Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Magnum firar 50 år som band men är inte redo för gungstolen

I år firar de brittiska rockarna Magnum från Birmingham 50 år. För att fira jubileet gav de sig ut på en turné. I torsdags nådde turnén Huskvarna och där fanns jag på plats i teaterladan i Folkets Park som var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla fans.

För ovanlighetens skull var jag inte på konserten för att jobba, men jag hade med mig en liten Ricoh GR III i fickan för att stilla den värsta abstinensen, och jag skrev ned några notiser på telefonen av ren vana. Efter att förbandet Million gjort sitt var det dags för Magnum, som har en trogen publik i Skandinavien att äntra scenen. Av dialekterna att döma förstod jag att en del av mina "grannar" på första raden rest långväga för att se bandet.

Även om de sålt ett par miljoner skivor totalt och har en stor låtskatt har Magnum aldrig riktigt slog igenom i de breda folkmassorna. Det är lite märkligt för bandet är riktigt bra live och den karismatiska sångaren Bob Catley fick snabbt publiken på fötter, publiken var med på noterna och sjöng allsång i bandets klassiska låtar från 1980-talet. Men trots att Bob och gitarristen Tony Clarkin passerat 70 med några år är det inte något mossigt band. De har fortfarande mycket kvar att ge, bland annat håller de två senaste plattorna som kom 2020 och 2022 mycket hög kvalitet och låtarna från dem gör inte bort sig i helheten.

Med ålderns rätt kan inte Bob Catley ta lika höga toner som tidigare (han fyller 75 år i september) och får hjälp av basisten tillika backupsångaren Dennis Ward när det behövs. Men på det hela taget håller Bobs röst, och även om han inte är riktigt lika rörlig som förr så ränner han runt på scenen, hoppar, dansar och drar igång publiken när den börjar bli för stel. "Rockin' Chair" är en av låtarna som bandet spelar under konserten, den innehåller textraden "I ain't ready for no rocking chair" och Magnum visar med eftertyck att de inte är redo för gungstolen ännu. Det är mycket möjligt att det blir en ny skiva (det 23:e i ordningen) och en ny Sverigeturné redan nästa år!

De flesta gitarristerna brukar tappa farten när de blir äldre men Tony Clarkin spelar flinkare och tyngre än tidigare. Borta är det svulstiga 80-tals soundet och det har istället ersatts med tyngd och kraft vilket jag uppskattar. Rytmsektionen bestående av Dennis Ward och Lee Morris (trummor) ger bra stabilitet åt låtarna medan Rick Benton (keyboard) väver sparsmakade syntmattor fria från 80-tals svulst och pomp.

Personligen uppskattar jag att bandet spelar många nya låtar, men en del i publiken är missnöjda. De vill sjunga eller rättare sagt skråla med i låtarna. Men det är inte någon nostalgiafton med allsång som bandet bjuder på, det är en konsert, och de vill visa att de fortfarande kan ställa skåp. I mitt tycke visar de med bravur att de fortfarande är att räkna med. Att de spelar min favoritlåt Kingdom of Madness som extranummer gör min dag. Även om jag var mer än nöjd med konserter skulle jag gärna hört fler låtar från min favoritplatta med Magnum; Chase the Dragon. Soldier of The Line och The Spirit hade varit intressanta att höra i en ny ljudkostym.