SE BILDEN: Året är snart slut, nya planer smids

Som vanligt när jag tittar igenom mina bildskördar i slutet av året så tycker jag att det känns för påvert. Samma sak gäller såklart för 2020. Jag borde ha fotograferat betydligt mera. Borde också ha ansträngt mig hårdare för att utvecklas och för att bli bättre. Jag är med andra ord ganska självkritisk. 

Samtidigt får man väl vara lite snäll mot sig själv, för livet handlar ju inte enbart om detta att fotografera. Ja, tänk vad mycket annat intressant som finns. Det är helt enkelt allt för lätt att slitas mellan diverse frestelser och möjligheter. 

Ändå är jag så oerhört tacksam över att jag en gång i tiden upptäckte det här med foto. För få saker ger mig så mycket tillbaka. Det är en kärlek och ett engagemang som troligtvis aldrig kommer att sina. Och även om jag ibland hamnar i svackor så återvänder alltid behovet av att ägna mig åt fotografins ädla konst. Det sitter helt enkelt väldigt djupt och har blivit en stor och viktig del av min identitet.  

Just därför har jag lite planer inför 2021. Ska bland annat intensifiera mitt projekt om Akalla, fortsätta att gatufotografera (självfallet, som konungen brukar säga) och även göra en del film. Sedan kan det nog börja dyka upp ett antal nya poddavsnitt från min sida. Ja, och kanske något mer. Vi får se!

I den här bloggposten bjuder jag i alla fall på ett gäng bilder från året som har gått. Det blev ju i alla fall något. Vill också passa på att önska alla fotovänner en riktigt God Jul och därefter ett Gott Nytt År!

Slutligen! Längst ner under bilderna ligger några inspirerande filmtips som jag tycker är väl värda att spana in under ledigheten. 

Filmtips

SE BILDEN: Jag vill också ha en renodlad kamera, som Mikael Good

Mikael Good skrev nyligen ett uppmärksammat blogginlägg om att moderna kameror har blivit alldeles för avancerade för många av oss. Eller, rättare sagt att de är överlastade med funktioner och knappar som inte riktigt går att stänga av och välja bort, vilket försämrar användarupplevelsen.  Jag har själv skrivit något liknande om saken och håller därför med Mikael Good till punkt och pricka. 

En del undrar hur något sådant ska gå till eftersom vi fotografer har så många olika behov och preferenser. Mitt förslag är att kameratillverkarna ännu mera börjar betrakta kameror som datorer, vilket de ju faktiskt också är. Med ett sådant mindset borde de i ännu större utsträckning kunna överlåta till användarna hur de vill konfigurera sina kameror. Ungefär som det går att bestämma vilka funktioner en smartphone ska ha genom att installera olika appar.

Vissa tycker att diskussionen är meningslös och påpekar att kameror redan idag går att anpassa i hög grad. Detta stämmer visserligen. Men, för mig handlar det om att få en optimal och renodlad användarupplevelse. Ja, faktiskt en form av minimalism. Genom att skala bort oväsentligheterna och kluddet som stör bli det helt enkelt lättare att fokusera på det du vill uppnå.

Det här borde vara möjligt för kameratillverkarna att fixa. Frågan är väl bara om behovet är så pass stort att de ens orkar bry sig? Förmodligen inte, är min gissning. Men, om dessa möjligheter hade funnits skulle jag ha ställt in min Fujifilm X-Pro2 ungefär enligt nedanstående. Allt för att få till en ur mitt perspektiv så bra gatufotokamera som möjligt. 

- De grundläggande funktionerna (bländare, slutartid, ISO, exponeringskompensation, autofokus och spaken som skiftar mellan optisk och elektronisk sökare) skulle jag låta vara som de är. Samma sak med menyknappen, liksom knappen för view mode. 

- En knapp skulle sedan dedikeras till att välja AF-läge.

- En annan till att välja mellan frammatningsmetoderna.

- En tredje knapp skulle gå till blixtinställningarna.

- En fjärde skulle jag ställa in för att kunna välja filmsimulering. 

- Övriga knappar skulle vara helt avstängda, förutom play-knappen. Och när den hade tryckts in skulle kameran fungera som den gör i nuläget med möjligheten att bläddra bland bilderna, starta den trådlösa kommunikationen och så vidare.

- Jag skulle också dölja i stort sett alla menyer och val som inte har med bildinställningarna att göra.

SE BILDEN: Ett nytt försök att plåta människorna i orten

Husby.

För något år sedan sparkade jag igång ett fotoprojekt här i Akalla där jag bor. Min plan då var att plåta människorna, miljöerna och sådant som händer här i förorten. Men, det gick inte särskilt bra. Motivationen och den rätta glöden ville aldrig infinna sig. Nu har jag bestämt mig för att försöka igen.

