En Leica är ett verktyg och ingenting annat
Det är mycket tjôt om Leica i bloggarna just nu. Den ene säger att det är en överklasskamera som ska bäras som ett smycke runt halsen, den andra säger att analoga Leica M är de enda sanna Leicorna och att de digitala förlorat sin själ, och så går snacket runt, runt och runt.
För mig är en Leica ett verktyg, ett redskap för bildskapande och ingenting annat. Jag använder ofta en digital Leica M i jobbet. Mest för att jag älskar att fotografera med en mätsökarkamera, och för att Leicas kameror har få knappar, stor ljusstark sökare utan en massa extrainformation samt lättnavigerade menyer vilket jag föredrar. Behöver jag göra exakta kompositioner har jag en EVF att ta till som tillåter mig att se motivet genom objektivet.
Analoga Leicor har helt klart sin charm, trots att de är svårladdade (vilket är en orsak till att M-fotografer ofta hushåller med bilderna) men det finns analoga M-kameror från Zeiss, Voigtländer och Konica som är lättladdade. Personligen tycker jag att det är dyrt och omständigt att framkalla film som jag ändå ska scanna in. Väljer man att plocka fram bilderna i mörkrum är det en annan femma. Personligen föredrar jag att ha scannern inbyggd i kameran och att spara bilderna på ett minneskort.
Bilderna som illustrerar inlägget tog jag på Teaterstickornas uppsättning av Alice i Underlandet på kulturhuset Spira i Jönköping. Jag använde en Leica M10 med ett 35mm samt ett 90mm objektiv. Genom att fotografera teater har många spirande dokumentärfotografer lärt sig att hantera ljus och fånga ögonblicken i precis rätt tid. En av dem var Josef Koudelka. Nu är det länge sedan jag var en spirande dokumentärfotograf, men det är ändå kul att fota teater lite då och då.
Om du har vägarna förbi Jönköping får du gärna följa med på Alice spännande och smått galna resa tillsammans med Teaterstickornas Musikteatergrupp. Biljetter till de tre kvarvarande föreställningarna köper du här.
Text och foto: Mikael Good
En övertygande uppvisning av fin svartvit fotografi du visar!
Tycker inte du som jag att en styrka hos M-Leica är att man med just 135mm och 90mm kan se i sökaren vad som händer strax utanför bildfältet? Det måste ha varit underlättande i just detta reportage.
/Mikael
Det har lämnat efter sig fylliga reportage om 1968-turbulensen och om Almstriden. Jag har nyligen skannat negativen, och kan konstatera att dom håller än i dag. Leica är alltså fast förankrad i mitt hjärta!
Vi är nog ena riktiga nördar som diskuterar sådant år 2022 - ha, ha.
/Mikael
/Mikael
Det är ett nöje att se dina svartvita reportage. Det här helt enkelt strålande, likt de unga skådespelarna. Vilken spelglädje.
Val av verktyg för att fotografera är delvis en fråga om känsla. Vissa verktyg känns rätt, medan andra känns lite aviga.
Om du hugger ved någon gång så är det samma i val av yxa.
Ha det väl
Bob
/Mikael
/Mikael
För mig storleken i alla fall betydelse. Ja, jag har några Leicor i min ägo och jag tycker kanske inte att de är prisvärda (vad det nu innebär) - men M-objektiven är små... och mycket bra. Jag har Canonobjektiv som kanske är lika bra men de är mycket mycket större.
Man måste inte heller alltid köpa det som är mest prisvärt. Jag köper det jag vill ha och har råd med.
Jag köpte t.ex. en Sony RX100 v4. Mycket liten och fenomenal kamera som man kan ha med sig överallt. Bildkvaliteten är mycket bra (entumsskärm) och duger till det mesta. tyvärr är den ganska oinspirerande att fota med. Ändå blir det många bilder tagna och det tror jag beror på att man kan stoppa ner den i fickan och alltid ha med sig. En mobilkamera är om möjligt ännu mer oinspirerande och dessutom ergonomiskt hopplös att hantera.
Vad vill jag säga med det här? Jo, att Leica M är inspirerande att fota med!
Höll på att glömma: Fina bilder, dina här i bloggen alltså!!
/T
/Mikael
Leica Q2 passar mig bäst som föredrar 28 mm
auto för mig som använder en hand
skarp och mycket fint ljusinsläpp
tack för bra text och bilder
/inger
/Mikael