Leica M 10 Monochrome får bekänna färg
Det är många fotografer som har åsikter om Leica, men konstigt nog är det få av dem som har åsikter som arbetat med en Leica. Företagets nyaste skapelse Leica M 10 Monochrome har precis kommit ut på marknaden men redan fått bekänna färg i debattforum, efter debattforum.
De flesta debattörerna verkar reta sig på priset som väntas bli 93 000 kronor. Många raljerar också över att en snudd på antik kamera med en svartvit sensor kan kosta mer än finessspäckad proffskamera som Canon 1DX Mark III.
En del påstår att deras enkla systemkameror levererar bra svartvita bilder för en betydligt lägre peng. Visst så är säkert fallet om man nöjer sig att arbeta med en spegelreflex- eller en digital sökare. Men om man som jag vill ha en digital mätsökare med svartvit sensor, finns det inget annat än Leica att välja på. Det spelar ingen roll hur bra Fuji X-Pro3 är, den har ingen mätsökare och därför är den ointressant för mig.
Leican tillverkas för hand av arbetare som får skäligt betalt för sitt jobb, och den har en sensor som är direkt framtagen och anpassad till kameran. Kameran kommer inte att göras i någon stor serie, varför framtagningspriset per såld enhet blir stor. 93 000 kronor är mycket pengar för en kamera. Men jag kan ändå förstå att det finns de som är beredda att lägga så mycket pengar på en kamera. En del är beredda att lägga hundratusentals kronor på klockor, jaktgevär eller Hifi-produkter, och därför är det egentligen inte så konstigt att det finns en marknad för dyrare kameror.
Det är inte helt omöjligt att jag kommer att köpa en Leica M10 Monochrome. Blotta tanken att kunna jobba med en kamera som har en sensor som är byggd från grunden för svartvitt foto får det att rycka i mitt avtryckarfinger. Men jag kommer i så fall att vänta ett par år tills priset blir det rätta, och att jag drar in de pengarna på mitt fotograferande som behövs för att rättfärdiggöra ett köp.
Jag tycker om att arbeta med mätsökare och använder ofta min Leica i jobbet. Men det är alltför sällan som jag får leverera bilderna i svartvitt, kunderna vill oftast ha färg, och därför har jag en digital Leica med färgsensor och inte en Monochrome. När jag så vill kan jag ställa kameran i svartvitt läge och fota som jag helst vill.
Bilden i inlägget tog jag på San Diego-rockarna Switchfoot's turnépremiär i juli. Jag använde ett Zeiss ZM 21/2.8 och en Leica M 240 för bilden. Den har tidigare publicerats i färg i Världen idag, och bandet använde sig också av färgvarianten, men så här vill jag själv se bilden.
Text och foto: Mikael Good
Jo, behärskar man den kameran som här blir det väldigt bra!
/ Bengt H.
/Mikael
Jag håller med dig. Skulle inte tveka en sekund om jag var proffs idag och kunde motivera den för bilder till kunder som krävde kvalitetsbilder, just som den bild du visar här.
Lycka till
Bob
/Mikael
För de flesta sorters tryck och för webanvändning tror jag inte att man märker någon skillnad mellan en färgkamera och en kamera med svart/vit sensor. Det måste till speciella tillämpningar för att det ska vara tekniskt meningsfullt med en svart/vit sensor.
Men sen har vi det där med hur det är att fotografera med en viss kamera, och det är betydligt svårare att kvantifiera. :-)
/Mikael
Att en Leica är en "lyxprodukt" eller en "statussymbol" är en av de absolut tramsigaste kommentarerna. Vad är då en PhaseOne-kamera med digitalt bakstycke i prisläge 400 000+ för något? Av olika skäl har jag träffat många svenska Leica-ägare och hittills har ingen av dem verkat vara typen som ägnar sig åt lyxkonsumtion. Dessutom har de rika tandläkarna lyst med sin frånvaro. Det samma gäller för läkare, skumma finansmän och adliga markägare. Min läkare har en Sony APS-C-kamera och jag är rätt säker på att hon inte är intresserad av att fokusera manuellt (som exempel). Statussymbol? Mja, man måste vara väldigt naiv om man tror att en Leica runt halsen är den absoluta brudmagneten på Stureplan eller en kredithöjare när man besöker banken för att få ett bolån.
