SE BILDEN: Gatufoto - det är svåra grejer

Som ni kanske har märkt har jag legat lågt med bloggandet sedan ett par månader tillbaka. Jag behövde helt enkelt en paus från både plåtandet och skrivandet. Men nu kände jag att det var dags för ett litet inlägg, trots allt. Inte minst efter en diskussion i en gatufotogrupp på fejjan som jag tillhör.  

För en sak är säker, detta med gatufoto är svårt. Ja, till och med väldigt svårt. Det finns ju mängder med tolkningar och säkert tusentals motiv till varför man som fotograf vill ägna sig åt denna ädla konst. Det gör alltsammans otroligt komplicerat och svårgreppbart i mångas ögon.

Själv tycker jag visserligen inte att det är så svårt. Eller, svårt och svårt. Klart det är svårt att lyckas och det krävs enormt mycket övning och tålamod. Men jag tycker inte det är särskilt krångligt att förstå gatufotografins grunder - och det var i stort vad diskussionen i gruppen handlade om.

Det enda man behöver göra är att sätta sig in i den fotografiska traditionen som finns. Alltså läsa på lite, kolla bilder och helt enkelt förkovra sig i ämnet. Det måste inte vara något jättestort jobb. Mängder med information finns på webben och en snabb inblick kan man säkert skaffa sig på en kväll, eller så.

Personligen är jag också helt övertygad om att man som fotograf aldrig kan bli riktigt bra utan att på allvar intressera sig för de traditioner som finns. Det är först ståendes på andras axlar som det blir möjligt nå riktigt högt. 

Hursomhelst, bilderna i det här inlägget tog jag i somras. Rullen hamnade sedan bortglömd i ett skåp och jag soppade den bara häromdagen. Det var faktiskt ganska kul att se alla skott som jag mer eller mindre hade förträngt. Nästan så jag funderar på att låta mina rullar ligga till sig i fortsättningen.

Mitt gamla härke till skanner har för övrigt börjat strula. Så negativen är avfotograferade med min pocketkamera. Därför är väl inte kvalitén riktigt lika schyst som den brukar. Men det får duga tills jag fått igång skannereländet, eller köpt en ny.

Devalverar bloggandet ditt fotovärde?

När jag fotobloggar börjar jag nästan alltid med att först skriva texten. Sedan går jag igenom mitt fotoarkiv för att hitta ett gäng bilder som passar. Självklart försöker jag välja ut några av mina absolut bästa alster, men på tok för ofta är det både andrahands-, tredjehands- och till och med fjärdehandssorteringen som gäller.

Förklaringen till detta är simpel. Det är betydligt lättare att skriva nya blogginlägg än att ta nya bra bilder. Ett faktum som tvingar en att gräva djupare och djupare i bildbanken för att undvika onödigt upprepande i bloggflödet.

Ibland funderar jag på om det är så vettigt egentligen? Inte minst när man tänker på hur framförallt äldre generationers fotografer brukade resonera. ”Visa aldrig dina dåliga bilder”, hette det. Något jag nog gör ganska ofta, tyvärr. Eller dåliga och dåliga, snarare handlar det om bilder som jag inte är särskilt nöjd med.

Går det att komma runt detta då? För blogga vill man ju! Personligen har jag inget bra svar. Kanske borde man bara visa sina bästa bilder och dessutom nöja sig med ett färre antal i varje inlägg. Risken är väl bara att det blir tjatigt och händelselöst för folk som läser. En stor del av nöjet med bloggar är ju trots allt att det är nya grejer varje gång.

Nåväl. Jag väljer i alla fall att illustrerar det här inlägget med bilder ni redan har sett (om ni följer min blogg). För jag har faktiskt inte ens några fjärdehandsbilder att visa just nu.

För övrigt håller jag på med en slags guide som jag snart är färdig med. Den handlar om gatufoto i en småstad och i den har jag samlat lite tankar och erfarenheter från mitt gatufotoplåtande här i Karlskrona.

Guiden består av 16 A4-sidor med texter och bilder och jag tänkte att den ska vara fri för kopiering och spridning både i utskrivet format och som PDF. Det återstår dock lite formarbete innan jag är helt nöjd, men här under kan ni få er en tjuvtitt. Vad tror ni? Kan det vara en intressant sak?

Porträtt, Hans Gedda och så lite gatufotospånerier

Att ta porträtt är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det något av det svåraste jag vet. Det är så otroligt lätt att man fastnar i klichéer eller att man inte får tillräckligt bra kontakt med personen framför kameran. Något som i värsta fall kan leda till pinsamma misslyckanden.

När det kommer till porträtt har jag många favoritfotografer som har inspirerat mig genom åren. Allt från storheter som Richard Avedon, Anton Corbijn och Annie Leibovitz, till mindre kända namn som går att hitta på nätet. För även om storheterna imponerar kan man hitta fantasiska men okända porträttfotografer därute.

Bland svenska fotografer finns en favorit som man sällan hör talas om – nämligen Hans Gedda. Det är märkligt att det är så tyst om en fotograf av den kalibern kan jag tycka. Här har vi i mina ögon en person vars bilder verkligen borde ställas ut på Fotografiska.

