Magnum firar 50 år som band men är inte redo för gungstolen

I år firar de brittiska rockarna Magnum från Birmingham 50 år. För att fira jubileet gav de sig ut på en turné. I torsdags nådde turnén Huskvarna och där fanns jag på plats i teaterladan i Folkets Park som var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla fans.

För ovanlighetens skull var jag inte på konserten för att jobba, men jag hade med mig en liten Ricoh GR III  i fickan för att stilla den värsta abstinensen, och jag skrev ned några notiser på telefonen av ren vana. Efter att förbandet Million gjort sitt var det dags för Magnum, som har en trogen publik i Skandinavien att äntra scenen. Av dialekterna att döma förstod jag att en del av mina "grannar" på första raden rest långväga för att se bandet.

Även om de sålt ett par miljoner skivor totalt och har en stor låtskatt har Magnum aldrig riktigt slog igenom i de breda folkmassorna. Det är lite märkligt för bandet är riktigt bra live och den karismatiska sångaren Bob Catley fick snabbt publiken på fötter, publiken var med på noterna och sjöng allsång i bandets klassiska låtar från 1980-talet. Men trots att Bob och gitarristen Tony Clarkin passerat 70 med några år är det inte något mossigt band. De har fortfarande mycket kvar att ge, bland annat håller de två senaste plattorna som kom 2020 och 2022 mycket hög kvalitet och låtarna från dem gör inte bort sig i helheten.

Med ålderns rätt kan inte Bob Catley ta lika höga toner som tidigare (han fyller 75 år i september) och får hjälp av basisten tillika backupsångaren Dennis Ward när det behövs. Men på det hela taget håller Bobs röst, och även om han inte är riktigt lika rörlig som förr så ränner han runt på scenen, hoppar, dansar och drar igång publiken när den börjar bli för stel. "Rockin' Chair" är en av låtarna som bandet spelar under konserten, den innehåller textraden "I ain't ready for no rocking chair" och Magnum visar med eftertyck att de inte är redo för gungstolen ännu. Det är mycket möjligt att det blir en ny skiva (det 23:e i ordningen) och en ny Sverigeturné redan nästa år!

De flesta gitarristerna brukar tappa farten när de blir äldre men Tony Clarkin spelar flinkare och tyngre än tidigare. Borta är det svulstiga 80-tals soundet och det har istället ersatts med tyngd och kraft vilket jag uppskattar. Rytmsektionen bestående av Dennis Ward och Lee Morris (trummor) ger bra stabilitet åt låtarna medan Rick Benton (keyboard) väver sparsmakade syntmattor fria från 80-tals svulst och pomp.

Personligen uppskattar jag att bandet spelar många nya låtar, men en del i publiken är missnöjda. De vill sjunga eller rättare sagt skråla med i låtarna. Men det är inte någon nostalgiafton med allsång som bandet bjuder på, det är en konsert, och de vill visa att de fortfarande kan ställa skåp. I mitt tycke visar de med bravur att de fortfarande är att räkna med. Att de spelar min favoritlåt Kingdom of Madness som extranummer gör min dag. Även om jag var mer än nöjd med konserter skulle jag gärna hört fler låtar från min favoritplatta med Magnum; Chase the Dragon. Soldier of The Line och The Spirit hade varit intressanta att höra i en ny ljudkostym. 

Text och foto: Mikael Good

XT – När livemusiken kom tillbaka till Moholm

Coronapandemin gjorde att stora delar av samhället fick ställa om. Innan pandemin var det vanligt med livemusik men i och med smittrisken blev det inte längre möjligt att gå på konsert. I juli luckrades äntligen restriktionerna upp vilket gjort att spelsugna band har kunnat möta sin publik igen. Ett av de banden är hårdrocksbandet XT som bjöd in till konsert i Moholm i helgen.




När en vän frågade mig om jag ville följa med och se hårdrocksbandet XT:s spelning i parken utanför Salemförsamlingen i Moholm tackade jag snabbt ja, vi fyllde en bil och gav oss upp genom landet. Jag hängde med för att få se ett bra liveband och även för möjligheten att få fota en konsert. Innan pandemin fotade jag ett 50-tal konserter per år. Förra året var jag bara på en konsert och hittills i år har det varit ganska så sparsmakat med konserter på grund av pandemin. Men i juli ändrades reglerna och upp till 600 personer får nu samlas på utomhusarrangemang utan sittplatser, och 3000 personer sittande publik får samlas om det finns stolar med minst 1 meters avstånd.