Det tredje typen av kommentar, "den här kameran tänker jag inte köpa", har jag aldrig förstått. Varför är det intressant för mänskligheten att "Nisse i Brösarp" inte vill köpa kameran? Observera att just den här kommentaren förekommer vad som än lanseras, oavsett tillverkare osv.
Överlag är det trist att konstatera att även på ett "specialforum" som Fotosidan så har "Facebook-sjukan" tagit över. En artikel om Leica Monochrom handlar om en kamera, med kommentarerna tappar tråden redan efter några få inlägg.
/Mikael
Riktigt bra bild!. Och ja jag kan bara hålla med om att en Mono skulle vara trevlig att äga.
Jag tror den där debatten som alltid uppstår är en följd av okunnighet till 99%. Har inte hört många som faktiskt använt en Leica och som sedan säger att : "Ja, den är för dyr och det är skit för dom pengarna". Däremot är det säkert många som gärna skulle vilja ha en och betala betydligt mindre.
Jag kan dock förstå att man av okunnighet( i just det här sammanhanget) kan ha svårt att förstå eftersom jag själv hade lite samma åsikt om inte bara Leica men om andra saker som jag tyckte var dyrare än något annat och jag inte hade lust att betala så mycket just då eller helt enkelt inte hade råd, och aldrig hade testat det. Då är det ofta de kommentarerna man lägger för att det ska känna lite bättre. Eller för att man faktiskt verkligen tror att det är skit som bara är högre prissatt.
Jag hade lite samma inställning till exempelvis allt som hade med Apple att göra för många år sedan. Jag körde med PC in i det sista och redigerade bilder etc på dom. Hade vänner som alltid sa till mig att "once you go mac, you wont go back"! och jag skrattade åt dom...nej nej nej, den där marknadsföringen går jag inte på. Bara för att man slänger på ett Äpple så blir det flera tusen dyrare!
Men så köpte jag min första Mac, och har sedan aldrig köpt en Pc. Allt dom sagt stämde, den funkar och sätts på fort, och får typ aldrig virus. Så de pengarna jag la då och har lagt har jag nog redan tjänat in på att jag förmodligen skulle ha slängt min 8e PC efter att i frustration fått virus till förbannelse och sedan fått kassera den ;)
Lite samma känns det med Leica, man får något som är väldigt fin kvalitet, och man har inte alls samma lust att uppgradera hela tiden. Det dödade min "GAS" nästan och har slutat bry mig som jag gjorde innan då det lanseras en ny modell hela tiden.
Nu hoppas jag bara att den håller i många år till så kan jag när Leica M Mono gått ned i pris sälja allt jag har och köpa den och fota med tills jag går till de "sälla jaktmarkerna" ;)
ha det gott! Mvh Martin.
/Mikael
Jag köpte själv en Leica Monochrom (246) när den kom ut 2015, av olika skäl sålde jag den 2017 (främst småbarn och för lite tid), men jag saknar den en hel del. Man kan absolut konvertera framgångsrikt till svartvitt från en digital färgbild idag, men dels så har du inte i närheten så mycket information (1 kanal med full upplösning kontra 3 med 1/3 var) och sen är den absoluta upplösningen helt klart högre. Ur ett fotografiskt perspektiv så är Leica generellt en mycket meditativ kamera att arbeta med, den är absolut inte "enkel", men bristen på funktionalitet gör att varje bild får ta lite längre tid och att som fotograf anstränger sig mer för att faktiskt fotografera kontra ta en väldigt massa bilder och sen se om någon blev "bra". Jag har ägt både Canon 1D och Nikon D800, och till en del fotouppdrag (t ex sport) är de helt överlägsna med deras hastighet och snabba autofokus. MEN, helt ärligt, de flesta bilder de flesta av oss tar (vardagsbilder, flanörbilder, ett och annat landskap mm) kan utan vidare tas med en Leica. Idag har jag bara min M10 och oftast använder jag bara ett eller möjligen två objektiv (21, 35a eller 50), men mängden "bilder som blev bra" har faktiskt blivit högre än vad jag hade med Nikon/Canon. Det tar ett bra tag att lära sig använda en mätsökare, men har man väl vant sig så är den närmast beroendeframkallande. För mig så representerar mätsökaren, och i synnerhet en digital monokrom sådan, fotografi i dess renaste form. Om det är för alla och om man tycker att det är värt priset är helt och hållet upp till var och en.