Vardagskrönika: En vanlig måndag i december
Måndagar har en alldeles särskild tyngd. Inte för att de egentligen är svårare än någon annan dag, men för att de bär på ett eko av förlorad frihet. Helgen, med sitt löfte om något större, ligger bakom oss som en tömd ballong. Framför oss breder veckan ut sig som en oändlig motorväg av krav, deadlines och ett alldeles för tidigt alarm.
I morse var det som om hela världen höll andan. Ljuset hade den där kalla, grå nyansen som bara decembermorgnar kan frambringa. Fåglarna, om de ens finns kvar, höll sig tysta. Och när jag gick utanför dörren möttes jag av en luft så fuktig att den snarare kändes som en smygande förmaning än en väderlek.
Jag mötte blicken på en granne som också var på väg till jobbet. Det fanns något oändligt trött i hans steg, något som påminde mig om att vi båda bar samma ok. Måndagens obevekliga krav på produktivitet och fokus, trots att ingen av oss kände sig mer än halvvägs mänskliga.
På väg till jobbet började jag nynna för mig själv. En melodi som inte ville släppa taget – en refräng om hur det vanliga, det som är så självklart, ändå har en underton av något större. Hur det gömmer sig drömmar i varje kaffekopp, och varje suck över klockans obarmhärtiga tickande.
På kontoret lyssnade jag på kollegornas måndagsgnabb. Någon klagade över för lite sömn, en annan över en förlorad hockeymatch. Men bakom deras ord kunde jag ana något mer. En längtan efter att stanna upp, att få slippa måndagens eviga hjulspår. Kanske är det det måndagar gör med oss, påminner oss om att det finns ett annat liv där ute, ett liv vi ständigt skjuter framför oss.
När jag till slut tog en paus och lät tankarna vandra, insåg jag att måndagar är precis vad vi gör dem till. En vanlig dag, ja. Men kanske är det just de vanliga dagarna som bär fröet till det extraordinära.
Det är måndagen som sätter tonen, som frågar oss: Vad vill du göra av veckan? Av livet? Frågor som inte alltid är bekväma, men som påminner oss om att även i det grå finns nyanser av hopp.
Text och foto: Mikael Good
Det är bara den här dagen vi har i vår hand. Gårdagen är ett minne, och morgondagen är en fiktion.
När man är i min ålder (snart 81) börjar man att förstå att den där långa raden av dagar som bara fyller på efter hand, vid en given punkt slutar med det.
Ibland kryper jag, ibland vandrar jag, ibland springer jag. Det är inte farten som betyder något. Det viktiga är att jag fortsätter, att jag inte stannar upp och stelnar till. För målet väntar, och det är större än allt annat.
vad vill du göra av livet, obekväm fråga nämner du
Povel Ramel sjöng också som några andra
... mitt huvud känns så tungt
en tanke väcktes hos mig
ju mer vi kan jämföra oss med andra, annat - genom ständig reklam som visar lyckliga människor, lyckliga familjer som reser, har rätt kläder, äter rätt mat och ingen tycks behöva gå till jobbet på måndagar
desto
större tror jag motståndet
till det du kallar motorvägen full av krav
blir
alienation kan det kallas
människan har förlorat sin egen personliga frihet
genom ständig invasion av reklam, lockande objekt - skaffa det och bli lycklig
människans egna personliga behov av trygghet genom vänskap, kärlek mm
ett exempel
den äldre mannen som hade macken där jag brukade tanka, Oxelösund
berättade sorgset följande
sedan många år umgicks han och hans fru med en fyra fem andra par, dom träffades gick ut på dans eller annat
så kom Bingolotto
Loket ringde hem till personen som fick tävla, ingen ville gå hemifrån på lördan, tänk om han ringer
(mobil var inte uppfunnet då)
så plötsligt var livet en väntan på vinsten
drömmen om vinsten blev viktigare än vännerna
jag har aldrig haft TV så jag slapp
men, i alla fall så blev mina tankar om orden frihet och göra av livet detta
tack för en tänkvärd text
mycket aktuell nu när black fredag poppar upp överallt i tidningar mm
med åtföljande skulder från lånehajsfirmor där främst ungdomar drabbas i sin alienerade okunskap om konsekvenser
/inger
/Mikael
Alt gott/per-erik
/Mikael
/Mikael