Helgnöje?

Gatufotografi, råd från en mästare

Gatufotografi, när den är som sämst, är en sorglig exploatering av människor. När gatufotografin är som bäst lär den mig som betraktare något om den värld jag lever i. Själv fotograferar jag sällan planlöst på gatan. Jag tycker mer om att bita mig fast i de miljöer och bland de människor som jag fotograferar, nån sorts subjektiv dokumentärfotografi är väl den bästa beskrivningen. På ett plan handlar det om att utsätta sig, utmana sig sjäv. Det har för mig handlat om att följa med en Cirkus under en sommar, hänga på ett ölschapp under en vinter, följa ett punkband på turne eller som det projekt som upptar mig nu; att följa en grupp asylsöknade i en liten Norrlandskommun under ett år.  Dock erkänner jag villigt- en hel del av mina bilder, liksom hos många andra fotografer, är tillkomna av tillfälligheter, ibland på gatan eller på resor och kanske kvalar de då bättre in under begreppet gatufotografi. Vad som då styr ögats väg till kameran är en gåta och det får det gärna fortsätta vara. Ibland är det bara ljus tror jag, eller ett ansikte i mängden.

En av de stora - Bruce Davidson, som är en dokumentärfotograf av rang,  har haft anledning att fundera mycket på temat "gatufotografi". Jag tycker artikeln om hans råd  och metod är mycket läsvärd: 

http://erickimphotography.com/blog/2012/10/09/15-lessons-bruce-davidson-can-teach-you-about-street-photography/

Dagens Trump

I badrumsspegeln torsdag morgon 2017-03-23:

Min fru följer Donald Trump på Twitter. Det börjar sätta sina spår...

Ett kärt återseende

Idag kom den med Postnord efter flera dagars väntan (Postens leveranstider är inte längre vad de var...).

Yashica LM, några hundralappar på Tradera och som det verkar i skick så som ny.

Varför jag föll för den? Ja, inte är det för att jag tänkter återgå till analog fotografi, även om jag tänkt  ge mig på lite svartvita 6x6 bilder i sommar. Skog och porträtt tänker jag mig som teman. Och optiken lär vara bra enligt entusiaster på nätet. I klass med Rolleiflex.

Jag köpte den mest p g a att det var den första kamera jag använde professionellt. Nåja, professionellt och professionellt... 16 år tror jag visst jag var. På den sedan länge nedlagda tidningen Nya Norrlands lilla lokalredaktion i Härnösand hade jag fått helgjobb och på redaktionen härskade en lokalredaktör som också ledde ABF:s fotokurser. Han var en butter figur som ingav en gammaldags, närmast militärisk respekt.

Alltnog, första söndagen fick jag äran att knalla upp till Härnösands domkyrka (Sveriges minsta f ö) för att ta ett porträtt på en nyanställd präst. "Centralredaktionen i Sollefteå vill ha en tvåspaltare tills imorgon". Så beväpnad med en jättelik blixt av märket Braun och Yashican gjorde jag mig beredd. Lokalredaktören visade inställningarna på kameran; "Titta här grabben! Här står det 5,6 och 125. Det är nåt som du inte begriper och inte heller behöver begripa. Rikta bara blixten mot prästfaan och tryck här. Veva fram ett varv här tills det tar stopp och tryck för säkerhets skull en gång till. Sen kommer du tillbaka så rullen hinner med tre-bussen till Sollefteå".

Ordergivningen var solklar. Ännu tydligare blev den med orden; " Och du grabben. Du ger faan i att röra där det står 5,6 och 125. DET ÄR INSTÄLLT FRÅN FABRIKEN!"

Jag minns inte bilden, men jag fick med rullen med bussen och var omåttligt stolt när jag såg den återgiven  i grynigt tryck över två spalter i tidningen dagen efter....

Vad prästen hette har jag  glömt sedan länge. Någon bildbyline var det inte heller tal om och tur var väl kanske det.

Bokstress

Full fart i arbetet med boken om asylsökande. Förlaget vill ha den klar till bokmässan i höst. Välja bilder, redigera texter, testa uppslag och upptäcka nya sätt att kontrastera ord och bild. Klippa och klistra, tänka om, tänka nytt. 

Det är lite stressigt men jäkligt roligt.