Pumphuset en utmärkt livescen mitt i Borås

Antalet livescener runt om i landet minskar stadigt, men en del städer går emot strömmen. I Borås finns Pumphuset som har en bra livescen, den är såpass bra att den tillsammans med kulturbolaget Bara Gört var en av tre nominerade till Sveriges bästa livescen 2017.




I lördags var jag på plats i ölhallen Pumphuset i Borås för att lyssna på bra musik och göra ett reportage till tidningen Världen idag om Metal Prayer Day som arrangerades av Metal Sanctuary. Hårdrocksbanden All for the King och Larm spelade under kvällen. Rapartisten Puma från Göteborg förstärkte Larm på två låtar Larm och Jag tänker be för Sverige.




Ett drygt 80-tal personer i åldrarna 7 till 80 år, med betoning på medelålders män hade samlats för att se banden. Även om det gärna hade fått vara några fler så var det nästan fullt i lokalen. Både All for the King och Larm består av rutinerade musiker och låtskrivare. Musiken höll som sig bör mycket hög klass och publiken var nöjda med vad fick för pengarna.



Det är alltid kul att se musiker som är vana att spela för större publik på ett litet ställe, det blir tätt och intensivt. För mig som reporter var det lätt att komma åt och fotografera. Vilket gjorde att jag kunde köra 21mm på mätsökarkameran för att få lite mer närvaro. Jag hade även ett 70-180 på min andra kamera som jag kunde plocka detaljer med för att bygga reportagekänsla.




Förutom att det var en mycket bra livescen så var väggarna i Pumphuset dekorerade med några av Mats Alfredsson utmärkta gatufoton. Jag passade på att ta en ordentlig kik på dem innan konserterna började. Reportaget från spelningarna i Pumphuset hamnade i tidningen Världen idag, och du kan läsa det här, där kan du även se hur bilderna ser ut i färg. 

















Text och foto: Mikael Good

Det har varit en intensiv men rolig rocksommar

Ingen sommar utan musik brukar jag säga, men i år har jag nästan överdoserat på musik, och bitvis har det varit varmt, intensivt men samtidigt väldigt roligt. Jag har träffat många gamla vänner, och fått en del nya bekantskaper. Men framförallt har jag fått höra mycket bra musik och tagit mängder av bilder.

Många band och artister av olika storlek och dignitet har rört sig framför kameran, och jag har upptäckt nya band och ny musik att lyssna på. Att gå igenom och redigera alla tusentals bilder är ett gediget arbete, men för min del är det lite av terapi att gå igenom och redigera bilder när höstmörkret sänker sig över landet, och så är det ett bra sätt att återuppleva sommaren på.

Det är framförallt musiken som lockar mig till att fotografera och recensera konserter. För mig finns det bara en plats att se en konsert från och det är längst fram, och då är det en fördel att vara rockfotograf! Står det ett riktigt bra band eller en artist på scenen som bjuder på sig själv är det lätt att få ”feeling” vilket avspeglar sig i bilderna. Jag har svårt att förstå rockfotografer som inte har något musikintresse, och som bara trängs i diket för att få lite speciella bilder att lägga i sin portfolio eller tävla med. Det är lika märkligt som en naturfotograf utan naturintresse (om det nu finns någon sådan).

De få slantarna som jag drar in går till utrustning och kanske en och annan resa. Men vill man bli rik ska man göra något annat, timlönen är direkt usel! Idag är det inte ovanligt att artister och arrangörer kräver fri tillgång till fotografernas bilder om de vill ha en ackreditering, vilket har lett till att många jobbar gratis, och på så vis undermineras arbetsmarknaden för dem som försöker leva på sitt jobb eller har det som ett extraknäck. 

Det händer att jag jobbar ideellt, men då handlar det om artister som jag har lärt känna, och som jag vet har en obefintlig budget. Många mindre och mellanstora band har det tufft ekonomiskt, få av dem kan leva på musiken, och pengarna som de drar in räcker i bästa fall till instrument och replokal. Men band och arrangörer som har gott om pengar skulle gott kunna betala för sig!

När jag fotar konserter är verktygen viktiga, kamerorna måste klara minst 12600 ASA. I år har jag primärt arbetat med en Sony A9 med ett Tamron 28-75/2.8 och ett Tamron 70-180/2.8 samt en Leica M10 med ett 35/2. Med sin stora ljusstarka mätsökare är Leica M som gjord för att fota konserter i dåligt ljus. På filmtiden var det inte allt för ovanligt att jag träffade på M-fotografer på konserter, men nu är det många år sedan jag senast träffade någon med Leica i diket.

Text och foto: Mikael Good

En Leica är ett verktyg och ingenting annat

Det är mycket tjôt om Leica i bloggarna just nu. Den ene säger att det är en överklasskamera som ska bäras som ett smycke runt halsen, den andra säger att analoga Leica M är de enda sanna Leicorna och att de digitala förlorat sin själ, och så går snacket runt, runt och runt.




För mig är en Leica ett verktyg, ett redskap för bildskapande och ingenting annat. Jag använder ofta en digital Leica M i jobbet. Mest för att jag älskar att fotografera med en mätsökarkamera, och för att Leicas kameror har få knappar, stor ljusstark sökare utan en massa extrainformation samt lättnavigerade menyer vilket jag föredrar. Behöver jag göra exakta kompositioner har jag en EVF att ta till som tillåter mig att se motivet genom objektivet.

