Inspirerad av Peter Hennig

Inspirerad av Peter Hennigs fina "privata bilder" häromdagen kastade jag mig ner i kartongen märkt "Gamla neg" på jakt efter första kärleken. Hon hette Kikki och vi träffades i gymnasiet, flyttade först till Göteborg och sedan till Stockholm där vi bodde i ett kollektiv på Södermalm under ett år, 1971.

Det var en tid av stora omvälvningar och livsval och det gick som det gick. Hon gick åt sitt håll och jag åt mitt. Kärleken krossades mot vardagens rev, som poeten skulle uttryckt saken. 

Porträttbilden minns jag att jag tog vid Slussen en blåsig kväll då vi bestämt oss för att gå skilda vägar. Nikon F med en 35:a, felexponerad och felframkallad, men ändå ett minne värt att bevara för mig.

Vart hon tagit vägen vet jag inte, annat än att hon flyttade tillbaka till Göteborg och fortsatte sina akademiska studier i idé - och lärdomshistoria. Men enligt Ratsit lever hon tydligen än och fyller 75 till våren. Kanske att skickar henne bilderna då.

Mer än ett halvt sekel sedan...Herregud så tiden går....

Om vardagens sexuella trakasserier

Vad är sexuella trakasserier?

Var går gränsen mellan skämt och allvar?, män och kvinnor emellan.

Jag menar det där som ligger lite i skuggan av  #Metoo, mer vardagsnära så att säga.

En till mig nästående kvinna berättade följande historia ur det svenska arbetslivet:

” Jag kom försenad till ett möte med it-chefen och hans två manliga medarbetare. Med andan i halsen ursäktade jag mig, stängde dörren och slog mig ner vid bordet.

- Är du inte djurvän?, frågade inledningsvis it-chefen medan jag tog fram pappren.

- Jo, det är jag väl.. varför undrar du det?, svarade jag lätt förvirrad.

- DU SITTER JU PÅ MUSEN!

Tre män brast därefter ut i ett gapskratt.

Hur kvinnan i fråga mådde under resten av mötet kan nog alla med ett uns av empati föreställa sig.

Själv har jag många gånger tänkt att den där it-chefen skulle jag velat slå på käften, eller rycka i kopplet. Eller alla fall skälla ut efter noter.

Som man gör med hundar som beter sig som byrackor.

Evert Taube och flickan på vägen

Måndag efter PLANKET

PLANKET tog nästan musten ur mig. Den stora utomhusutställningen på Södermalm i Stockholm i helgen var verkligen en snurrande karusell av människor, möten och bilder, bilder, bilder.

Jag visade en ”förtitt” av bilder från en kommande utställning på Galleri Fotografi i slutet av september. Ett mer än 50 år gammalt material från en tid då mitt Södermalm såg helt annorlunda ut än idag, med andra människor och andra sociala villkor.

Men nu är det måndag förmiddag och jag har landat efter lördagen och söndagens fotografiskas turbulens.

PLANKET  handlade om 300 fotografers bilder i en salig blandning, högt som lågt huller om buller, guldkorn och skräp.

Svårt att smälta i all hast.

Men vad kommer jag att komma ihåg och vad har jag lagrat i mitt minnes hårddisk?

Två arbeten. Två fotografer.

Två material, ett aktuellt reportage från helvetet i Ukraina av Meli Petersson Ellafi och ett omfattande arbete från det tidiga 90-talets Sydafrika av Ulf Berglund.

Bilder som stannar kvar och berör mig på riktigt. Som bör ses i tryck eller på vägg och inte på Instagram eller facebooks hastigt försvinnande bildflimmer. Bilder som kräver koncentration av sina betraktare.

Meli och Ulf alltså.

Ödmjuka som människor och som fotografer  och samtidigt fullständigt närvarande i sina arbeten.

Det är sällan jag säger det, men deras bilder på PLANKET förtjänar det:

Världsklass.

Och så här ser Meli och Ulf ut - OBS, det är inte mina porträtt, jag lånade dem från deras egna hemsidor

Meli Petersson Ellafi

  Ulf Berglund

Omar Sharif och jag och gränsen för min manliga fåfänga

Var går gränsen för min manliga fåfänga? Frågan ställdes på sin spets härom veckan.

Vanligtvis gör jag ingen stor sak av hår och skägg, nöjer mig att besöka samma frisör på pensionärsrabatt några gånger om året. Skägget ansar jag själv när kära hustrun frågar om jag sett mig i spegeln på sistone.

Men för en vecka sedan bröt jag min gamla frisörvana och gick till ett ställe som en kompis rekommenderade.

Reza heter frisören i fråga, en man som lägger ner sin själ och stolthet i sitt arbete.

På väggen hängde en bild av en ung Omar Sharif med en otroligt välansad mustasch. Reza pekade på bilden och sa att han ville skapa samma elegans av mitt gamla skatbo beläget mellan näsan och överläppen.

-  Och jag gör det gratis min vän!

Detta erbjudande var svårt att motstå och när jag satt och tittade på bilden av Omar kom en svårdefinierad känsla smygande. En känsla av både tvekan och fåfänga.

Det tog säkert en halvtimme att strå för strå ansa skatboet och Rezas nit med saxen gav verkligen utdelning. Känslan av tvekan vek undan för välbefinnande. Så stilig mustasch har jag minsann aldrig haft.

Men så kom det;

- Nu ska jag bara vaxa och färga också, sa Reza som den mest självklara sak i världen.

Och DÄR, precis där, gick gränsen för min manliga fåfänga och jag tittade snabbt upp på Omar på väggen.

- Jag tänker inte gå hem till kära hustrun och se ut som dig din gamla kvinnotjusare, sa Jante inom mig.
Alltså avböjde jag artigt Rezas erbjudande.

-  Ni svenskar lär er aldrig,  suckade han.

Sedan drack vi en kopp kaffe, Reza berättade om sin flykt från mullornas Iran och sa att jag alltid var välkommen tillbaka nästa gång skatboet vuxit till sig.

Trevlig helg förresten. På lördag och söndag är det PLANKET i Stockholm. Jag ställer ut på lördagen. Kanske vi ses!