På sätt och vis beror det på den här märkliga coronasituationen som vi alla befinner oss i. Eftersom jag arbetar hemifrån blir det nämligen inget pendlande till och från kneget under veckorna. Förutom det ska jag dessutom byta jobb efter sommaren och håller därför successivt på att fasas ut från min nuvarande anställning. Tillsammans har detta genererat ett utrymme som jag nu kan nyttja till att fokusera på annat. 

Akalla. 

Denna något oväntade resurs har även gett mig en välbehövlig energikick. Resultatet har blivit att jag den senaste tiden har knatat runt en hel del här i Akalla, Husby, Kista och Barkarby med min kamera. Men det är inget gatufotograferande på det där sättet som jag brukar hålla på med. Snarare är det mer åt reportagehållet. Alltså att undersöka platsen, prata med folk och i vissa lägen även fråga om lov. Jag fotograferar också mitt eget liv och människorna som jag umgås med. 

I nuläget har jag inte en aning om vad det hela kan leda till. Just nu är det mest något som känns spännande och utvecklingsbart på olika sätt. Men framförallt rolig och inspirerande. Och få saker är så bra som genuin arbetsglädje för att nå resultat. Hoppas bara att det håller i sig. 

Akalla.

Nördfakta: Min filosofi i det här projektet är att köra med en så minimalistisk utrustning som möjligt. Det betyder ett kamerahus och en fast glugg. Så här långt har jag främst använt mitt objektiv som motsvarar 35 mm i fullformat. Ovanstående porträtt är dock plåtade med motsvarande 50 mm. Kamerahusen som jag alternerar mellan är Fujifilm X-Pro 2 och Fujifilm X-T4. 

Har också valt att enbart plåta i svartvitt med Acros filmsimulering och att låta kameran sköta jpeg-konverteringen. Utöver det gör jag enbart några mindre efterjusteringar och beskärning i Photoshop. 

SE BILDEN: Jag njuter av coronatillståndet

Akalla.

Många människor lider i dessa coronatider. Inte nödvändigtvis för att de har blivit sjuka, utan för att de inte står ut med den sociala distanseringen och allt annat som har följt i virusets spår. De känner sig rastlösa, längtar iväg och vill att allt ska bli precis som vanligt igen. Helst igår. 

Jag är inte direkt en av dem. Personligen tycker jag till och med att det här lugnet som har infunnit sig är ganska behagligt. På sätt och vis har det haft en helande effekt på mig som kan jobba hemifrån. Att slippa stressa iväg tidigt på morgonen för att åka till kneget och att slippa komma hem sent har fått mig att inse hur mycket arbetsvardagen faktiskt sliter på en. 

För mig är det heller inte alls plågsamt att ha fyra säten för mig själv i tunnelbanan. Eller att det är glest mellan borden på uteserveringen. Eller att folk håller avståndet i butiken. Eller att det är lite tunnsått med människor på stan. Inte ens ur ett gatufotoperspektiv stör det mig särskilt mycket. Jag fotade i många år i en småstad där det i normalläget är mindre folk i omlopp än i Stockholm under covid19. Det gick det också. 

Barkarby.

Så, det är inte synd om mig. Däremot tycker jag synd om alla som har blivit sjuka och alla som har förlorat någon närstående. Eller människor som befinner sig i riskgrupperna och som därför har fog för att vara rädda och som på riktigt blir isolerade. Liksom alla som förlorat jobb och inkomst. Och man behöver knappas vara något geni för att räkna ut att de långsiktiga konsekvenserna av detta kan bli riktigt obehagliga. 

Men, just nu, ur mitt högst egoistiska och navelskådande perspektiv så tycker jag mest att det är skönt. Kanske kommer jag till och med att nostalgiskt titta tillbaka på den här tiden när allt detta är över. Tänka att det var en ganska härlig och fridfull känsla ändå. Att det gick att leva utan hets och stress, ständiga måsten och ett ekorrhjul som bara tycks snurra snabbare och snabbare.  

Samtidig vet jag att så fort detta är över kommer i stort sett alla att tjurrusa iväg och trampa igång hjulen så snabbt som de bara hinner. Plötsligt sitter man i en fullpackad tunnelbanevagn på väg till jobbet igen och allt är precis som vanligt. Så funkar vi människor. 

Akalla.

Nåväl, bilderna i den här bloggposten har jag tagit här hemma i Akalla och i krokarna runtomkring. Jag utnyttjar den extra tid som jag nu har fått till mitt förfogande för att gå runt och fota enligt principen en kamera, ett objektiv, en film. Jag lär helt säkert återkomma till den saken. Förmodligen i en ny video. 

SE BILDEN: Gatufoto under coronapandemin - inte som förväntat (film)

Gatufoto under rådande pandemi, är det särskilt smart? Kanske, kanske inte. Jag drog i alla fall in till centrala Stockholm för att spendera några timmar i city med kameran i högsta hugg. Det jag möttes av var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.