Längtan i vår tid

Bilden tog jag ungefär samtidigt som Trump och hans gubbar förberedde inreseförbudet för syrier till USA.  Nu sitter han- flyktingen från det sönderbombade Aleppo, på ett gammalt fängelse, torftigt ombyggt till flyktingförläggning i Härnösand och väntar på besked om tillfälligt uppehållstillstånd. Han vet inte vad som blev av hans försvunna och älskade lillebror. Bara en bild i mobilen finns kvar. Längtan i vår tid.

Ett hastigt möte

Jag har tillbringat veckan tillsammans med författaren Doris Dahlin i Härnösand med att fotografera flyktingar på de olika flyktingförläggningarna i staden.

Det handlar om människor som överlevde båtresor över Medelhavet, om människor som flytt från förtryck och terror. Det handlar om familjer som desperat kämpar för en framtid utanför de länder där det inte längre går satt bo. Som i Jemen, Syrien och Afghanistan.

Nu sitter dom i väntan på förläggningarna. Det är starka berättelser vi får ta del av och det är ett stort fotografiskt material som ska vaskas fram till en bok och utställning vad det lider. 

Samtidigt var förra veckan absurd. Media översvämmades av den nye amerikanske presidenten och turerna kring hans installation samtidigt som vi lyssnade till berättelser så långt från Donald Trumps aggressiva installationstal det bara går att komma.

Bilden ovan var f ö den sista jag tog innan jag packade ihop kameraväskan för den här gången. En liten flicka från Kabul, i en korridor på ett flyktingboende i en liten kuststad i Norrland. Måtte hon få ett bra liv.....

Sakta rullar 2017 in

Stockholm 2017-01-04

Så sakteliga börjar 2017 rulla in. Om några veckor ska jag och min kollega - författaren Doris Dahlin, upp till Härnösand för att träffa asylsökande i vårt pågående projekt om hur det är att vänta på avslag eller tillstånd för att få uppehållstillstånd i Sverige. Det är i mångt och mycket en ny värld som öppnat sig för mig. Så många berättelser från en värld som handlar om förtvivlan, längtan, trauman, förvinnanden och en skopa kärlek. Jag försöker att vara så lyhörd som bara möjligt är. Några bilder och historier har jag redan visat i tidigare blogginlägg. Det kommer garanterat mer vad det lider.

Annars har helgerna förflutit i välbehövlig lugn och ro. Min dotter kom hem från Grekland dan före julafton där hon jobbat sedan i höstas i ett läger för syriska och afghanska flyktingar. Mycket av det hon upplevt har jag lyssnat till och hon överraskade mig på julafton med en fin present - en hälsning från några syriska flyktingtjejer. Det var en teckning med några blommor runt de arabiska orden för familj och fred. Två ord omgivna av små blommor, varsamt tecknade. Dottern hade nämligen berättat att jag länge funderat på att tatuera mig och tjejerna tyckte att jag skulle låta tatuera deras bild på min högra överarm. Det blir nog så och jag kommer att visa resultatet vad det lider.

I bakhuvudet, under lugna helgdagar, har också funnits tanken en möjlig bok, nån sorts samling av det jag plåtat under alla år. Jag gick därför igenom min blogg för att se om något var användbart och upptäckte att jag i första hand alltid plåtar i svartvitt. Varför det blivit så vet jag nog inte, kanske mest för att det är det enda jag kan.

Dock, under de lugna mellandagarna gick jag och hustrun en kväll till ett nytt favoritställe på Hornsgatan nära Mariatorget. "Gamla Amsterdam" heter stället, egentligen en ostaffär men som också serverar vin och har öppet till sent. Dessutom är ägaren, precis som jag,  förtjust i jazz som han sprider på lagom nivå i högtalarna. Vi slog oss alltså ner med en delikat ostbricka och ett par glas god Riesling och kände en viss förtröstan inför det år som nu precis har börjat. Vi har ju varandra...

Till tonerna av Miles Davis tog jag därefter en bild av min livskamrat. I färg, för ovanlighetens skull.