Vardagskrönika: Om jag vore en slashas

Om jag vore en slashas, tänker jag ibland, skulle världen kännas lättare då? Det är inte en fråga om att ge upp, utan snarare om att släppa taget. Om jag bara kunde luta mig tillbaka, sparka av mig skorna, låta världen rasa utan att känna att allt är mitt ansvar att rädda. Men så enkelt är det ju aldrig.

Vi lever i en tid där allt mäts. Din lön, dina likes, dina träningspass. Vad gör du? Vad har du gjort? Vad ska du göra imorgon? Att bara vara – det känns nästan som en förbjuden lyx. Vi springer runt som skållade råttor i jakten på bekräftelse och status, men ibland undrar jag vad vi egentligen jagar. Har någon ens sett målet, eller är det bara en illusion, en bild vi fått för oss att vi måste följa?

Det är där tanken på att vara en slashas börjar locka. Inte för att jag vill vara lat, utan för att jag vill vara fri. Tänk att bara skita i vad andra tycker, att sluta spela spelet. Inga möten, inga deadlines, inga krav på att prestera något som andra kan döma eller hylla. Bara en kaffekopp i handen, och tid att tänka på det som verkligen betyder något. Om det ens finns något kvar som betyder något i den här världen av algoritmer och reklamkampanjer.

Men sanningen är att samhället inte har rum för slashasar längre. Du ska vara något, göra något, bidra till tillväxten. En dagdrivare blir en belastning. Någon som inte passar in, som ställer sig utanför. Och det gör oss nervösa, för vi vet att vi också bär på en liten längtan att kliva av tåget. Att inte vara så duktiga hela tiden.

Vi hyllar dem som "lyckas", de som kämpar och reser sig, men vad gör vi med de andra? De som aldrig riktigt kom upp på banan, de som trillade av, de som valde att inte ens försöka? Vi dömer dem, ser ner på dem, för de påminner oss om vad vi är rädda för. Att misslyckas. Att inte räcka till.

Men jag undrar om vi inte behöver fler slashasar. Inte för att glorifiera lathet, utan för att balansera det här vansinnet vi kallar produktivitet. Vi behöver människor som vågar säga att livet är mer än ett Excel-ark, mer än ett Instagram-flöde, mer än att springa snabbare än alla andra i ekorrhjulet. Vi behöver påminnas om att det också finns ett värde i att bara vara, i att inte hela tiden sträva efter mer.

Så om jag vore en slashas, skulle jag kanske vara lyckligare. Eller kanske inte. Men jag skulle åtminstone vara ärlig. Är det inte det vi alla längtar efter, innerst inne? Att få vara oss själva, utan masker, utan spel. Bara vara de som vi är skapade att vara.

Tills dess fortsätter jag väl springa. Men ibland, när ingen ser, drömmer jag om en parkbänk, en ljummen bris och tanken på att världen kan klara sig själv en stund. Och vet du vad? Jag tror den skulle göra det.

Text och foto: Mikael Good

Krönikan är inspirerad av låten Om ja' va' en slashas / Jag vill leva fri av Kal P. Dal.