SE BILDEN: Våga behandla dina bilder hårt

En gång i tiden övertygade jag mig själv om att bilder ska behandlas varsamt. Att det är viktigt att de är så nära RAW-filen eller negativet som möjligt och att det därför är minsta möjliga efterbehandling som gäller. Jag vet inte riktigt var själva idén kommer ifrån, men sedan dess har jag varit ganska dålig på detta med att dra i spakarna, beskära och så vidare. Exempelvis för att förstärka innehållet i mina bilder. Eller, för att skapa en speciell känsla. 

Men, i helgen som gick ruskade min kompis Magnus Fröderberg om mig på ett positivt sätt angående detta. För vi hade bestämt oss för att ge oss ut och plåta denna första helg efter att coronarestriktionerna hävdes. Min egen plan var dessutom att göra det lite extra svårt för mig genom att plåta med blixt à la Bruce Gilden. Något som jag tycker är svårt och som verkligen tvingar mig ut ur min komfortzon.  

Därför blev det inte så många bilder knäppta och efteråt kändes det mest som en misslyckad dag ur ett strikt gatufotoperspektiv. I alla fall tills Magnus hörde av sig dagen efter och ville se resultatet. Motvilligt skickade jag över ett par-tre bilder, varav den ena var en som jag visserligen tyckte "hade något", men som ur mitt eget perspektiv egentligen var en miss både kompositionsmässigt och tekniskt.   

Men, när Magnus en stund senare skickade över sin version av bilden (se ovan), så blev jag verkligen positivt överraskad. För det han hade gjort var att lyfta fram och förstärka exakt det jag såg och som var min intention när jag tryckte på avtryckaren. Detta genom att göra det som jag själv är så dålig på. Alltså genom att helt osentimentalt bearbeta bilden efteråt. 

Läxan som jag personligen har lärt mig är att det visserligen alltid är bäst om bilden redan från början så mycket som möjligt är nära det du vill åstadkomma. Men, trots allt är efterbehandlingen också en väldigt viktig del av processen. Så, räkna inte omedelbart bort en bild som du tycker är misslyckad. Fundera några varv till. Våga beskära, justera färger, kontrast, efterbelysa, pjatta och så vidare.  

En annan sak är detta med hur otroligt bra det är att låta andra fotografer ge synpunkter och komma med input på ens bilder. Det är så du kan lära dig nytt, ifrågasätta dina inlärda beteenden och vanor, liksom att se dina egna bilder med andras ögon. Så, tack för en nyttig läxa, Magnus!

Här under kan ni förresten se originalbilden och hur den ser ut direkt från min Fujifilm X-Pro 2.

SE BILDEN: Det blev inte som jag hade tänkt mig, men ändå rätt bra

Jag har varit alldeles för lat den här sommaren. För lat för att ge mig ut och gatufotografera så ofta som jag anser är önskvärt. Istället har mina lediga stunder gått åt till att slappa, resa, dricka rosévin, läsa böcker och allmänt ha det lite för bra för mitt eget bästa. Men, den där lille slavdrivaren inom mig har såklart inte alls varit nöjd med situationen. Han som tycker att något trots allt hela tiden måste presteras, göras, klaras av. 

De senaste dagarna, under min sista skälvande semestervecka, har jag därför gett mig ut på gatorna med kameran i högsta hugg,  Allt för att kompensera för min syndfulla lättja. Med målet att åtminstone få till några bilder som är värda att visa upp och som känns bra att ha i fotoarkivet framöver. 

Som vanligt har jag ännu en gång tvingats konstatera att gatufoto kräver tid och fokus. Att bilderna hela tiden finns där, men att det är mitt eget engagemang som är den största nyckeln till framgång eller motgång. En självklar sak för alla rutinerade fotografer, men som ibland måste återupptäckas. 

Jag har också provat på ett par olika metoder på gatan. Dels den som jag oftast brukar använda mig av. Det vill säga att hela tiden vara i rörelse och fånga bilderna i steget. Och dels en metod som går ut på att slå sig ner på en strategisk plats (gärna tillsammans med likasinnade goda vänner och en öl, se sista bilden) och därifrån låta motiven uppenbara sig framför en. Vilket fotot här ovanför är ett exempel på. 

