Inför Planket Sthlm 17-18 augusti

Planket Stockholm går av stapeln nu den 17-18 augusti och jag är i full färd med att välja mina bilder. Men också med en annan sak; Under några år har jag och ett par andra gamla elever på Christer Strömholms Fotoskola talat om att försöka göra en större samlingsutställning med bilder som skapades där under åren 1962-74, då år som skolan existerade.

Vi kommer därför att visa upp en del material över tre meter på Planket, bilder vi fått låna av fotografer som alla har sitt ursprung på gamla "Fotoskolan".

Några av alla oss som gick på "Fotoskolan" finns nu inte längre i livet, många har inte heller gått att få tag i, elevlistorna fanns bara på papper och hamnade på tippen för länge sedan. En hel del elever blev heller inte yrkesfotografer i egentlig mening.

Men några blev fotografiska världsnamn.

Och de flesta grundlade också en livslång passion för fotografisk bild och fotografiskt berättande.

Det är detta vi vill lyfta fram. En fotografisk epok.

Titta förbi på Planket och kolla in något av det som producerades under överinseende av Christer Strömholm 

Vi finns på plats och kan berätta mer både lördag och söndag.

Mitt i sommaren

Jag häckar i ett gammalt torp på en magisk ö - Hemsön- som delar Ångermanälven vid utflödet i Östersjön. Det är lata dagar med ljusa nätter  grill, böcker och en del mygg i sällskap med min familj. Oftast angenämt, men så råkade jag se en annons om en vernissage på Sundsvalls museum fyra mil från Hemsön.

Alltså åkte jag till Sundsvall i lördags,  till den välbesökta vernissagen av Paul Hansens utställning ”Vittnesmål”.

Paul är bildjournalist på DN och definitivt en av världens bästa inom sitt område. En fotograf jag verkligen beundrar.
Utställningen är omtumlande, bilderna oerhört starka i sina vittnesmål om människors lidande i den trasiga värld vi lever i. Bilder från Kongo-Kinshasa, Libanon, Syrien, Gaza, platser där människor tvingas framlida sina liv under omständigheter vi i det här landet nog aldrig riktigt kan förstå. Platser krig är vardag och bombkratrar barnens lekplatser.

Men Paul Hansen tror jag kan förstå hur det är att leva där. Hans bilder är beviset. Och han tar risker för att komma riktigt nära människorna.
Samtidigt -och det är styrkan i utställningen - så skymtar också värmen fram där livet tycks som allra jävligast.
En flicka i ett mörkt flyktingläger kastar upp en röd boll i luften med ett förtjust leende, en pojke söker en kram från en mormor.

Kontrasten med bilder från krigets vansinne gör utställningen så närvarande att jag nästan kunde höra hur bilderna andades. Det handlar om bilder som lyser i det tunna mellanrummet mellan civilisation och undergång.

Paul Hansen är, förutom en fotograf med total närvaro, också en bra berättare och skribent. Han har, trots de helveten han skildrar, lyckats behålla ödmjukheten i sitt fotografiska angreppsätt. Inga onödiga telebilder, aldrig fega ur. Vara människa bland andra. Lyssna in.
Är det kanske just därför han är så otroligt bra?, trots att han beskriver sig som närmast en nolla när det kommer till kamerahantering, iso-inställningar etc. Det må vara hur som helst med den saken tänkte jag, men när det kommer till bild och ljus är han en mästarnas mästare.

Jag frågade ocksåhonom vilka bilder han inte tar, vilka han undviker att visa. "Det är dom bilder som finns i mellanrummen mellan det som hänger här på väggarna", svarade han och jag förstod i en sekund precis vad han menade. Balansen och det personliga ansvaret för det du visar upp.

På väg ut från Sundsvalls museum ser jag en textrad som hugger tag;
”Det kunde lika gärna varit du”.

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se