med softfilter, eller HDR-bilder på övergivna hus. Ja, inte jag i alla fall. 

En sista grej man kan fundera över är vad det är för typ av personer som orkar göra samma sak år ut och år in utan att tröttna? Kan det vara människor som älskar att fördjupa sig och förfina sina tekniker i det oändliga? Jag tror att det kan vara så. 

Själv tillhör jag dock inte den skaran. Istället är jag en otålig typ som ständigt måste hitta nya vägar, testa andra uttryck, och så vidare. Kanske beror det på en slags osäkerhet eller något. Eller också är jag bara en rastlös själ.

Bilderna i det här inlägget är förresten tagna med min Yashica T3 och ingår på sätt och vis i mitt lilla utvecklingslaboratorium som jag startade upp i höstas. Fotograferandet har tagit lite olika riktningar och mer åt det här hållet kan ni se i mitt album En annan verklighet. 

From back home - en recension

I torsdags eftermiddags plingade det till i telefonen  - jag hade en bok att hämta i jourbutiken på hörnet. Rättare sagt From back home av Anders Petersen och JH Engstöm. En bok som har fått mycket uppmärksamhet och vunnit pris. 

Sedan jag fick boken har jag bläddrat igenom den från pärm till pärm säker fem – sex gånger. Det är på många sätt en fantastisk bok och båda fotograferna imponerar. Men det är trots allt Anders Petersens bilder som är den största behållningen. Hans svartmuskiga och direkta stil har en tyngd som får JH Engströms prestation att blekna något. Men det är väl helt enkelt så att gammal är äldst. 

Anders Petersen.

Man skulle kunna säga att boken bygger på ett slags kaosartat insamlande av bildfragment. I alla fall är det så det känns. Det är människor, platser och detaljer utan något egentligt sammanhang mer än att de är tagna i Värmland. Anders Petersens bilder är helt och hållet svartvita medan JH Engström växlar mellan svartvitt och färg. 

Även om jag gillar boken så känner jag mig samtidigt lite kluven. Styrkan ligger inte så mycket i de enskilda fotografierna som i helheten. En del bilder hade förmodligen känts ganska ointressanta utanför sitt sammanhang. Men det är väl samtidigt både Anders Petersens och JH Engströms signum. Det vill säga helheten - även om det finns många enskilda bilder i boken som är helt fantastiska.   

Oavsett vad så ångrar jag verkligen inte mitt köp. Boken är redan ett slags referensverk i fotosammanhang och jag är glad att den nu står i min bokhylla. 

JH Engström.

Är alla bilder som du tar egentligen självporträtt?

Ofta sägs det att en fotografs bilder egentligen säger mer om personen bakom kameran än om motivet i sig. Många erfarna fotografer brukar till och med påstå att alla bilder som de tar är självporträtt. Även när det är objekt eller vilt främmande människor som de avbildar.

Jag delar dessa tankegångar. Genom att titta på en fotografs bilder kan man faktiskt skönja den personens sinnelag, vad han eller hon intresserar sig för här i livet, och så vidare. Men just det där med att bilderna blir till några slags självporträtt är kanske det mest intressanta.

När jag själv fotograferar har jag märkt att jag ofta söker mig mot sådant som jag känner igen på olika sätt. Motiv som påminner mig om det självupplevda. Alltså människor, miljöer och händelser som triggar något i mig som jag kan relatera till.  

Jo, jag vet. Detta kan låta väldigt luddigt. Men är det inte så att man som fotograf helt enkelt speglar sig i sina bilder? Man vänder kameran mer eller mindre omedvetet mot det som säger något om en själv. Eller vad tror du?

Bilderna är tagna med min mobiltelefon och appen Vignette/toycamera.

Jag testar att vara kvinnlig fotobloggare # 2

Den här helgen har jag testat livet som kvinnlig fotobloggare. Igår la jag ut första inlägget och här kommer det andra. Det har varit en spännande helg men nu är den snart slut och jag kommer att återgå till mitt vanliga trista jag.

Men det finns en annan sak som jag också har funderat på. Nämligen hur det är att vara en sådan där typiskt manlig fotograf av den äldre generationen. Ni vet en sån som var med när det begav sig och som liksom vet vad det skitiga livet innebär.

Hmmmm…jag får återkomma i ämnet….