Analoga Leicor har helt klart sin charm, trots att de är svårladdade (vilket är en orsak till att M-fotografer ofta hushåller med bilderna) men det finns analoga M-kameror från Zeiss, Voigtländer och Konica som är lättladdade. Personligen tycker jag att det är dyrt och omständigt att framkalla film som jag ändå ska scanna in. Väljer man att plocka fram bilderna i mörkrum är det en annan femma. Personligen föredrar jag att ha scannern inbyggd i kameran och att spara bilderna på ett minneskort.

Bilderna som illustrerar inlägget tog jag på Teaterstickornas uppsättning av Alice i Underlandet på kulturhuset Spira i Jönköping. Jag använde en Leica M10 med ett 35mm samt ett 90mm objektiv. Genom att fotografera teater har många spirande dokumentärfotografer lärt sig att hantera ljus och fånga ögonblicken i precis rätt tid. En av dem var Josef Koudelka. Nu är det länge sedan jag var en spirande dokumentärfotograf, men det är ändå kul att fota teater lite då och då. 




Om du har vägarna förbi Jönköping får du gärna följa med på Alice spännande och smått galna resa tillsammans med Teaterstickornas Musikteatergrupp. Biljetter till de tre kvarvarande föreställningarna köper du här.

Text och foto: Mikael Good

Sökaren på Leica M10 är helt fantastisk

När man har foto som en inkomstkälla är det viktigt att verktygen fungerar som de ska för att man inte ska missa några bilder. Det gör att det ställs lite högre krav på utrustningen, vilket gör att kamerorna ofta kostar lite mer. Men genom att köpa begagnat kan man komma ned till rimliga nivåer.

När jag jobbar använder jag oftast två kameror, en med fast vidvinkel och en med telezoom för att slippa byta objektiv. Andrakameran som jag primärt använt med vidvinkel har varit en enklare kamera. Nyligen bestämde jag mig för att skaffa mig en bättre andrakamera, för att slippa kompromissa. Kamerorna i Sonys A7-serie lider av rolling shutter och bandning, de fenomenen har tyvärr förstört allt för många bilder för mig genom åren. A1 och A9 kamerorna lider inte av rolling shutter. I och med att jag redan har en Sony A9 bestämde jag mig för att försöka få tag på en bättre begagnad A9 II som komplement.

Jag satte ett pris som jag var beredd att betala för en begagnad A9 II och satte bevakning på några olika annonssajter, utan att få napp. Men efter ett par månader dök det istället upp ett erbjudande på en bättre begagnad Leica M10 med extra batteri och handgrepp till samma pris som jag kunde tänka mig att betala för en A9 II, jag funderade en halv sekund innan jag slog till. Nu har jag jobbat parallellt med min A9:a och M10:a i ett par månader och kamerorna kompletterar varandra väl. Det är lite klassisk reportagekänsla över att köra med mätsökare och "spegelreflex"!



På 1960-, 1970- och 1980-talen var det inte ovanligt att fotografer använde en spegelreflexkamera för telebilder och en Leica M för reportagebilder med vidvinkel. Den stora ljusa mätsökaren och pressad Tri-X gjorde kameran lämplig för fotografering utan blixt i lite skummare miljöer. De digitala Leicorna fram till M10 har tyvärr inte kunnat förvalta det arvet och har varit dåliga på höga ASA och har behövt mycket ljus för att kunna leverera bra bilder. Men sedan M10:an introducerades har Leica åter en mätsökarkamera som är som klippt och skuren för reportagefoto!

Bldkvaliteten mellan kamerorna är snarlik, precis som Sony A9 är M10:an användbar upp till 12600 ASA och lite till med lite extra handpåläggning i Topaz DeNoise. Men framförallt lider ingen av kamerorna av rolling slutter eller bandning. Även om Sonyn på pappret är en mycket bättre kamera, är det M10:an som är mitt förstaval, den är välbyggd, mer lättjobbad, och inställningsmöjligheterna är få och lättöverskådliga vilket jag föredrar. Sökaren på M10 helt fantastisk, det är nog den bästa sökaren i någon kamera som jag har jobbat med! M10:an gör inte bort sig som arbetsredskap, och borde få hamna i fler yrkesmäns och kvinnors kameraväskor, särskilt som begagnatpriset har gått ned till rimliga nivåer.

Text och foto: Mikael Good

Skulle Cartier Bresson valt en Leica idag?

Den 13 januari presenteras den nya Leica M11 med pompa och ståt. Av de läckta förhandsrapporterna och bilderna verkar det vara en riktigt bra mätsökarkamera, som trots ett relativt högt pris mycket väl kan bli en storsäljare med Leica mått mätt. Hur många som letar sig ned i professionella fotografers kameraväskor återstår dock att se.

Med anledningen av lanseringen var det någon i en Leicagrupp på Facebook som ställde frågan om vilken Leica Cartier Bresson skulle valt om han börjat fotografera idag? När Cartier började fotografera ville han ha en fickvänlig kamera med bra bildkvalitet, på den tiden fanns det i princip bara en kamera att välja på som svarade upp till hans önskemål nämligen Leica. Även om det snart dök upp värdiga konkurrenter till Leica var han kameramärket trogen fram till sin död 2 augusti 2004.

Det är svårt att spekulera i vilken kamera han skulle valt idag. Men med utgångspunkten att Cartier föredrog att se omvärlden genom ett normalobjektiv, och ville ha en fickvänlig kamera som inte gjorde avkall på bildkvaliteten tror jag inte att han skulle valt en Leica eller någon annan större digitalkamera. Jag tror att han skulle valt en liten fickvänlig och diskret Ricoh GR IIIx som har ett 40mm objektiv och som tillbehör en 40mm sökare.

Den översta bilden är ett självporträtt av artikelförfattaren och den nedre bilden kommer från Wikimedia och föreställer Cartier Bressons första Leica.

Text och foto: Mikael Good