Nåväl, att semestern nu är slut betyder på inget sätt att gatufotosäsongen är över. Den kan räcka långt in i oktober om vädret är bra. Sedan finns såklart dom som menar att det är gatufotosäsong året runt. Jag förstår såklart vad som menas, men håller inte riktigt med.

För mig handlar nämligen detta med gatufoto inte bara om att fotografera, utan i hög utsträckning även om avkoppling och njutning. Och som en sol- och värmeälskande varelse har jag ärligt talat svårt att finna den känslan när temperaturen på allvar börjar falla och mörkret med den. Och ännu mindre trivs jag när Kung Bore gör entré och snön knattrar som Kpistskott runt öronen.

Vi satt på Götgatan i Stockholm när servitrisen tyckte att borden stod för nära varandra för att det skulle vara helt coronasäkert. Så, fram åkte måttstocken. Från vänster, gatufotograferna: Martin Gunnarson, Marcus Johansson och Jimmy Dovholt. 

SE BILDEN: Drömmen om att möta världen med en kamera

Det finns något väldigt vackert med tanken på att ge sig ut i världen med en kamera. Att resa runt, möta främmande människor, andra kulturer och få vara med om spännande upplevelser. Det är en idé som bär på en stark känsla av frihet och äventyr. 

I alla fall är det där en inre bild som jag har burit på sedan jag upptäckte mitt fotointresse i tonåren. Ibland kommer drömmen tillbaka med full kraft. Tänk om den gick att förverkliga, tänk om...

Men, det är få förunnat att kunna leva det där livet (som också har ett romantiskt skimmer över sig som delvis är falskt). För de flesta av oss förblir det inte mer än en inre dröm. Fast den går att förverkliga emellanåt i små doser. Och jag tror det är därför jag personligen, och säkert många med mig, har fallit för detta med gatufoto.

För då kan man för en dag, eller för en helg, leva ut sin dröm. Nämligen att greppa kameran och med den i beredskap ge sig ut i verkligheten för att möta allt som finns där. Personligen känner jag mig sällan lika levande och närvarande som jag gör då.  

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna för några veckor sedan på Södermalm i Stockholm. Jag blir alltid lika fascinerad över hur avvikande den stadsdelen känns gentemot många andra platser i Stockholm. Den är väldigt homogen och du möter hela tiden folk som går omkring klädda som på 60, 70- och 80-talen. En del av dessa är övervintrade gamla hippies, andra är unga människor. Ibland känns det som om du har hamnat mitt i ett pågående lajv, eller på en filminspelning. 

I alla fall är det så här kring Nytorget och vissa andra delar av Södermalm. Men, det är såklart samtidigt just detta som gör stadsdelen så intressant. Därför tänker jag gatufotografera betydligt mer på Södermalm framöver. Tror det finns goda möjligheter att få till bra och intressanta bilder. De kan också utgöra en god kontrast mot mina bilder från Akalla som jag också tänker jobba vidare med. 

Slutligen så håller jag så sakteliga på att tillfriskna från corona.  Drog på mig skiten för drygt två och en halv veckor sedan och det har inte varit någon höjdare, kan jag intyga. Så, om du kan undvika eländet, gör det. Känns i alla fall skönt att det börjar släppa och så fort jag blir frisk nog ska jag ge mig ut på nya gatufotoäventyr.

SE BILDEN: Skulle plåta boxarna - fick hjärnsläpp

Trots att foto är ett av mina stora intressen så upptar det bara en väldigt liten del av mitt liv. I alla fall när det kommer till hur mycket tid jag lägger ner på att just fotografera. Jag räknar alltså inte med den tid som jag ägnar åt att förkovra mig i foto på olika sätt. Utan bara stunderna när jag verkligen går omkring och knäpper med min kamera, eller arbetar med mina bilder. 