I parken utanför Salemförsamlingen hade funktionärer ställt upp ett antal stolar och tänt en brasa där man kunde värma sig. Trots hård konkurrens från det lokala division 6 laget Moholms SK som spelade derby mot Tidans IF på den närliggande Mogårdsvallen, och en väderprognos från SMHI som lovade ösregn, samlades ett 100-tal personer i parken. Några hade precis som mina vänner och jag rest långväga för att få se bandet, ett par hade rest ända från Varberg, vilket är en sträcka på 450 km tur och retur! I publiken syntes även en del kända ansikten från band som var stora i hårdrockssvängen när det begav sig på 80- och 90-talet. Det var egentligen inte så märkligt med tanke på att medlemmarna i XT tidigare har spelat i band såsom Leviticus, Jerusalem, Veni Domine, Motherlode, Saviour Machine med flera.




Tillsammans har bandmedlemmarna mängder av rutin. Men framförallt spelar de för att de tycker att det är kul och för att få möta sin publik. I Moholm var de rejält spelsugna efter det ofrivilliga coronauppehållet och bjöd publiken på en riktigt bra konsert kryddad med många låtar ur deras breda repertoar. Det märktes att grabbarna i XT hade kul på scenen. Björn Stigsson, riffade blytungt och bjöd på klassiska gitarrsolon, Danne Tibell vävde sköna ljudmattor på sin keyboard och bjöd på ett solo som tog andan ur publiken, Peter Carlsohn bjöd på härliga rullande basgångar, Thomas Weinesjö trummade kraftfullt och taktfast och Sonny Larsson bjöd på förstklassig sång. Trots att bandets medelålder är hög spelar de fortfarande skjortan av många yngre band.




Sångaren Sonny Larsson försökte vid ett flertal tillfällen få igång publiken. Men det kan vara lite svårt att få fart på svenskar som passerat både 40 och 50 år. Förmodligen var det bättre fart på dem för 20–30 år sedan men nu var de lite försiktigare. De flesta stod eller satt på sin plats, njöt av musiken och diggade lite försiktigt, eller passade på att filma konserten med sina mobiltelefoner. Men på eftersnacket efter konserten var alla jag pratade med lyriska över vad de fått uppleva.




När ett band bjuder på sig själva brukar jag få feeling och det gör att bilderna blir bättre och tätare. Precis det hände i Moholm, och trots att jag precis som bandet först var lite ringrostig och trevande efter två års bortavaro från konsertscenen kickade snabbt rutinen och känslan in, och sedan gick det av bara farten. Tyvärr blev det ganska så mörkt varför brusnivån steg under konsertens gång. Men å andra sidan är bruset mindre störande än kornet från Tri-X pressad till 1600 ASA eller T-Max 3200 som jag brukade använda på den analoga tiden.

Till bilderna på XT har jag använt två kameror, en med småbilsformat och en med Aps-C format. När jag fotar konserter föredrar jag att jobba med kameror som har snabb autofokus och framförallt effektiv ögonfokusering, det senare är guld värt för en rockfotograf. I början av konserten var det skymningsljus och då hade jag god användning av mitt telezoom, men i takt med att mörkret sänkte sig gick jag helt över till ljusstarkare objektiv. Så här i efterhand hade jag nog låtit telezoomen legat kvar hemma och kompletterat 24:an och 135:an med ett kort ljusstarkt tele och kanske en 35mm.




Hur gick det då i derbyt mellan Moholms SK och Tidans IF? Moholms SK vann med övertygande 5–0 och avancerade till en fjärdeplats i tabellen. Kanske gav den tunga musiken från den närliggande parken dem lite extra vind i seglet som de behövde i det heta derbyt. Det av SMHI utlovade ösregnet lyste också med sin frånvaro, och det kom bara några spridda droppar under konsertens gång. Men i närliggande byar och samhällen hade himlens portar öppnats och dränkt dem i ett ymnigt skyfall. Om du undrar hur XT låter kan du lyssna på deras låtar här.












Text och foto: Mikael Good