Hursomhelst. När det gäller mina egna porträtt så föredrar jag allra mest att ta miljöporträtt. Arrangerade porträtt fast som nödvändigtvis inte behöver se arrangerade ut. Den senaste tiden har jag också dragits mot ”skitigare” porträtt som bygger mer på känsla än teknik.

I det här blogginlägget kan ni för övrigt se en serie bilder tagna med film. Av någon anledning tycker jag om de porträtten mycket mer än de jag har tagit med mina digitalkameror. Jag vet faktiskt inte varför.

Och så ett porträtt av ett lite annat slag. Här har jag värderat känslan högre än den tekniska perfektionen. 

Just det ja, så var det ju det där med gatufoto också. Den senaste tiden har jag förkovrat mig i ämnet, läst lite bloggar, spanat in filmer, och så vidare. En intressant sak som slog mig var ett påstående som jag stötte på flera gånger - nämligen att riktigt bra gatufotografer vägrar ha en punchline i sina bilder. 

Det var något som jag tyckte var ganska intressant och rent av uppfriskande faktiskt eftersom det ofta framhålls vara ett krav för just gatufoto. Alltså att bilderna ska ha en slags punchline.

Mellanformat eller storformat - det är frågan!

Härmed utfärdar jag en klass tre varning till alla er som tycker att kamerasnackare är helt blåsta. Kameror är nämligen exakt vad hela detta inlägg kommer att handla om. Men det är inte alls omöjligt att ni kan härda ut i alla fall. För det är knappast de senaste fotomojängerna jag tänker avhandla.

Läser du fortfarande? Okej, då kör vi!

Så här ligger det till. Jag har länge funderat på att köpa en kamera som tvingar fram ett helt annat arbetssätt än småbildsformatet. En fotomaskin som jag främst tänker använda för porträtt och arrangerade bilder, men också för miljö och landskap. Alltså inte en kamera som jag planerar att ränna omkring på stan med i någon större utsträckning. 

Det som först dök upp i tankevärlden var såklart att jag borde köpa en mellanformatare. Ja, en bladare, en sexsjua eller något liknande. Kameror som numera går att få tag i för löjligt lite pengar om man betänker kvalitén på prylarna. Och priset är viktigt. För jag tänker verkligen inte plöja ner enorma belopp på det här.  

Fast så började jag fundera kring det där med storformat och i samma sekund var det såklart kört. Då snackar vi nämligen helt andra doningar som verkligen kräver ett långsamt och välplanerat arbetssätt. Kanske borde jag helt enkelt slå till på klassikern Speed Graphic eller något åt det hållet.

Där befinner jag mig alltså nu i valet och kvalet. Mellis eller storis? Livet är tufft! För övrigt är bilderna i det här inlägget från Helsingborg som jag besökte förra helgen. Det var kul att gatuplåta i en annan stad än Karlskrona som omväxling.  

Konsten att planera en bok och en utställning

För ganska exakt åtta månader sedan satte jag igång mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Målet är som flera av er redan vet en större utställning och en bok. För mig personligen är detta en förstagångsgrej så mycket av arbetet handlar om att förstå hur man gör.

Därför är det väldigt glädjande att jag har fått många värdefulla tips på vägen. Bland annat från er som kommenterar här i bloggen. Det tackar jag verkligen för. Ett av flera tips som jag fått av Micke Berg är att kontinuerligt lägga alla bilder som jag är nöjd med i en speciell mapp på datorn för att underlätta urvalet längre fram. Det har jag gjort.

Eller rättare sagt så har jag skapat två mappar. En för bilder som jag tycker är bra överlag och en för de där guldkornen som jag verkligen gillar. I de båda mapparna finns nu 85 bilder totalt. Det är ganska många. Ja, tillräckligt många för en bok faktiskt. Men där befinner jag mig knappast ännu. Nu måste det nämligen till ytterligare osentimental och hård gallring.

För att klara av det har jag tagit till ett gammalt klassikt knep i dessa sammanhang. Jag har skrivit ut samtliga foton på billigast tänkbara papper för att kunna betrakta bilderna utlagda på golvet. En metod som faktiskt visade sig vara väldigt bra och som ger en helt annan överblick än den man får i datorn.

Jag upplevde det exempelvis som lättare att snabbt se vilka bilder som är svaga, men också vilka som passar ihop. Extra roligt var också att kunna konstatera att resultatet faktiskt inte är så illa pinkat som jag själv tycker i mina sämsta stunder. Jag har lyckats få till en ganska bra variation i bildmaterialet utan att det blir för spretigt - om jag får säga det själv.

Det jag nu ska försöka ta reda på är vilka bilder som är starkast och som därmed kommer att bli ryggraden i utställningen och boken. Men också vad det är som saknas. Alltså vad jag ska jobba vidare med när jag är ute och plåtar framöver. För en sak inser jag. Det behövs många fler bilder.

Annars har jag satt en deadline för mitt knäppande. Nästa år vid den här tiden ska jag vara färdigfotograferad. Sedan siktar jag på att utställningen och boken ska vara klara senvåren 2013. Det borde jag väl hinna.