Detta skapar ibland problem. För precis som med allting annat som du inte håller på med frekvent så är det alldeles för lätt att glömma bort saker mellan gångerna. Något som jag tycker är extra lätt med dagens digitalkameror som har tusenmiljoner olika inställningar, vilket innebär lika många möjligheter att glömma bort och göra fel.  

Exakt detta inträffade när jag skulle ta de här bilderna som ingår i mitt projekt om Akalla. Jag såg de båda männen stå och motionsboxa på utegymmet när jag gick förbi och kunde inte motstå att fråga om jag fick klämma av några exponeringar, vilket jag vänligt nog fick. Men, direkt uppstod strul. Jag kunde fan inte minnas en viss inställning för den elektroniska sökaren i kombination med blixt och kamera i helmanuellt läge, vilket innebar att det inte gick att se något i sökaren.  

Jag kände mig såklart som den klant som jag var, men framförallt så fylldes jag av den frustrerande känslan att jag kunde ha gjort bättre ifrån mig. Att mitt schabblande med kameran innebar att jag missade de där bilderna som verkligen kunde ha höjt sig över mängden. Den där nivån som du bara når när du har full kontroll. Och det är en känsla som jag verkligen inte gillar. 

Hursomhelst, här kommer ett filmtips. För den som gillar genomgångar och analyser av fotoböcker kan jag rekommendera YouTube-kanalen CAMERA.

SE BILDEN: När min gatufotokarriär är över

Jag har en bild i mitt inre av livet på ålderns höst. Den dagen när jag inte längre orkar flänga runt på gator och torg för att gatufotografera. Det jag ser framför mig är hur jag sitter i mitt arbetsrum som är inrett i sober engelsk stil med välfyllda bokhyllor, persiska mattor och tunga gardiner. I de stora välvda fönstren står vackra skärmlampor och gröna växter. 

Mellan två bastanta och extremt sittvänliga mörkbruna läderfåtöljer är ett serveringsbord av glas och mässig placerat. På det står min samlade fin-kollektion av rom, konjak, whisky och andra välsmakande spritdrycker. På hyllan under ligger en elegant trälåda. I den förvarar jag mina fetaste och bästa jointar. Givetvis hänger ett urval av mina allra mest lyckade gatufotografier på väggarna. 

Om dagarna ägnar jag mig åt att systematiskt gå igenom alla mina tusentals och åter tusentals bilder. Fotograferade under världsomspännande resor till jordens alla hörn. Jag sorterar, strukturerar och fyller i information. Ibland stannar jag upp, lutar mig tillbaka från mitt gedigna skrivbord och låter mig svepas med av alla minnen. I bakgrunden hörs operamusik. Kanske Pavarotti som sjunger Nessun Dorma. 

De ett tusen bästa och intressantaste bilderna sammanställer jag i en mapp. En kopia av mappen skänker jag sedan till Blekinge Museum. Ur mappen väljer jag också ut exakt 126 stycken av mina absoluta favoriter som jag printar ut i ett antal kopior på papper av högsta kvalitet. Jag sätter därefter in dom i vackra läderalbum som jag ger bort till mina närmaste. Ett handskrivet brev följer med varje album. I det finns en personlig hälsning och en beskrivning av bilderna, liksom filosofin kring mitt fotograferande. 

Visst låter det bra! Sannolikt kommer dock inget av detta att inträffa. Jag är helt enkelt för jävla lat. Inte ens nu orkar jag sitta och gå igenom mina bilder under några längre stunder. Det är min stora akilleshäl i sammanhanget. När jag väl har knäppt en bild så försvinner snabbt intresset för den. Jag vill helst bara vidare till nästa exponering. Just därför har det till exempel inte blivit något av bilderna som ni kan se i det här blogginlägget. De är från mitt Karlskronaprojekt som jag höll på med i tre år. 

Däremot lär jag säkert sitta med ett glas rom och en välrullad joint. Den saken är jag rätt säker på. Fast vid närmare eftertanke så tänker jag inte vänta med den saken tills jag blir allt för gammal. Det är onödigt.